Chocken som uppstod nar jag fick veta ar svar att forklara. Jag och Ylva kom tillbaka till vart hostel i Bangkok fran en jattetrevlig kvall och nar jag gick in pa Facebook borjade jag se meddelanden som undrade om jag var ok, och vaga uppdateringar fran olika hall i stil med ”Hur kan nagot sant handa?”. Att vara bosatt i ett land som drabbas av en sadan monumental katastrof ar en helt sjuk kansla.

Jag maste saga att nar jag horde om 11:e september sa kunde jag inte riktigt relatera, eftersom det anda var i ett land sa langt borta. Samma sak med tsunamin i Thailand, eller jordbavningarna i Haiti och Nya Zeeland. Jag kande for de drabbade, men jag kande inte egentligen sa mycket sjalv. Denna gang fick jag total panik nar jag borjade lista ut att nagot kanske hant i Japan, sa vi sprang till datorerna och borjade kolla runt for att lista ut vad som egentligen hant. Nar vi val sag bilderna och beskrivningarna slog chocken in. Jag blev alldeles mallos och kanslorna bara forsade in.

Efter att ha bott i landet 6 manader sa ar det svart att inte kanna sig som en del av det, speciellt nar sa manga av ens vanner och bekanta bor dar. Ca 60% av chocken bestod av radsla for att nagon jag kanner eller nagons familj skulle ha drabbats. En bekant ar fran en mindre stad i nordostra Japan och hon har fortfarande inte hort nagot fran sin familj, sa mina tankar gar ut till henne. Resterande 40% ar mest skam, over att inte vara dar och dela sorgen med alla som slass for att overleva, eller hjalpa och stodja. Av vad jag sett hittills sa verkar verkligen hela befolkningen ga samman och gora allt, hur litet det an ma vara, for att hjalpas at. Och har sitter jag i paradiset. En valdigt stor del av mig skriker at mig att aka tillbaka till Japan, men aven om jag skulle vilja sa gar det inte.

Jag ar dock dar sa mycket det bara ar mojligt mentalt. Idag har jag sett indre bilder och blivit tarogd varje gang jag sett vatten, och jag har inte kunnat tanka klart pa hela dagen. Nu nar jag skriver det har ar det inte langt ifran tarar. Kan inte ens ana hur japanerna, som ar uppvaxta i landet, och alla som saknar kontakt med nara och kara maste kanna sig.

Tack gode gud for att alla jag kanner mar bra.

lördag, 12 mars, 2011, 16:43   |   Insikt, Kaos, Katastrofer, Tårar  |  RSS feed |  Kommentera  |  Trackback