Idag kom jag över lite statistik som effektivt förklarar vilken typ av ställe jag egentligen har hamnat på. På Todai är 70% av studenterna killar och 58% av alla studenter har aldrig haft flick-/eller pojkvän innan de börjar universitetet.
Notera att detta är medelvärden för hela universitetet. Jag tillhör ”Department of Electrical Engineering”, så då kan man nog utan större risk lägga på 20% på båda värdena.
Skolfestival är något som verkar finnas på alla universitet värda namnet här. De går ut på att alla studenter får ledigt från lektioner i 2-3 dagar och istället ägnar sig åt att tillsammans med sin klubb (tennisklubben, dansgruppen, fysikklubben, basketlaget…) sätter upp ett stånd där de lagar (läs värmer) mat som de säljer. Eftersom det finns många klubbar så blir det också många stånd, och eftersom det är stånd så är konkurrensen hög och det gäller att ha snyggaste skylten, roligaste utklädnaden och/eller mest entusiastiska ”inkastaren”. Med andra ord så blir det ganska livligt. (Ett fåtal hade även kommit på att de kunde satsa på god mat.) Förutom mat och trängsel så var det med jämna mellanrum uppträdanden, oftast sång eller dans, en del ganska imponerande.
Så här såg det för det mesta.
Taikon-gruppens uppträdande var bland de häftigare. Trumorkestrar låter ofta coolt, men taikon SER riktigt snyggt ut också.
Killar i söta tjejkläder är ett klassiskt sätt att locka publik och tillämpades flitigt. Denna kille försökte få folk att köpa yakisoba (stekta nudlar) genom att gå sunt och säga ”Ojoj, kära nån! Jag tror att jag har tappat ena strumpan!”
(Här med min granne Maria.)
Framåt kvällen hade gruppen med japaner-som-gillar-utbytesstudenter ordnat en utflykt till en park med höstlöv och ”raiitoappu” (light up). Som vanligt var det massor av folk, man fick köa på stigarna för att kunna ta kort, men också väldigt vackert.
(Tack Love för fototipsen)
”Japan är ett utpräglat kontantsamhälle.” Den frasen finns med i nästan varje guidebok som skrivs om detta land, och anledningen är att det är sant. Här betalar man kontant. I mataffären har jag hittills sett två personer betala med kort, och då har jag bott här i två månader. Internetbanker verkar de aldrig ha hört talas om.
Även hyran betalas kontant. På banken. Just den bank som hyresvärden har konto på förstås, vilket innebär en promenad till Shibuya minst en vardagsförmiddag i månaden. (Även om det ryktas att det ska gå att betala på samma banks kontor i närheten av Hongo också.) Väl på banken tas man emot av en dam som frågar om ens ärende och sen delar ut en kölapp till passande kö. Man får sitta ner i en av de soffor som står i dubble rader (gånger ca 5 meter), tills ens nummer ropas upp. Då går man fram till luckan och lämnar över det A4-papper som fakturan består av och lämplig mängd pengar (i kontanter, de tar inte kort, absolut inte europeiskt kort). Man blir sen ombedd att slå sig ner igen medan damen (alltid en dam, ca 35-45 år) tar en sax(!) och klipper isär pappret i den bit banken ska ha och den jag ska ha som kvitto, plockar med växel och stämplar på tre ställen. När allt är färdigt vinkar hon tillbaka en, tackar och ger växel och kvitto. Jag har därmed husrum en månad till.
Jag har vant mig vid att gå runt med motsvarande ett par tusen kronor i plånboken utan att det känns konstigt. Undrar om det är den låga rånrisken som gör att ingen i Japan ens verkar överväga att minska kontantanvändandet?
En tur till en välsorterad mataffär i Shimokitazawa resulterade i torrjäst, vilket ju som känt med fördel används vid brödbak. Den lilla elektriska ugnen ger en sorts syntetisk värme som inte känns riktigt äkta, och eftersom jag ännu inte hittat annat än vetemjöl så blev brödet kritvitt. Men det är i alla fall osötat, så ifall jag hittar något annat pålägg än sylt så kan det kanske bli en riktig måltid.
Igår var jag och shoppade med en kompis. Hon skulle köpa en jacka, så vi gick runt i ett stort antal affärer med praktiskt taget samma utbud. Affärsbiträdena, som alla hade längre lösögonfransar och högre klackar än skyltdockorna, deltog fullt ut när det kom till att prova kläder. De höll i väskor, knäppte knappar, rättade till kragar och formligen överöste den potentiella köparen med uppmärksamhet och komplimanger. Dessutom upprepade de gång på gång sitt främsta säljargument: ”Den här jackan är den absolut populäraste just nu! Just den här färgen är också extremt populär. Verkligen!”. Utgångspunkten tycks vara att ju fler i bekantskapskretsen som har samma jacka, ju bättre. Igen följs den japanska devisen att ifall något är populärt så måste det vara bra.
