I Japan har varje ort en egen design på lock på gatubrunnarna. Jag gjorde det till en grej att foto dessa på de ställen jag kom till. Några saknas, men nedan visas ett urval.

Kyoto

Kyoumizudera

Kobe

Nagoya

Nara

Osaka

Ueno

Asakusa

Arahiyama

Bonus: Seoul

Årets sista resa gick till Kanazawa, som ligger vid havet nordväst om Tokyo. Vi köpte biljetter som man fick åka så mycket lokaltåg man ville, och åkte under en hel dag tvärs över Japan. Efter en dags turistande tog vi tåg en hel dag till tillbaka, fast en annan rutt. Det blev mycket tåg, vilket gjorde att vi fick se en hel del av landet. Kanske förmedlas resten bäst i bilder:

Vi åkte med första tåget på morgonen.

Och kom så till Kanazawa runt 16-tiden.

En promenad tog oss till det gamla tehusdistriktet.

Den här gatan gick geishorna upp och ned mellan bjudningarna på tehusen.

Dagen efter besökte vi en av japans tre främsta trädgårdar, Kenrokuen.

Lyktan som har fått bli symbol för Kanazawa.

Vi gick till slottet och hamnade mitt i en danstävling för juniorer.

Influenser från olika asiatiska länder blandades till vilda danser och klara färger.

Slottsbacken vilmade av barn mellan 4 och 16 år, alla uppsminkade och i färgsprakande dräkter.

Nere på stan på kvällen var det de vuxnas tur. Hiphop- och jazzframträdanden blandades med traditionellt japanskt.

Fuji är japans högsta berg, allmänt betraktat som heligt och en av de främsta nationalsymbolerna. Det är också anledningen till att jag har väldigt ont i benen idag. Kanske kan jag inte skylla det på bergets existens i sig, men ifall det inte hade funnits så hade jag inte fått för mig att bestiga det.

Jag och min kompis Kenji tog bussen från Shinjuku kl 07:30 söndag morgon och kom fram till basstationen på 2000 meters höjd runt lunchtid. Efter att ha ätit lite påbörjade vi vår marsch uppåt tillsammans med ett par tusen andra människor som hade liknande planer.Till en början var vi insvepta i moln, vilket gjorde att man mest såg grått grus, stelnade lavaformationer och de färglada gortexjackorna på vandrarna framför. Vi kom snabbt över trädgränsen och vegetationen, i den mån sådan fanns, bestod mest av buskar och grästuvor. Då och då revs det dock upp en lucka i molnen och det hisnande landskapet med sjöar, skog och städer blottades. Stigen blev efterhand brantare, men vi travade på i ganska god takt.

De flesta siktar på att komma upp till toppen, 3776 möh, lagom i tid för att se soluppgången. Taktiken brukar vara att gå en bit, sen sova lite, sen gå upp framåt småtimmarna och fortsätta uppåt. Vi sov ganska långt ner (det var en paketresa så vi fick inte välja helt själva), vilket gjorde att vi kom fram till hyttan redan efter ett par timmars vandring. Sovplatsen var mest som en liten hylla som man kröp in på (med huvudet innåt) jämnsides med andra vandrare. Vi fick ca en halvmeter per person, och egen kudde men delade täcken. Det var inte direkt obekvämt, men helt avslappnat blev det inte, och eftersom jag även i vanliga fall har svårt att sova på dagtid så blev det inte så mycket sömn.

Kl 22:30 puffade Kenji till mig och sa att vi borde gå. Jag hade just somnat. Typiskt. Ute hade det blivit mörkt, men eftersom både vi och alla andra tusentals vandrare hade pannlampor så var det inte svårt att se stigen. I början var det ganska behagligt, men ju högre upp vi kom ju kallare blev det. Toppen var insvept i en iskall dimma som la sig som en fuktig pläd över allt på berget. En ihållande vind kylde effektivt, och trots att jag hade på mig alla kläder jag har i Japan – plus en del inlånat – så var det kallt. Väldigt kallt. Först frös jag bara då vi tog paus och satt still, men snart blev stigen så igenkorkad av folk att det bara gick att ta ett par steg i taget, och då blev det kallt hela tiden. Mellan ca kl 03 och 04 var det ganska bedrövligt. Kall, trött, sömnig och blöt så fanns det ställen jag hellre skulle ha varit på. För att så småningom kunna ta sig till dessa konstaterade jag dock att snabbaste vägen uppåt och framåt, ett steg i taget. När framförvarande person flyttade sin fot ur rundeln av ljus från min pannlampa så satte jag dit min. Vi gick långsamt uppåt i led, och såväl framför som bakom oss syntes bara ett ringlande tåg av ljus i natten.

