I fredags var jag och Magnus ute med vår gode bulgariske vän Dimitar och chillade lite. Ganska tidigt under kvällen frågade han mig om jag hade skaffat mig något extra-jobb än (de flesta utbytesstudenter här jobbar extra några timmar i veckan, antingen som språklärare eller på caféer etc.). Konversationen fortled ungefär så här:

- Har du skaffat dug något extra-jobb än?
- Nä, jag har inte försökt så.
- Då är det ju svårt att hitta något, men här i Japan är hemligheten att man ska vara full. Då får man jobb. Mitt första jobb fick jag när jag aspackad skulle köpa kaffe i en varuautomat. En kvinna kom upp till mig och frågade om jag ville lära henne och hennes kompisar englelska, så jag tackade ja.

Jag tänkte inte så mycket mer på det under kvällen, men vi gick vidare till en rätt mysig bar i området där jag bor och drack och pratade lite tills Magnus och Dimitar tog sista tåget hem. Jag stannade kvar eftersom jag kunde promenera hem därifrån. 6 timmar, ytterligare en bar, och ett antal gratis drinkar senare så traskade jag glad i hågen hemåt och kröp till sängs. Då slog det mig att ägaren av baren nog faktiskt påpekat att jag ska börja jobba åt honom.

Det är fortfarande ganska oklart hur det gick till, men en av hans andra bartenders (Sami från Finland) flyr landet i några månader, och på fyllan mumlade han något om att jag skulle upprätthålla den skandinaviska andan på stället medan han var borta. Detta lyckades ägaren tydligen höra och tydde det som att jag var hans nya bartender.

Var förbi dit en sväng och sa hejdå till Sami i går kväll och jag möttes av sprudlande glädje och följande mening:

”Hey Peter, my new staff! You know, you don’t have any other fucking choice than to start working here. Haha!”