Jag kan tycka att detta tankesätt fungerar att applicera på tex mat, och möjligen i någon utsträckning på tex böcker, men knappast på kläder. Inte för att det innebär någon livskris att komma till en fest i samma klänning som någon annan, men det är väl knappast eftersträvansvärt. Den jacka jag har tillverkades bara i ett exemplar och är därmed unik. Dessutom var det en välklädd japanska som häromdagen tyckte att den var så snygg att hon frågade var jag köpt den. DET är eftersträvansvärt.
Eftersom det vore synd att ägna ALLA dagar i Japan åt plugg, så gick denna dag istället till att besöka en av Tokyos populäraste Power Spots. Jag visste det inte fören Patrik upplyste mig om det, men Takao-san finns med på listan över ”Power spots” – alltså ett ställe med natur som man ska bli frisk och välmående av att besöka. (Om någon skulle tvivla på hur bra marknadsföringsargument detta är så är det bara att åka någon av tågen som går dit, varannan annons handlar om ”POWER Mt Takao”.)
Takao-san är alltså ett berg som sen urminnes tider anses heligt, och dessutom är en av de mest lättillgängliga naturområdena från Tokyo. Det tar ca 50 min med expresståg från Shinjuku och med Tokyomått mätt så är detta inte alls långt. De flesta åker längre för att ta sig till jobbet. Som svensk är man van att bara behöva gå runt husknuten för att hamna i skogen, och det kan då vara lite svårt att förstå att japaner formligen vallfärdar till Takao-san för att trängas med annat folk på asfaltsstigar och ”känna sig nära naturen”. Eftersom ingen allemansrätt finns, och inte heller mycket skog att utöva den i ifall den hade funnits, så kanske det ändå inte är så konstigt. För övrigt är japaner extrema flockdjur och verkar alla leva efter filosofin att ifall något är populärt så är det säkert bra, och väljer därför gärna den restaurang/resmål/affär med mest kö och trängsel.
I vilket fall som helst så är det tisdag idag, så vägarna var faktiskt framkomliga. Dessutom bestod andra besökare till 80% av pensionärer som hälsade glatt på mig och Patrik när vi valde den absolut brantaste (men kanske finaste) vägen upp till toppen av berget. Vi hade lyckats pricka in dagen med bäst väder på flera veckor, och när solen lös på höstfärgerna så kändes det ganska bra att vara i Japan.
De allra vackraste träden hade de förstås planterat nere vid stationen.
Tokyo är groteskt stort. De skyskrapor man anade i fjärran, och som inte ens syns på bilden, tror jag var Shinjuku. Alltså fortsätter staden mer än dubbelt så långt som man ser här.
Bitvis var det lättgånget.
Jag kliver genom heliga stenringen….
…och ber lite efter att ha slagit på metallringarna med pinnen.
紅葉 – Höstfärger
紅葉女 - höstflicka?
För att kompensera lite för en viss tendens att blogga mer när jag är på dåligt humör, så kommer här ett uppmuntrande inlägg om en bra start på veckan.
Dagen började med att jag i boken om reglerteknik som jag brukar läsa på tåget kom till ett stycke som gav mig nya insikter i hur läxan skulle lösas, något jag kämpat med utan att förstå i en vecka. Sen trillade ett uppmuntrande godmorgon-mail från Ander in i mobilen, och fick mig att ta mig hela vägen till klassrummet med ett leende på läpparna. Väl i klassrummet så var dagen kommen då min grupp skulle hålla presentation om prissättning ur marknadsföringsperspektiv. Jag hade fått i uppgift att hitta exempel, och skrivit ihop ca 5 min om erfarenheterna från Scandics prisdjungel. Det ska erkännas att jag mestadels läste innantill, men eftersom det var min första presentation på japanska inför japaner (ca 50 st), så tycker jag ändå att det får ses som godkänt. Skönt att ha det överstökat!