Många blev trötta av den tunna luften, och praktiskt taget alla japaner hade med sig syrgas i sprayfalska. Kenji hade två flaskor, så jag fick lite, men märkte ingen större skillnad. Jag tror att jag hade lite tur som inte direkt kände av någon höjdsjuka. En del andra såg ganska så dåliga ut när vi kom upp en bit. Själv kände jag mig väl inte på topp, men jag tror mer att det berodde på sömnbrist och oregelbundna måltider.

Runt kl 04 började vi ana en ljusning i dimman runt oss, och en skylt visade på 20 min till toppen. När vi klev genom toorin (en sån där japansk tempelportal) på toppen så var allting rosa. Det var soluppgång. Vi satt ett tag och i en värmestuga och jag tinade mina händer med en burk varm soppa (det finns restaurang, otaliga dryckesautomater, toaletter och tom postkontor på toppen, givetvis).

Ärligt talat så var inte toppen så kul. Det var dimmigt och blåsigt och ruggit och mycket folk. Vi gick ner efter att ha vilat lite.  Vi kom snart ner under molnen, och det blev soligt och fin utsikt. Nervägen är mindre brant, men istället längre. Efter att ha rasslat ner en bit utför grusslänten hade jag så mycket damm i skorna att det blev en lite hög när jag tömde dem. Dammet fastnade överallt, och då vi åter nådde basstationen vid 10-tiden såg jag nästan ut som om jag hade vinkelslipat rost från insidan av ett turbinsugrör (och det är inte en liknelse tagen ur luften). Bussen körde oss till en varm källa, enligt broschyren för att slappna av, men antagligen mest för att vi skulle kunna komma tillbaka till Tokyo i presentabelt skick. Jag var hemma runt kl 18 och somnade nästan omedelbart.

Idag har jag ont i benen och undviker trappor i möjligaste mån.

Basstationen – inte så ensamt precis.

I början var det ganska varmt. Många japanskor klättrar i långkalsonger (gärna med neonfärgade sömmar) och sportkjol. Jag valde dock shorts för första etappen.

Vulkangrus. Massor. Ett helt berg.

Stigen ringlar ganska brant uppåt i hårnålskurvor. (När jag var liten och vi gick i bergen i USA så gick jag och funderade en hel dag på varför det hette ”honungskurvor”.)

Egentligen är det inte så långt, men det tar lång tid.

Detta är anledningarna till att det tar tid; brant och mycket folk. (Notera kjolen.)

Skillnaden i lufttryck märks på att allt förpackat i påsar sväller upp som ballonger.

Lite mystisk musik till detta och det ringlande ljuståget blir som taget ur en fantasyfilm.

Soluppgång på toppen.

Gryning över Japan.

Egentligen är det en stor grushög man bestiger.

Istället för att plugga digital signalhantering så har jag idag varit på zoo! Samuel och Linnea är i Japan på besök, tillsammas med Linneas familj, så jag hängde på deras turistande lite. Vi gick och tittade på Uenos sevärdhet Nr. 1: de nyimporterade pandorna. Man fick stå i kö i 10 min, för att sen slussas förbi de skyltförnsterliknande inhägnader där pandorna satt och åt bambu i hastigt tempo. ”Fortsätt framåt, vänligen fortsätt gå, ingen blixt på kameran är du snäll, gå framåt, släpp fram de som kommer efter!”Runt omkring såldes gosedjur, glass, godis, pennor, vykort, tröjor och allt som går att göra svart och vitt och gulligt. Ca 1 km från djurparken var det fortfarande reklam för pandor och fanns pandagodis till försäljning.

Förutom pandorna, som ju VAR hemskt söta, så har jag även sett elefanter, giraffer, flodhästar, kängurur, alla typer av möss och råttor, en galapagossköldpadda och en uppsjö andra djur som jag inte ens visste fanns. En klar fördel med de ibland lite för små burarna är att man kommer riktigt nära och kan se djuren ordentligt. Och sen kanske man kan trösta sig med att de flesta har större boyta än jag själv.

Eftersom Lotten, som uppenbarligen aldrig har några lektioner, passade på att sno mina bästa bilder medan jag skrev tenta och publicera dem på sin blogg, så får jag nöja mig med andrasorteringen.

