Igår kom jag hem till Sverige. Skönt. Den senaste veckan har varit minst sagt omtumlande, en katastrof i Japan, ett land som fortfarande inte har kontroll över vad som händer. Jag har haft en otrolig tur, jag lämnade Sendai på morgonen den 11 mars för att tillsammans med min universitetsförening åka till Gifu och delta i de japanska skolmästerskapen i orientering. Dagen innan hade jag och tre andra svenskar kommit tillbaka till Japan efter resor i Malaysia och Singapore. Efter en lång resa; flyg i 7h, tåg in till Tokyo och buss på 5h upp till Sendai kom vi fram sent på torsdag kväll. Eftersom de flesta i min förening hade åkt tidigare till Gifu diskuterade vi hur jag skulle göra; ville jag upp tidigt och komma till öppningsceremonin eller ville jag ta en sovmorgon och dyka upp senare på kvällen? En sovmorgon lät i detta skede väldigt lockande, men efter att ha missförstått ett mail kände jag mig tvungen att stiga upp tidigt och ta mig till stationen. 07.49 satt jag i det nya tåget, Hayabusa, mot Tokyo och sedan för vidare färd ner mot Nagoya och Gifu. Att missförstå detta mail var nog bland det bästa jag har gjort.
En bit in på öppningsceremonin började det skaka. Vi tänkte inget mer på det, det var en normal skakning och något som händer lite då och då. En stund efteråt får jag ett mail av en kompis som befinner sig i Tokyo och där jordbävningen var betydligt större. Han vill ha reda på om alla i Sendai har klarat sig bra. Jag tänker fortfarande inte så mycket mer på det. Efter ett tag börjar japanerna i lokalen röra på sig mer och mer. De springer ut från lokalen med mobiltelefonerna i högsta hugg. En av dem informerar mig; det har varit en M7.9 (senare ändrat till M9.0) i Tohokuregionen, en stark sexa på japanska skalan. Jag sticker ut och börjar med att maila min familj och berätta för dem att jag mår bra och att de förmodligen kommer få läsa om en stor jordbävning i tidningen. Efter det försöker ringa till alla de som befinner sig i Sendai, men telefonnätet är överbelastat. Testar att maila. Efter ett tag går mailen iväg, men det ska dröja länge innan några svar kommer. Även det nätet är överbelastat. Man ser alla som står och försöker ringa sina anhöriga, ingen kommer fram.
Efteråt har vi krismöte, vilka vill hem? Vilka vill stanna kvar? Många hade fortfarande inte fått tag i sina anhöriga. Jag tror att de flesta ville vara kvar, de ville försöka ha kul. Under helgen var det faktiskt jättebra stämning, skolor från hela landet deltog och alla ropade hejaramsor och var väldigt delaktiga. Kanske var det ett sätt att komma iväg, få nåt annat att tänka på. Det märktes dock att det var det enda de pratade om, när de inte sjöng. På vårt boende var TVn på nonstop. En del ville inte titta, andra följde nyheterna slaviskt. På kvällarna hade vi samlingar där våra coacher pratade om utvecklingen och vad som hände. Vart ville alla åka när vi skulle hem? Eftersom alla är studenter har de flesta sina familjer på andra orter, det underlättade mycket. Det gick inte heller att komma tillbaka till Sendai. Efteråt fick jag reda på att det visst gick att komma tillbaka, via buss och ett antal byten. Det var dock inget som rekommenderades av någon. En person i mitt lag cyklade tillbaka från Gifu, han ville tillbaka till Sendai. Alla var dock lugna. De var glada och avslappnade, i alla fall på ytan. Det gjorde att situationen inte kändes så hemsk för mig. Under helgen hade jag också fått veta att alla jag känner har klarat sig bra, det kändes underbart.
Själv åkte jag till Tokyo. Eftersom jag fått det mesta av min nyhetsrapportering av japanska medier och mail hemifrån hade jag inte någon jättebra bild av det inträffade. Väl i Tokyo började jag försöka höra med lite folk för att få en bättre bild av vad som hänt. Jag gick förbi ambassaden och pratade med dem, ringde till lite olika kompisar och försökte samla ihop information. Från början hade jag tänkt åka till Yamagata och vänta tills alla problem var över, men eftersom ambassaden inte rekommenderade folk att åka dit tänkte jag om. Lotten hade erbjudit mig en plats i hennes och Peters lägenhet, men efter att ha pratat med henne fick jag reda på att hon skulle åka ifrån Japan. Då kanske det är bäst för mig också att lämna landet då tänkte jag. Jag hade boende i Tokyo fixat, hemma hos ett par bekanta. På väg hem till dem gick jag in i en affär för att köpa lite dricka. Då märker jag att vattnet var slut, och maten likaså. När jag senare pratar med mina värdar för kvällen berättar de att alla Tokyobor köpte på sig stora lager med mat och bensin vilket har orsakat en negativ spiral i lagren i butikerna. Väl hemma i lägenheten tittar vi på TV. Där säger de att det har börjat läcka ifrån en av reaktorerna. När de säger det känner jag att det är dags att åka hem, nu vill jag inte vara kvar en sekund till. Det var som att detta var det stora startskottet för mig, nu var det allvar med reaktorerna. Samtal hem och efter att ha letat biljetter hela natten mot tisdagen (Jag ville inte flyga från Narita eftersom det enligt uppgifter var stort kaos där, och att det också var svårt att komma dit då tågen inte gick och det var total trafikstockning) lyckas vi hitta en flight från Nagoya, via Singapore, och till Köpenhamn med avgång onsdag morgon klockan 11. Den sista dagen var bara en lång längtan över att få sätta sig på planet och komma bort.
Nu är jag hemma. Skönt, men jag är fortfarande djupt oroad över utvecklingen i Fukushima och tänker på alla som är kvar i Japan. Framtiden får utvisa om jag åker tillbaka till Japan, men just nu känns det väldigt långt bort. Så länge är det bara att hoppas på att Japan fixar detta, men som de japanerna som jag pratade med innan jag åkte sa; Japan ger aldrig upp. Vi ger aldrig upp.
De är väldigt beundransvärda japanerna, de ger sig aldrig och de kommer klara av det här.
Kommentarer: