I forrgar far raknas som sista dagen av semestern. Vi agnade oss at klassisk turism: Peter ikladd skjorta fotande med systemkamera fran en tuk-tuk, jag var den vita lady som satt brevid, rak i ryggen, vinkade och log at barnen langs vagkanten. Vi akte ut till den stora sjo som ligger mitt i Kambodja och tog en bat ut till den by som ligger dar. Byn, som enligt var chuffor har ca 1100 innevanare, bestar av ca 200 hus byggda pa flottar och ankrade i grupp nagon halvtimmes fard fran land. De hade en affar pa en flotte, en skola pa en annan och till och med en basketplan (med natvaggar och tak) flytandes pa vattnet. Folket lever pa fiske (och i okande utstrackning turism), och ar ganska fattiga. Vi gick ombord pa skolan dar halften av barnen pluggade i ena rummet och andra halvan stojade omkring pa rtast pa andra halvan. Jag blev meddragen i en ringdans som kanndes lite som masspsykos, alla barn sprang sa fort de kunde runt runt pa det ganska begransade utrymmet och skrek. Det var ganska roligt, Peter hoppade ocksa in i ledet efter ett tag. Det var skont att traffa barn som sa nagot annat an ”One dollar”, ”Buy this, three for two dollar” som omvaxling.

Igar morse sa jag hejda till Peter och hoppade pa bussen mot Bangkok. Det kanns valdigt konstigt att inte ha honom har, efter att ha varit inom synhall 24 timmar per dygn i en manad. Han har bestamt sig for att aka tillbaka till Kobe, som an sa lange ar sakert och fungerar nastan helt normalt, sa han flyger till Osaka imorgon. Sjalv kom jag till Bangkok efter 9 timmar pa diverse bussar och i passkontrollen pa gransen. Jag hade tur och hamnade brevid trevliga manniskor, sa resan var inte trakig, om an lite trottsam. Val i Bangkok blev vi avslappta vid Khaosan Road, strategiskt nog i den halva av stan som saknar vettiga kommunikationer. Eftersom det var rodskjorteprotest igen sa passade alla taxichaffisar pa att saga att det var svart och osakert att kora sa att de inte kunde anvanda taxameter, utan ville ha tredubbelt forbestamt pris. Jag och en amerikan fran bussen tyckte att detta var lojligt och bestammde oss for att ga till fots en bit. Vi hade ingen karta, och mina kunskaper om Bangkoks geografi var ganska rudimentara, men efter ett tag kom vi at ratt hall. Vi passerade rakt igenom protesten, som var hogljudd men helt fredlig, och tog sa smanongom en taxi pa andra sidan, dar de inte kunde skylla pa avstangda gator. Jag hade bokat rum pa samma hostel som vi bott pa forut, och nar jag kom fram stod en liten skylt utanfor med texten ”Welcome home YLVA” konstfullt textat pa utanfor.

Idag ska jag kopa en vackarklocka och en bok till hemresan, som det i princip redan kanns som att jag paborjat. Jag landar pa Arlanda klockan 13 imorgon, svensk tid.

Igar mosre var det dags att se Kambodjas sevardhet – tempelomradet med Ankor Wat, Angkor Thom, Ta Prohm och andra omkringliggande tempelruiner. De stora stentemplen med mangder av skulpturer och reliefer langs vaggar och tak var imponerande i sig. Det delvisa forfallet och vaxtligheten bidrog till att ge platserna en kansla av mystik s0m ar svar att formedla i ord. Peter tog ca 700 bilder under dagen med sin nya kamera (inkopt i Kina), sa forhoppningsvis kan jag ladda upp dem sa smaningom och visa.

Så länge får ni hålla tillgodo med några av de jag tog innan kamerans batteri dog:

Stadens namn lar betyda ”Thailand Defeated”, men nufortiden ar aven Thialandare valkomna hit. Alla turister ar valkomna, for de har pengar och det behover man i Kambodja.

Vi kom till gransen runt lunchtid igar, och eftett ha fatt ett nagot dyrare men valdigt snabbfixat visum sa akte vi raka vagen till Siem Reap. Bokstavligen talat raka vagen. Jag har nog aldrig sett en sa rak vag i hela mitt liv. Over tio mil och inte en kurva. A andra sidan finns det ingen direkt anledningbygga svangar om man har ett fullkomligt platt land. Pa den raka vagen samsades taxin med sma lastbilar, otaliga moppar, cyklar och en sorts kambodianskt fordon som ser ut som en korsning mellan hastslap och motorgrasklippare. Korfalten delades broderligt, och det var inte sa noga vem som korde pa vilken sida, bara man tutade ordentligt sa att forstod att man ville fram.

