Men efter dagens studier var avklarade så kom tanken åter, så jag rådslog min in-house japan om hon visste om det verkligen var en geting, eller om det bara var något som härmar en getings utseende för att verka dödlig. Efter lite diskussion så kom hon på att det nog var en så kallad スズメバチ、ordagrant Sparvgeting, även kallad Asiatisk jättebålgeting. Wikipedia blev min forskningshjälp en stund, och jag har nu ett nytt favoritdjur. Det måste vara världens brutalaste och häftigaste djur. Så här följer några utdrag.

The Asian giant hornet, colloquially known as the yak-killer hornet, is the world’s largest hornet. Its body length is approximately 50 mm, with a wingspan of about 76 mm.

The stinger of the Asian giant hornet is about 6 mm in length. Masato Ono, an entomologist at Tamagawa University near Tokyo, described the sensation as feeling ”like a hot nail being driven into his leg.”

An allergic human stung by the giant hornet may die from an allergic reaction to the venom, but the venom contains a neurotoxin which can be lethal even to people who are not allergic. Each year in Japan, the human death toll caused by Asian giant hornet stings exceeds that of all other venomous and non-venomous wild animals combined.

The venom contains at least eight distinct chemicals, some of which damage tissue, some of which cause pain, and at least one which has an odor that attracts more hornets to the victim.

Vespa mandarinia uses its large crushing mandibles, rather than its sting, to kill prey.

The enzyme in the venom is so strong that it can dissolve human tissue.

The Asian giant hornet can simultaneously bite and sting at the same time, leading to compounded excruciating pain.

The hornets often attack honey bee hives. A single scout will cautiously approach the nest, giving off pheromones which will lead the other hornets to the hive’s location. A single hornet can kill as many as 40 honey bees per minute thanks to its large mandibles which can quickly strike and decapitate a bee. It takes only a few of these hornets a few hours to exterminate the population of a 30,000-member hive, leaving a trail of severed insect heads and limbs.

Typiskt bra djur att råka sparka till.

Den stora livsomvälvande händelsen skedde i förrgår, men det tog mig 2 dygn att processera det hela för att kunna dela med mig i klartext (Första dagen spenderade jag talandes i tungor, och den andra förde jag en konversation med högre (mellanhöga) makter). Men här kommer det äntligen:

Japp. 300 poäng på Mister Donut. Sug på den.

Om det är någon som inte vet det redan så är jag för tillfället ute och reser i Asien eftersom vi just nu har vårlov från studierna i Japan. Jag befann mig i Bangkok när jag fick veta att en massiv jordbävning och en efterföljande tsunami drabbat Sendai och resten av Tohoku, samt allvarligt skadat ett kärnkraftverk i Fukushima. Sedan dess har jag spenderat en väldigt stor del av min tid på att följa utvecklingen, och sorgligt nog så har situationen bara förvärrats. Alla andra utbytesstudenter från industriell ekonomi som jag åkte till Japan med har beslutat att lämna landet eller, de som var på resande fot, inte återvända. Åtminstone tills situationen stabiliserat sig. En del tog beslutet för att de bor i mer eller mindre direkt drabbade områden (en till och med i Sendai), och andra tröttnade på att känna sig konstant osäkra och kunde inte leva sina vanliga liv där längre. Jag har bestämt mig för att åka tillbaka till Japan. 

Det är inte lätt att försöka förklara varför jag beslutat mig för detta, men jag försöker. Anledningen är snarare känslomässig än rationell. 

När jag först fick veta vad som hänt så fick jag panik. Jag blev livrädd att någon jag känner skulle vara drabbad och otroligt orolig för landets situation. Men allt eftersom jag fick veta att alla jag känner och deras vänner och familjer mår bra, samt att majoriteten av landet fortfarande är relativt stabilt så övergick paniken sakta men säkert i obekvämhet, sorg och irritation. Irritation för att jag inte är där och inte riktigt kan se och känna hur situationen faktiskt är. Att sitta och följa nyheter, artiklar och bloggar räcker inte på länga vägar. Efter att ha levt i Japan i sex månader så kan jag inte låta bli att älska nationen. Jag har alldeles för mycket band som binder mig till landet (inte minst min flickvän) för att kunna titta bort och låtsas som att ingenting har hänt. Det enda sättet jag kan hantera läget är genom att veta vad som egentligen händer där borta, och om jag gör det på avstånd (från Sverige) så skulle jag vara i samma situation som jag är nu. Och den senaste veckan har jag bara känt att jag gradvis blivit mer och mer galen och psykiskt pressad. Det enda som känns rätt just nu är att återvända till Kobe och försöka leva igenom katastrofen.

Jag vet att många av er är oroliga och tycker att jag är idiotisk som åker tillbaka dit när läget är som det är, men jag måste. Kobe är säkert för tillfället, inget har slagit i området och det enda problemet jag hört om hittills är elbesparingar. Så för tillfället är jag säker där. Jag är dock orolig för kärnkraftverket i Fukushima och alla efterskalv som man inte vet hur de kan komma att påverka den redan skadade infrastrukturen, men jag kommer att förbereda mig så gott jag kan för att evakuera eller fly om det mot förmodan skulle behövas. Kobe ligger väldigt bra till, nära en stor internationell flygplats, har gott om kommunikationer för att ta sig längre väster- eller söderut, och har antagligen flest skyddsrum i landet (tack vara jordbävningen där 1995). 

