Hej allesamman, och hjärtligt välkomna till dagens sagostund. Plocka fram lite chips och popcorn, häll upp valfri dryck, och lyssna noga, för denna saga kommer att förändra ert liv (eller åtminstone få er att tycka att jag är väldigt ointelligent).

Det hela började i går kväll, då tre japanska tjejer som vi just lärt känna var på en bar i Sannomiya. På baren träffade de en grupp väldigt trevliga kroatiska medelålders män, som de blev bjudna på drinkar av samt samtalade med en stund. Mot kvällens slut så blev de inbjudna till en fest som skulle hållas idag. På deras skepp.

Idag träffade vi upp dessa tre flickor på en kulturfestival som hölls på ett av studentboendena i staden. De frågade om vi ville följa på festen, så vi frågade vad det var för fest och fick bakgrundshistorien återberättad för oss.

Redan här har ungefär 13 stycken varningssignaler tänts i våra västerländska hjärnor. Kroater? Fest? Skepp? Våldtäkt anyone?

De visste inte heller var skeppet fanns, mer än att det var i Kobe, men vi skulle bli upphämtade med bil vid närmsta station. Och dumma som vi är så tackade vi ju självklart ja till att följa med.

Väl i bilen tog den oss mot hamnen där föraren av bilen till slut pekar framåt och säger ”Där är den!”. Vi tittar ut och undrar lite snabbt ”Var?” innan vi inser att det är den stora väggen av metall rakt fram som han pratar om. Skepp? Prova hangarfartyg. Bilen stannar, vi kliver ur, blir ledda till en ranglig trappa efter fartygets sida som leder ca 50 meter upp till däck.

Ungefär här tänker både jag och Lotten att vi är på väg att bli sålda som sexslavar till Kina. Som tur är hinner Lotten slänga iväg ett mail som innehöll något i stil med ”Om jag inte hör av mig inom ett dygn så sitter vi fångna på fartyget NYK Orion”.

Väl uppe skriver vi in oss i skeppsloggen, får besökarbrickor, och blir ledda in i skeppet. Vi följer efter männen genom en lång metallisk gång förbi en rad celliknande rum, fram till en hiss. Åker upp för hissen, blir ledda genom en till metallisk gång, runt ett hörn, och runt ett till hörn. Med hjärtat i halsgropen.

Till slut hamnar vi på akter däck, där vi blir tillsagda att sätta oss. Vid ett fint dukat bord. Kaptensbordet. Till sällskap har vi kaptenen, vice kaptenen, chefsingenjörer och kontaktpersoner vid det japanska gästföretaget. Ut kommer en rad matroser med stora bleck fyllda till bredden med lamm, ugnsstek, revbensspjäll, kyckling, stekt potatis och baguetter. Efter det plockar dom fram vinet och ölen.

Där satt vi alltså, vid kaptensbordet på ett av världens 10 största fraktfartyg (363 m långt och 50 meter högt, bilder följer) och äter världens festmåltid. Det blev en väldigt härlig tillställning med ett överflöd av underbar mat och alkohol, trevliga samtal, och till slut kom även karaokemaskinen fram. Tydligen så sitter besättningen fast här i en månad medan de väntar på nästa uppdrag, och de var väldigt glada över att få sällskap.

När vi skulle bege oss iväg så fick vi till sist även en liten guidning av kommandobryggan och blev tillsagda att om vi började sakna västerländsk mat igen så skulle vi bara komma förbi och säga till. Bara att säga till vakterna att vi är vänner till kaptenen och att vi vill träffa honom så skulle det inte vara några problem alls.

Ibland är det tydligen bra att totalt ignorera sina överlevnadsinstinkter.

Förlåt mamma.