Till slut är sista tentan skriven och sent om sider får även jag några veckors sommarlov. Jag lämnar Japan på tisdag, och innan dess ska diverse luncher och middagar samt en tredagars tripp till Kanazawa hinnas med.

Jag landar i Sverige den 16:e och den 29:e börjar terminen i Linköping. Jag ser verkligen fram emot att förstå föreläsningarna och kunna läsa kursböckerna ifall jag behöver det. Det enda roliga med att plugga på japanska är att visa att det överhuvudtaget är möjligt, annars är det mest jobbigt. Nu är det dock avklarat, och i fortsättningen kommer bara de tentor som är i japanska att vara på japanska. Skönt!

Det börjar bli fyrverkerisäsong i Japan. Tusentals människor, många i yukata, samlas för att ha picknick i den mörka men varma sommarnatten och se himlen lysas upp av fyrverkerier. Igår var det fyrverkerier i 柴又, en stadsdel på andra sidan stan. Folk i min tisdagsklubb (= cirkel för kulturutbyte) hade varit där tidigt på morgonen och brett ut sitt plastlakan, så vi hade en utmärkt plats. Denna fyrverkeriuppvisning skulle vara förhållandevis liten, men jag tror aldrig att jag har sett en så lång show. I 40 minuter vräkte de på med färger och former – det var sådär vackert att det gjorde lite ont, precis som japanerna vill ha det.

Efteråt gick vi för att ta en drink på en lokal bar,och enda stället där det fanns plats var ett litet mörk hak på andra våningen i en byggnad med mycket trång hiss. Det känns inte som ett ställe jag skulle ha vågat mig in på i vanliga fall, men väl inne var det lite som en annan värld. Musiken var västerländsk och gästerna blandat japaner och utlänningar. Japanska tjejer stod och dansade i yukata (efter fyrverkerierna), och galna gubbar drog upp oss på vad som egentligen inte alls var ett dansgolv, utan bara ett par kvadrat mellan bordet och baren. Jag inser att man måste ha varit i Japan ett tag för att tycka att det är något speciellt med att folk pratar med okända på en bar, men efter nästan ett år här så tycker jag det. Den japanska utgångskulturen är helt annorlunda än den svenska.

Tänk er 40 min såhär.

Sent omsider har bilderna från när jag lekte modell publicerats. (Det skulle nog vara korrekt att säga att jag ”jobbade som modell” men jag kände mig inte tillräckligt professionell för att kunna skriva det utan att skämmas.) Jag  fick spendera en hel dag i en ganska fin studio och en duktig fotograf tog något tusental kort. Det var lite en annan värld, men ganska roligt. (Särskilt när de fick reda på att jag gick på Todai, det verkade inte särskilt vanligt.)

Designern, är kompis med hon jag jobbade med på mässan, gör ganska enkla kläder med lite elegantare snitt. Han valde till slut ut 12 av de tusentals bilderna som blev de officiella fotona av höstens kollektion. Jag lånar en och visar nedan, resten kan ni hitta här.

Igår öppnade sig en lucka i japansvistelsen, och jag klev för ett tag in i den parallella gaijinvärlden. Där finns bara engelsktalande och västerniserade japaner, och de utgör dessutom en minoritet. Resten är utlänningar, gaijin, från världens alla hörn. Igår var en kväll (eftermiddag? natt? tidsperiod?) då jag nästan helt glömde bort att jag var i Japan.

Det började med en turkisk grillfest tillsammans med diverse utlänningar i ett hus några stationer från där jag bor. Inbjudan var lite oväntad, eftersom jag bara träffat  inbjudaren vid ett tillfälle, och det var dessutom många månader sen. Han visade sig dock vara mycket skicklig på att bjuda in trevligt folk, och trots att jag nästan inte kände någon så hade jag aldrig tråkigt. Det var en sån stämning att man kunde så fram till vilka som helst och bara hoppa in i konversationen. Jag undrar vad som skapar den öppenheten, för det känns som att den skulle behövas oftare.