Jag har nog fått det här inlägget att låta mycket mer dramatiskt än det egentligen borde, men det är för att möta oron från så många som möjligt. Dessutom fungerar inte riktigt min hjärna som den brukar och jag är väldigt nedstämd på grund av ett överflöd av negativa tankar och psykisk stress, så det smittar av sig i hur jag uttrycker mig. 

Om allting går som det ska, och inget extremt händer som påverkar Kobe, så lämnar jag Kambodja (där jag är nu) kvällen den 21a och landar i Japan den 22a. Snälla försök att inte oroa er så mycket för mig, jag sköter det rätt så bra själv även om jag försöker att inte visa det. Jag ska försöka skriva ett inlägg om min syn på läget innan jag åker, och ett efter att jag kommit fram till Japan. 

Jag maste saga att nar jag horde om 11:e september sa kunde jag inte riktigt relatera, eftersom det anda var i ett land sa langt borta. Samma sak med tsunamin i Thailand, eller jordbavningarna i Haiti och Nya Zeeland. Jag kande for de drabbade, men jag kande inte egentligen sa mycket sjalv. Denna gang fick jag total panik nar jag borjade lista ut att nagot kanske hant i Japan, sa vi sprang till datorerna och borjade kolla runt for att lista ut vad som egentligen hant. Nar vi val sag bilderna och beskrivningarna slog chocken in. Jag blev alldeles mallos och kanslorna bara forsade in.

Efter att ha bott i landet 6 manader sa ar det svart att inte kanna sig som en del av det, speciellt nar sa manga av ens vanner och bekanta bor dar. Ca 60% av chocken bestod av radsla for att nagon jag kanner eller nagons familj skulle ha drabbats. En bekant ar fran en mindre stad i nordostra Japan och hon har fortfarande inte hort nagot fran sin familj, sa mina tankar gar ut till henne. Resterande 40% ar mest skam, over att inte vara dar och dela sorgen med alla som slass for att overleva, eller hjalpa och stodja. Av vad jag sett hittills sa verkar verkligen hela befolkningen ga samman och gora allt, hur litet det an ma vara, for att hjalpas at. Och har sitter jag i paradiset. En valdigt stor del av mig skriker at mig att aka tillbaka till Japan, men aven om jag skulle vilja sa gar det inte.

Jag ar dock dar sa mycket det bara ar mojligt mentalt. Idag har jag sett indre bilder och blivit tarogd varje gang jag sett vatten, och jag har inte kunnat tanka klart pa hela dagen. Nu nar jag skriver det har ar det inte langt ifran tarar. Kan inte ens ana hur japanerna, som ar uppvaxta i landet, och alla som saknar kontakt med nara och kara maste kanna sig.

Tack gode gud for att alla jag kanner mar bra.

Igår vandrade vi runt i lite kvarter och tog in lite av staden, åt italiensk macka (med grönsaker och pesto!), gick på fransk vinbar, samt på en klubb med 85% utlänningar, och i åldrar från 20-45. Det vi fascineras mest av är allt västerländskt, som vi varit isolerade från i 6 månader nu.

Jag vann för övrigt utekvällen genom att vara den enda i sällskapet som blev raggad på. Tyvärr så var det av en kinesisk man, men jag väljer att ta det som en komplimang och en vinst!

• Julgransljus på pampiga byggnader i februari är nåt resten av världen borde ta efter
• Fint hotell, men varför ser badrummet ut som en fängelsecell, men med finare handfat, och varför vill de att jag ska hålla fast mig i duschdrapperiet?
• Middag för 13 kr är svårt att klaga på

Puss!

Oavsett var an i varlden jag ar, sa verkar jag dras till berg, sa igar blev det bergsklattring. Med sina 725 meter ar berget lagre an Rokko i Kobe, men betydligt brantare och med mycket mer anstrangande delar. Bitvis var man tvungen att dra sig upp for klippblock liknande med hjalp av rep och stalstanger, men det var det absolut vart. Det var verkligen en topp vard namnet, da man at alla riktningar hade perfekt utsikt. Ingenting som blockerade utsikten. Dessutom bodde det en katt dar uppe. Vara teorier slutade i att han antagligen trodde att han var en bergsget eller att det var en viss historisk figur som aterfotts som katt och flydde undan manskligheten av skam. Ni forstar om/nar ni ser bilder. 5 timmar av kroppsplagning fick duga, sa vi spenderade resten av kvallen med att slappa.

Idag var lugnare. Lite gang pa Seouls motsvarighet till Manhattan och lite shopping. Dagens hojdpunkt var en marknadsgata som kandes lite som Clas Ohlson pa crack. Allt fran hattar i gross och gummisnoddar sackvis till kristallkronor, generatorer och pumpar i stand efter stand i nagon kilometer pa varsin sida av en liten flod. Vi inforskaffade oss lite overallsbeprydning som kommer fa alla i Linkoping att tappa hakan. Fantastiskt.

Dagens smeknamn: Romeo & Juliet
Dagens overraskande av japaner: Forklaring av tunnelbanans biljettsystem

Idag gled vi forst over till ett palats (fran nagonting som hette Tjossan-dynastin) och overraskade japanska turister med vara sprakskills nar de bad oss att fota dem. Ny hobby! Sen har resten av dagen spenderats med shopping i olika konstiga distrikt har i staden. Forst ett omrade med en del upscale stallen, sedan over till random crap-marknaden, for att sist avsluta pa ett shoppingcenter med en massa udda koreanskt mode.

Dagens ord: Sugongbap.
Dagens fraga: Var fan ar korven?