Semestern började lite olycksbådande med att jag satt på planet och pluggade grammatik i väntan på att vi skulle lyfta. Lagom lämpligt dök då nedanstående exempelmening upp:

ばかりに – nu minns man den.

Jag dog dock inte, utan landade istället på flygplatsen i Naha, huvudorten på Okinawas huvudö. Staden i sig är inte så speciell, och när man gått turistgatan upp och ner ett par gånger så har man sett de flesta sovernirer mer än tillräckligt många gånger, nästan blivit sugen på en hawaiiskjorta och smakat på alla typer av typiska kakor som typiska japaner köper med sig hem (typ). (Vi brukade köra en ”efterrättsrunda” efter att ha ätit middag. Många kakor små…)

Turistgata med marknad – och ballonger!

Vill man inte ha en ful tröja själv så kan man köpa till hunden.

Tjusningen med Okinawa ligger snarare i naturen, som på de mindre öarna är mer oförstörd. Stränderna är vita och vattnet turkost och väldigt klart.

Okej, jag erkänner: de två sista bilderna är från ett akvarium, men det såg ut PRECIS så när vi snorklade. Inklusive sköldpaddan.

Det ÄR stark sol. Solskyddsfaktor 50 räckte inte alltid!

Detta är en liten sand och korall ö mitt i den Okinawianska skärgården. Med sina ca 500 innevånare, var nog byn det minsta sammhället jag någonsin varit i i Japan. Alla levde på turiskterna, och det var uppenbart varför. Vita stränder, turkosblått och kristallklart vatten, korallrev med färgglada fiskar och strålande sol gör ön ganska attraktiv som turistmål. Just nu är det dock lågsesong, så vi hade stranden praktiskt taget för oss själva. Igår träffade vi dock en japansk tjej i vattnet som lånade ut sitt cyklop till oss lagom för att se en havssköldpadda komma simmande.

Min pojkvän Ander var här och hälsade på i nästan tre veckor. Eftersom jag fortfarande, generöst nog, har vårlov så passade vi på att turista lite. Mestadels blev det förstås Tokyo, men även en tur till Kyoto och Kobe samt Hakone. Bildbevis följer nedan. (Obs, lite trädgårdstomtevarning.)

Hanami (titta-på-blommor) i Shinjuku Gyoen

Ghiblimuseet i Mitaka

En tur till Todai för att hämta diverse papper.

Promenad och (fönster)shopping i Ginza.

Vid Ginkakuji i Kyoto

Fushimi Inari – mängder av röda portar längs en stig ringlande uppför berget.

Odaiba, eftersom det lär anses romantiskt (?).

På ryokan i Hakone.

Don Quijote i Shibuya, för införskaffande av en klädsam pyjamas.

I forrgar far raknas som sista dagen av semestern. Vi agnade oss at klassisk turism: Peter ikladd skjorta fotande med systemkamera fran en tuk-tuk, jag var den vita lady som satt brevid, rak i ryggen, vinkade och log at barnen langs vagkanten. Vi akte ut till den stora sjo som ligger mitt i Kambodja och tog en bat ut till den by som ligger dar. Byn, som enligt var chuffor har ca 1100 innevanare, bestar av ca 200 hus byggda pa flottar och ankrade i grupp nagon halvtimmes fard fran land. De hade en affar pa en flotte, en skola pa en annan och till och med en basketplan (med natvaggar och tak) flytandes pa vattnet. Folket lever pa fiske (och i okande utstrackning turism), och ar ganska fattiga. Vi gick ombord pa skolan dar halften av barnen pluggade i ena rummet och andra halvan stojade omkring pa rtast pa andra halvan. Jag blev meddragen i en ringdans som kanndes lite som masspsykos, alla barn sprang sa fort de kunde runt runt pa det ganska begransade utrymmet och skrek. Det var ganska roligt, Peter hoppade ocksa in i ledet efter ett tag. Det var skont att traffa barn som sa nagot annat an ”One dollar”, ”Buy this, three for two dollar” som omvaxling.