Efter att ha ätit mig mätt på grillspett och turkiska köttbullar så bytte jag miljö och sällskap för att möta upp Lotten, Wilma och Digeo (var och en med ett antal vänner i släptåg) för izakayakväll i Shibuya. När vi sen tyckte oss vara klara med det tog vi bussen till AgeHa, en klubb som sägs vara den största i Asien. Huruvida det påståendet är sant låter jag vara osagt, men en stor klubb är det. Det är också en av de bättre klubbar jag varit på i Japan. Det är fräschare helt enkelt. Många ställen är ganska sunkiga.

När klockan blev 4 värkte fötterna och jag tyckte inte längre att det var motiverat att stanna på dansgolvet. Jag och Wilma tog bussen tillbaka i gryningen, lagom för att se soluppgången över skyskraporna när vi åkte över Rainbow Bridge. Från Shibuya blev det promenad hem, och vi kom fram precis innan tågen började rulla. (Än en gång: gångavstånd – yes!)

Wilma, jag och Wilmas ena kompis.

Wilmas andra kompis, Lotten och hennes kompis.

Att bo i Japan kan ganska väl beskrivas med ordet おもしろい: ibland är det högst oklart ifall det inte snarare är ”intressant” än egentligen ”roligt”.

Nu är det ca sex veckor innan jag kliver på planet hem, och jag pendlar mellan att förskräckas över hur kort det är kvar och att längta efter att komma tillbaka till Sverige. När det väl blir dags kommer det att kännas sorgligt, vilket väl egentligen är en bra sak, för det betyder att jag ändå uppskattar att vara här. Det är nog bara om man verkligen vantrivs som det är odelat positivt att gå vidare. Samtidigt finns det som sagt dagar som jag längtar efter att den 16:e augusti ska komma. Det är kanske mest de dagar jag (nästan ett år senare, fortfarande) inte förstår ens vilket ämne läraren pratar om. Det har blivit betydligt bättre, men vissa föreläsningar är fortfarande tunga. Det ska bli skönt att inte ständigt känna att man ligger ett halvt steg efter, och att ständigt vara osäker på hur det blev med rapporten/vilken dag tentan är/ifall det där var ”extra” viktigt eller ”inte så” viktigt/etc. Det ska bli skönt att gå på lektioner och förstå ungefär lika mycket som alla andra. Det ska bli trevligt att ha lektioner med klasskompisar man kan prata med på rasten (här sover folk mest på rasterna, så det känns lite dumt att gå fram, väcka dem och fråga om man ska bli kompisar).

Det blir nog bra att komma tillbaka trots allt. Visserligen är det sorgligt att lämna epoker bakom sig, men trösten är att de kommande upplevelserna kan bli minst lika bra. I höst ska jag vara i Linköping. I vår ska jag plugga i Spanien. Den utlandsterminen känns väldigt oomständlig jämfört med projektet att flytta till Japan. Det ska bara bli roligt. Inte alls lika intressant. Det spanska ordet ”divertido” är entydigt.

Ett prov senare kan jag konstatera att det inte var helt lätt, men skönt att ha det överstökat åtminstone tillsvidare. I september kommer resultatet av just denna dags fajt mot kanjin, men resultatet av hela iden att skriva nikyuun kan jag redan se. Jag har tex lärt mig att skriva följande (förhoppningsvis korrekta mening):

成績はともかく、単語やら、文法やらいろいろ習ったので甲斐がなかったわけもないと思います。

Jag har nog lärt mig bortåt 1000 ord sen i april, och gått igenom en hel bok med grammatik. Jag förstår också betydligt mer keigo än förut.

Det är nu jag ska börja med allt jag inte haft tid för tidigare. Precis just nu känns det dock som att någon kört med stavmixer i huvudet på mig, så vi tar det imorgon.