För att fortsätta med bra saker så lovade en kille i min grupp att han skulle hjälpa mig med veckans läxa (jag förstår inte vad de vill att jag ska göra) på torsdag lunch, och när jag kom ut så ringde damen från Interational Office och talade om att den kompis jag ansökte om för två veckor sen var klar för leverans. Jag ska träffa honom/henne på torsdag eftermiddag. För att skryta ytterligare lite mer så var det första gången jag faktiskt förstod allt som sas i ett japanskt telefonsamtal (vilket troligtvis beror på att hon var van att ringa till utlänningar och pratade väldigt långsamt och tydligt, men i alla fall).
Bra start helt enkelt. Återstår att se hur eftermiddagen blir.
(Alla likheter med utflykt i lågstadiet är ren slump – eller?)
När man nu är i Japan så får man väl passa på att uppleva japanska saker. Igår var turen kommen till turism på japanskt vis (alltså inte bara omringad av grupper på bussresa, utan som del i gruppen). Det var den tekniska fakulteten som ordnade sin årliga busstur för utbytesstudenter, och vi var ca 70 personer som klockan halv nio packade in oss i tre bussar för att under en dag se så mycket som vara gick av Tokyo. Temat verkade ha varit hajar och historia, för de tre ställen vi stannade på var Edo-historiska museet, Tokyo Stock Exchange och Tokyo Sea Life Park. Resten av sevärdheterna, som riksdagen, sumoarenan, stadsministerns hem, Tokyo Tower och nya konkurrenten Tokyo Sky Tree, residenset för folk på officiella stadsbesök osv, fick vi se från bussen som chuffören felparkerade tillräckligt länge för att alla skulle hinna ta kort genom fönstret. Under hela turen hade vi givetvis en guide (med flagga och hatt med rutigt band – så som sig bör) som stod längst fram i bussenoch pladdrade oavbrutet på keigo om saker hon vill att vi skulle titta på (「見ていただきたいと思います」). De flesta i bussen verkade inte förstå så mycket japanska, men hon bekymrade sig inte över det, utan sjöng även tre sånger.
Om de platser vi fick gå av bussen kan sägas att museet var ovanligt intressant för att vara japanskt (det gav en blid av hur folk levde under den tiden, istället för att bara visa upp rader föremål utan sammanhang) och väl värt ett besök, börsen var betydligt dödare än jag hade trott (ca 20 personer verkade jobba där, plus ca 20 vakter) och akvariet låg vackert, var väl genomtänkt och hade mängder med fiskar jag aldrig tidigare sett och inte hade trott fanns. Innan man gör sig alltför lustig över japanska gruppresor ska jag också tillägga att det hela VAR väl organiserat. Ingen kom bort, tidschemat höll och de flesta verkade ha en riktigt bra dag.
Så här såg det ut här för 300 år sedan.
Kanske är det dessa vi ska muta oss till devalvering av?
Detta är alltså en typ av sjöhäst, inte en tångruska.
När vi kom ut till kusten insåg jag att det var minst två månader sen jag hade kunnat titta åt något håll och inte se byggnader.
Häromdagen kunde jag inte hålla mig längre utan gick ner till receptionen och frågade gubben där efter instruktionsboken till den kombinerade superugnen som finns en trappa ner längst bort i korridoren. Det är en manick som lär kunna fungera både som micro, grillugn, ångugn och vanlig ugn. Gubben letade febrilt, men hittade inget så han lovade på artigaste japanska att återkomma. En halvtimme senare ringde han till rummet och meddelade att han hittat en instruktion på nätet och skrivit ut alla 60 sidor åt mig. Ögonen riktigt lös när jag hämtade pappersbunten och han berättade att jag var den första som hade frågat efter detta ”För de flesta bryr sig bara om microfunktionen… De lagar inte så mycket riktig mat, men vad roligt, varsågod, varsågod och stort lycka till!”
Jag lyckades hitta en sida som talade om hur ugnsfunktionen fungerade bland tips, listor på förinställda menyer och recept (allt på japanska), så jag rörde ihop en sockerkakssmet och testade lite. Så som det brukar vara med saker som kan allt, så är de inte jättebra på någonting, så det kändes inte superstabilt, och övervärmen var lite för stark. Detta i kombination med att jag i brist på ugnsform tog en vanlig djup tallrik medförde att kakan väl kanske inte innebär något personligt rekord – men jag tror att den i alla fall köpte mig ett par kompisar på söndagens filmkväll. Nu när jag vet vilka knappar man ska trycka på så funderar jag på att ge mig på brödbakning till helgen…
Multimanicken
Resultatet
Ni ska se – rätt vad det är har jag snokat reda på en symaskin också…
Det är paradoxalt att man i Japan – landet där renlighet är en central del av religionen och man har hushållsmaskiner för alla upptänkliga ändamål – har så dåliga tvättmaskiner.