Val framme sa bestamde vi oss for att bo pa det ganska trevliga guesthouse som vi blev korda till nar vi angav andressen till ett helt annat stalle. Rummet kostar 8 dollar per natt (for oss bada) vilket kanns som ungefar 5 ganger for lite, men o andra sidan lurades jag att betala 5 ganger for mycket for en flaska vatten nar vi precis kommit over gransen. De har en valauta har med valdigt manga nollor for mycket – vi vaxlade till oss 1 300 000 for att kunna bo och ata nagra dagar. Eftersom valutan ar sa vardelos vill ingen har egentligen ha den. Alla pris uppges i USD, aven om man for det mesta kan betala i lokal valuta ocksa till en nagot avrundad vaxelkurs. Det finns inga mynt dock, sa allt under en dollar betalas med riel. Jag kopte till exempel en schal for 4 dollar och 2000 riel.

Dagen har mest gatt till att sova ut, strova pa stan, kopa lite sovernirer och presenter till kompisar i Japan och pa internetcafe ringandes till flygbolag. Peters flyg tillbaka har blivit installt, och sjalv funderar jag pa att sjalvmant stalla in aterresan till Japan och aka en svang till Sverige istallet – laget i Tokyo verkar inget trevligt for tillfallet.

Den nya, raka, plana vägen som enligt uppgift är en helt ny företeelse i Kambodja.

När vi gick upp till receptionen i går morse för snorkelturen så hade vi badkläder, en tröja och vår rumsnyckel. Inga pengar, inga skor och en föreställning om att vi skulle vara tillbaka inom 2 timmar. Detta visade sig vara helt fel. Vi blev hämtade med pickup, och hoppade upp på flaket där tre andra turister redan väntade. Efter att ha kört i hisnande takt upp och ned för bergen på den lilla vulkanön med bromsarna gnisslande i hårnålskurvorna och plockat upp sex personer till så började det bli trångt på flaket. Vi kom till en hamn där ytterligare några flaklaster redan väntade ombord på en ganska stor båt. Vi blev borta hela dagen, snorklade i korallereven på 4 olika öar och åt mat och frukt ombord. Vattnet var klart, varmt och turkosblått, korallerna hade alla möjliga udda former och fiskarna var så nyfikna att en simmade rakt på och krockade med mitt cyklop och en annan nafsade mig i fingret. Vi hade ingen kamera med oss, men slå upp godtycklig sida i Vingresors senaste katalog så får ni bilden.
Just nu sitter vi i en minibuss och snirklar norrut på krokiga vägar (men med bra asfalt). Om allt går enligt planen så kommer vi fram till Siem Reap i Kambodja innan kvällen.

Några dagar i Thailand har lett till en insikt: jag förstår varför svenskar åker hit trots resmålets svennighet. Hela landet formligen andas semester. Rent kulturellt och som reseupplevelse var Kina svårslaget, men det är så mycket enklare och skönare att vara i Thailand. Antagligen finns kultur här också om man letar, men det är inte vad folk åker hit för, och därmed inte vad turisterna serveras. Djungeltrekking eller strand? Vi valde strand och hamnade i Koh Chang.
Först var vi dock i Bangkok några dagar. Egentligen skulle det bara ha varit en – vi är lite trötta på galen trafik, trängsel och dålig luft (fast min halv-förkylning släppte i alla fall så fort vi lämnade Shanghais smog). Fredag kväll som vi hade tänkt ägna åt efterforskningar i hur vi tog oss vidare gick dock åt till att ta reda på om vänner och bekanta i Japan var vid liv efter jordbävningen (alla mår bra, tack och lov), så när vi lördag morgon tog reda på hur dags bussen gick så visade sig svaret vara för två timmar sen. Det blev en dag av planlöst strövande på stan, området med sevärdheter var ockuperat av protesterande rödskjortor så vi såg mest det osevärda. 
Söndag morgon kom vi med en minibuss och 5 timmar senare satt vi på hotellets altan och åt en av de 6-rättersmåltider som ingick i det ganska lyxiga hotellpaket vi unnat oss. (Vi är ganska dåliga backpackers, vi är för bekväma av oss för att pressa priser. O andra sidan så visar sig ofta de bekvämare alternativen mer prisvärda.) Två nätter i bungalow på stranden, med bara lite insekter (och mest fina sådana), mer mat än vi kunde äta trots att vi ägnade varje måltid avsevärd tid, strand och hav och en pool om man inte ville ge upp badandet bara för att saltet började svida. Dessutom en liten snorkeltur runt hotellet – trodde vi. 

Trafiken i Bangkok ser i alla fall lite rolig ut, särskilt de jätterosa taxibilarna.

Men om man får välja så finns bättre transportmedel och lugnare landskap.

Vi serverades fler rätter än vad som fick plats på bordet. Det gällde att äta snabbt.

Vi bodde i en likadan bungalow som de vita som skymtar till höger.

Detta var utsikten från balkongen…