Efter att ha fått gårdagens tenta överstökad (det kändes rätt bra, jag fick till och med använda trigonometriska ettan för en omskrivning), så är nästa mål provet på söndag. Jag ska skriva 日本語能力試験Ｎ２, alltså ett prov som ger ett officiellt certifikat på japanskakunskaper. Tanken är att man ska kunna ca 2000 kanji och 6000 ord. Det kan jag inte riktigt, så jag har lite att göra innan söndag.

Eftersom det var 30 grader i mitt rum, vilket tyvärr inte råkar vara min favorittemperatur för att lära mig kanji, så gick jag ner till Mister Donut istället, där de inte verkar ha värre strömbrist än att luftkonditioneringen i alla fall är igång. När jag gick därifrån 4 timmar senare var jag ganska trött, men kunde konstatera att det inte borde vara HELT omöjligt att klara provet. Några stora marginaler hinner jag kanske inte skaffa mig innan söndag, men med lite tur så kanske det går vägen.

Jag tänkte att jag skulle gå med i en tenniscirkel – för att träffa lite folk, uppleva lite japanskt studentliv, kanske lära mig spela lite tennis… Men det går inget bra.

Först var det jordbävning, vilket gjorde att när cirklarna rekryterade folk i april så var jag inte här. Sen start alltså. Jag lyckades dock efter att ha läst om 25 tennis cirklar på Todais hemsida hitta två som tillät att man började när som helst, och även välkomnade nybörjare. Glatt skickade jag iväg två mail på så artig japanska jag kunde och frågade om jag kunde gå med. Sen hände ingenting i en vecka. Sen hände ingenting i en vecka till. Sen svarade den ena cirkeln att de främst vände sig till 1:or och 2:or, och var inte jag 3:a? Jag svarade urskuldande att jag var utbytesstudent och inte direkt tillhörde någon årskurs, men HEMSKT gärna villa uppleva lite japansk studentkultur i ett par månader. Nåja, jag kunde väl komma på två-tre träningar och testa så skulle vi se sen, tyckte killen jag mailade med.

De tre träningarna gick bra. Inte tennisen då, jag träffade inte värst många bollar, men jag var där, försökte, pratade med folk och hade trevligt. Lite jobbigt är det att inte förstå till 100% vad vi ska göra, men om man ställer sig på ungefär tredje plats i kön så brukar det ordna sig. Efter de tre träningarna frågade jag ifall de möjligen hade bestämt om jag fick vara med. ”Visst, det går bra!” Jag blev glad och trodde att allt var löst och att jag skulle komma hem och bli nya Björn Borg.

Sen dess har jag inte lyckats gå på en enda träning. Några gånger har jag varit upptagen på annat håll. Någon gång har det blivit inställt pga regn. Någon gång har det regnat och därmed antagligen ställts in. Men några gånger har jag gått till planen och helt enkelt inte hittat någon där. Det är ett helt sportcenter, med tre planer och en samlingslokal. Jag har väntat på samlingsplatsen. Ingen kommer. Jag har frågat i receptionen. Ingen vet något. Jag har gått runt och försökt se om de är på någon av planerna, men det är olika folk på varje träning, och jag känner bara igen några. Dessutom känns det lite dumt att gå in på planen och börja stirra på folk, och att se genom det gröna nätet runt om planerna gör det svårt att känna igen ansikten på håll. Dessutom kan en japaner ofta vara ganska lika, särskilt snett bakifrån och på lite håll. Jag har frågat ett par gånger också, men då har det alltid varit en helt annan klubb.

Idag gick jag dit. Jag tittade i samlingslokalen – bara mammor med nybadade barn i knäppa handduksmössor (som tomteluvor, fast i frotté och med hello kitty på). Jag tittade på planerna: ”de där känner jag inte… de där två gubbarna är det inte…de där då? De har en liknande bollsäck. Fast nej… Jag vet inte, ingen jag känner igen…” Jag tyckte att jag kände igen in killes röst lite, men jag var osäker på ansiktet. Dessutom spelade alla så bra att jag nog helst inte ville spela med dem i alla fall. Jag gick hem igen. Det går inte så bra det här.

(Den andra cirkeln som jag mailade samtidigt har fortfarande inte svarat.)