Igar morse sa jag hejda till Peter och hoppade pa bussen mot Bangkok. Det kanns valdigt konstigt att inte ha honom har, efter att ha varit inom synhall 24 timmar per dygn i en manad. Han har bestamt sig for att aka tillbaka till Kobe, som an sa lange ar sakert och fungerar nastan helt normalt, sa han flyger till Osaka imorgon. Sjalv kom jag till Bangkok efter 9 timmar pa diverse bussar och i passkontrollen pa gransen. Jag hade tur och hamnade brevid trevliga manniskor, sa resan var inte trakig, om an lite trottsam. Val i Bangkok blev vi avslappta vid Khaosan Road, strategiskt nog i den halva av stan som saknar vettiga kommunikationer. Eftersom det var rodskjorteprotest igen sa passade alla taxichaffisar pa att saga att det var svart och osakert att kora sa att de inte kunde anvanda taxameter, utan ville ha tredubbelt forbestamt pris. Jag och en amerikan fran bussen tyckte att detta var lojligt och bestammde oss for att ga till fots en bit. Vi hade ingen karta, och mina kunskaper om Bangkoks geografi var ganska rudimentara, men efter ett tag kom vi at ratt hall. Vi passerade rakt igenom protesten, som var hogljudd men helt fredlig, och tog sa smanongom en taxi pa andra sidan, dar de inte kunde skylla pa avstangda gator. Jag hade bokat rum pa samma hostel som vi bott pa forut, och nar jag kom fram stod en liten skylt utanfor med texten ”Welcome home YLVA” konstfullt textat pa utanfor.

Idag ska jag kopa en vackarklocka och en bok till hemresan, som det i princip redan kanns som att jag paborjat. Jag landar pa Arlanda klockan 13 imorgon, svensk tid.

Igar mosre var det dags att se Kambodjas sevardhet – tempelomradet med Ankor Wat, Angkor Thom, Ta Prohm och andra omkringliggande tempelruiner. De stora stentemplen med mangder av skulpturer och reliefer langs vaggar och tak var imponerande i sig. Det delvisa forfallet och vaxtligheten bidrog till att ge platserna en kansla av mystik s0m ar svar att formedla i ord. Peter tog ca 700 bilder under dagen med sin nya kamera (inkopt i Kina), sa forhoppningsvis kan jag ladda upp dem sa smaningom och visa.

Så länge får ni hålla tillgodo med några av de jag tog innan kamerans batteri dog:

Stadens namn lar betyda ”Thailand Defeated”, men nufortiden ar aven Thialandare valkomna hit. Alla turister ar valkomna, for de har pengar och det behover man i Kambodja.

Vi kom till gransen runt lunchtid igar, och eftett ha fatt ett nagot dyrare men valdigt snabbfixat visum sa akte vi raka vagen till Siem Reap. Bokstavligen talat raka vagen. Jag har nog aldrig sett en sa rak vag i hela mitt liv. Over tio mil och inte en kurva. A andra sidan finns det ingen direkt anledningbygga svangar om man har ett fullkomligt platt land. Pa den raka vagen samsades taxin med sma lastbilar, otaliga moppar, cyklar och en sorts kambodianskt fordon som ser ut som en korsning mellan hastslap och motorgrasklippare. Korfalten delades broderligt, och det var inte sa noga vem som korde pa vilken sida, bara man tutade ordentligt sa att forstod att man ville fram.

Val framme sa bestamde vi oss for att bo pa det ganska trevliga guesthouse som vi blev korda till nar vi angav andressen till ett helt annat stalle. Rummet kostar 8 dollar per natt (for oss bada) vilket kanns som ungefar 5 ganger for lite, men o andra sidan lurades jag att betala 5 ganger for mycket for en flaska vatten nar vi precis kommit over gransen. De har en valauta har med valdigt manga nollor for mycket – vi vaxlade till oss 1 300 000 for att kunna bo och ata nagra dagar. Eftersom valutan ar sa vardelos vill ingen har egentligen ha den. Alla pris uppges i USD, aven om man for det mesta kan betala i lokal valuta ocksa till en nagot avrundad vaxelkurs. Det finns inga mynt dock, sa allt under en dollar betalas med riel. Jag kopte till exempel en schal for 4 dollar och 2000 riel.

Dagen har mest gatt till att sova ut, strova pa stan, kopa lite sovernirer och presenter till kompisar i Japan och pa internetcafe ringandes till flygbolag. Peters flyg tillbaka har blivit installt, och sjalv funderar jag pa att sjalvmant stalla in aterresan till Japan och aka en svang till Sverige istallet – laget i Tokyo verkar inget trevligt for tillfallet.

Den nya, raka, plana vägen som enligt uppgift är en helt ny företeelse i Kambodja.