Större jordbävningar, över 3 sådär, märker man tydligt. Som tur är inträffar de inte så ofta. Mindre jordbävningar är det dock flera gånger i veckan, även om de avtar i frekvens nu när det inte längre kommer så mycket efterskalv av 11:e mars-jordbävningen. Ibland är det svårt att avgöra ifall det var jorden som rörde på sig, eller om det var jag, så då är det bra med en indikator nära till hands. Som tur är har våra rum, mycket omtänksamt, utrustats med dylik apparatur.
Utslaget är lätt att tyda, ifall kedjan vid dörren svajar så är det jordbävning, annars inte. Det finns dessutom gott  om vertikala linjer att jämföra med. Indikatorn fungerar även nattetid, trots mörkret, det är bara att lyssna efter klirret då kedjan slår emot plåtdörren.

…hundra hundar på en lång, lång rad.

Det är lite alarmerande hur många Mamma Mu-sånger jag fortfarande kan utantill. Det är nog minst 15. Fast det var inte om detta jag tänkte skriva idag, utan om hundar.

Det finns väldigt gott om hundar i Tokyo. (Det finns gott om människor också, det ska man inte glömma, så antalet hundar per människa är nog inte så stort egentligen, men det är fortfarande många hundar.) Jag brukar träffa minst 5 hundar varje morgon på väg till tåget, särskilt som campuset där jag bor verkar vara ett populärt hundrastningsställe. (Det finns lite gräs.)

Det som är utmärkande för hundar i Tokyo är hur små de är och hur mycket kläder de har på sig. I vintras var det ovanligare att se en hund utan kläder än med, och även de som inte hade jeansjacka eller rosa plyschdräkt hade ofta åtminstone en rosett eller ett glittrigt halsband att stoltsera med. Shibuya påverkar uppenbarligen inte enbart människor, utan även närboende hundar.

Ifall man har två hundar så måste de givetvis matcha!

Ursäkta den suddiga bilden, men självklart- det är Hello Kitty!

Jag har ännu inte helt greppat varför, men många hundar åker vagn under sina promenader. Faktum är att de mest fashionable barnvagnarna i Tokyo ofta vid närmare undersökning visar sig vara hundvagnar.

Det är ju ganska svårt att inte koppla Japan till robotar redan som det är. De har mycket forskning på området och vad jag vet är de flesta av de(ganska få) hushållsrobotar som finns på marknaden japanska produkter. Nu tänkte jag göra intrycket ännu starkare av att skriva om den robot jag träffade idag.

Min kompis Wilma forskar på ett labb som håller på med humanoida robotar. De programmerar dem att laga mat, vika tvätt, plocka upp grejer osv. Idag fick jag, efter att ha tjatat i flera månader, äntligen träffa en av labbets robotar. Jag var med i Wilmas studie av hur människor interagerar med robotar, och vilket intryck de får av dem. Jag fick fylla i diverse enkäter om datorer, datorvana och robotvana, och sen lära roboten spela sten-sax- påse. Vi spelade några ronder (och jag vann, för den var lite seg).

Jag hälsar på den mycket artiga roboten innan vi börjar.

Wilma och roboten.

Terminen mjukstartade i fredags, men det var under måndagen och tisdagen den drog igång på riktigt. Alla mina ”riktiga” (= förhoppning om tillgodoräkning från Linköping) går på måndagar och tisdagar, så övriga veckodagar blir det nog biblioteket och/eller japanskalektioner. Jämfört med de vanliga föreläsningarna känns det som att det är lite lekskola över japanskaundervisningen, inte för att nivån på något sätt är låg, eller att kraven är lägre (snarare tvärt om), men det är en annan stämning. Lärarna är alla kvinnor, till skillnad från professorerna som enbart verkar vara men. Grupperna är små, och läraren bryr sig om att alla hänger med. På det hela taget är det nog just denna känsla av att läraren bryr sig som är den största skillnaden.

Den andra upplevelsen var att jag för första gången vågade mig ner till simhallen i gymmet. Efter att ha införskaffat all nödvändig utrustning (baddräkt, glasögon, BADMÖSSA, gymkort) samt observerat japanerna noga i omklädningsrummet (tar de med sig handduken? var duschar de? behövs någon typ av tofflor?verkar en vanlig baddräkt ok?), så klev jag genom desinfektionsbadet och ner i den bana som var märkt ”Fritt”, mest eftersom jag inte var helt säker på alla kanji på de andra banornas skyltar. Ingen sa något, och inten stirrade mer än vanligt, så det gick nog bra. Eftersom det var mitt på eftermiddagen var det inte ens mycket folk. En lite kul grej var att banan brevid min var märkt ”promenad”, och i den var det mycket riktigt några stycken som gick på botten (man bottnar hela vägen) fram och tillbaka. Jag provade ett par längder, men det gav inte så mycket utan känndes mest fånigt så jag simmade sen istället.