Efter att ha fått gårdagens tenta överstökad (det kändes rätt bra, jag fick till och med använda trigonometriska ettan för en omskrivning), så är nästa mål provet på söndag. Jag ska skriva 日本語能力試験Ｎ２, alltså ett prov som ger ett officiellt certifikat på japanskakunskaper. Tanken är att man ska kunna ca 2000 kanji och 6000 ord. Det kan jag inte riktigt, så jag har lite att göra innan söndag.

Eftersom det var 30 grader i mitt rum, vilket tyvärr inte råkar vara min favorittemperatur för att lära mig kanji, så gick jag ner till Mister Donut istället, där de inte verkar ha värre strömbrist än att luftkonditioneringen i alla fall är igång. När jag gick därifrån 4 timmar senare var jag ganska trött, men kunde konstatera att det inte borde vara HELT omöjligt att klara provet. Några stora marginaler hinner jag kanske inte skaffa mig innan söndag, men med lite tur så kanske det går vägen.

Jag tänkte att jag skulle gå med i en tenniscirkel – för att träffa lite folk, uppleva lite japanskt studentliv, kanske lära mig spela lite tennis… Men det går inget bra.

Först var det jordbävning, vilket gjorde att när cirklarna rekryterade folk i april så var jag inte här. Sen start alltså. Jag lyckades dock efter att ha läst om 25 tennis cirklar på Todais hemsida hitta två som tillät att man började när som helst, och även välkomnade nybörjare. Glatt skickade jag iväg två mail på så artig japanska jag kunde och frågade om jag kunde gå med. Sen hände ingenting i en vecka. Sen hände ingenting i en vecka till. Sen svarade den ena cirkeln att de främst vände sig till 1:or och 2:or, och var inte jag 3:a? Jag svarade urskuldande att jag var utbytesstudent och inte direkt tillhörde någon årskurs, men HEMSKT gärna villa uppleva lite japansk studentkultur i ett par månader. Nåja, jag kunde väl komma på två-tre träningar och testa så skulle vi se sen, tyckte killen jag mailade med.

De tre träningarna gick bra. Inte tennisen då, jag träffade inte värst många bollar, men jag var där, försökte, pratade med folk och hade trevligt. Lite jobbigt är det att inte förstå till 100% vad vi ska göra, men om man ställer sig på ungefär tredje plats i kön så brukar det ordna sig. Efter de tre träningarna frågade jag ifall de möjligen hade bestämt om jag fick vara med. ”Visst, det går bra!” Jag blev glad och trodde att allt var löst och att jag skulle komma hem och bli nya Björn Borg.

Sen dess har jag inte lyckats gå på en enda träning. Några gånger har jag varit upptagen på annat håll. Någon gång har det blivit inställt pga regn. Någon gång har det regnat och därmed antagligen ställts in. Men några gånger har jag gått till planen och helt enkelt inte hittat någon där. Det är ett helt sportcenter, med tre planer och en samlingslokal. Jag har väntat på samlingsplatsen. Ingen kommer. Jag har frågat i receptionen. Ingen vet något. Jag har gått runt och försökt se om de är på någon av planerna, men det är olika folk på varje träning, och jag känner bara igen några. Dessutom känns det lite dumt att gå in på planen och börja stirra på folk, och att se genom det gröna nätet runt om planerna gör det svårt att känna igen ansikten på håll. Dessutom kan en japaner ofta vara ganska lika, särskilt snett bakifrån och på lite håll. Jag har frågat ett par gånger också, men då har det alltid varit en helt annan klubb.

Idag gick jag dit. Jag tittade i samlingslokalen – bara mammor med nybadade barn i knäppa handduksmössor (som tomteluvor, fast i frotté och med hello kitty på). Jag tittade på planerna: ”de där känner jag inte… de där två gubbarna är det inte…de där då? De har en liknande bollsäck. Fast nej… Jag vet inte, ingen jag känner igen…” Jag tyckte att jag kände igen in killes röst lite, men jag var osäker på ansiktet. Dessutom spelade alla så bra att jag nog helst inte ville spela med dem i alla fall. Jag gick hem igen. Det går inte så bra det här.

(Den andra cirkeln som jag mailade samtidigt har fortfarande inte svarat.)

I fredags firade jag midsommar med Samuel, Linnéa och hennes familj. Vi åt shabushabu och viskade snapsvisor tyst nog för att inte bli utslängda restaurangen men högt nog för att kunna skåla i plommonvin. Mycket trevligt!
På väg hem stötte jag på lite folk jag känner i Shibuya och tog en drink med dem innan de gick vidare till en klubb och jag gick hem. Varje gång jag promenerar hem runt småtimmarna känner jag mig så glad att jag KAN göra detta. De flesta Tokyobor har bara två alternativ: klockan 01 eller kl 06. Däremellan går inga tåg.
Jag pendlar visserligen en timme i varje riktning till skolan varje dag, men när jag går hem från Shibuya vid ett precis lagom klockslag så känns det alltid som att det är värt det. Komaba är ett bra läge.

Jag har just kommit hem efter att ha fullgjort min plikt som talare vid 国庫助成に関する公開講演会, vilket kanske kan översättas till ungefär ”Seminarium om statlig finansiering”. Det hela bestod av ca 50 lätt gråhåriga professorer från diverse universitet över hela landet, alla med det gemensamma intresset att diskutera hur det japanska utbildningssystemet skulle kunna förbättras. Dagens talare var Prof. Watanabe från Kobe universitet, som verkar ha just detta som specialämne och kunde presentera diverse siffror från andra länder (främst om hur många som pluggade på olika nivåer i Finland), och så jag. Mitt bidrag var någon halvtimmes presentation (på japanska, ja) om hur saker och ting fungerar i Sverige. Vilka program finns i gymnasiet? Hur blir man behörig till universitetet? Går det verkligen bra att ta sabbatsår efter gymnasiet? Hur fungerar CSN? Vad är en ”fristående kurs”? Flyttar folk verkligen hemifrån frivilligt vid 18 års ålder? Går folk som inte läser vidare verkligen med på att genom skattepengar finansiera andras utbildning? Vaddå inga betyg innan åk 8? Skillnaderna mellan det svenska och japanska systemet är ganska stora. Jag hade kunnat nämna vilken detalj som helst från Sverige, och mötts av förundran.

Presentationen gick väl hyfsat bra, och jag förstod till och med merparten av frågorna jag fick efteråt. Sen blev jag bjuden till ett elegant rum med buffé uppdukad under kristallkronor. Maten var god, men middagsunderhållningen, som bestod av att alla professorer i tur och ordning tackade varandra och pratade 10 min om i stort sett samma sak (”det är en stor ära att ha fått komma hit, tack för att ni kommit, låt oss upprepa detta nästa år, hoppas att någon politiker eller så någon gång lyssnar lite på oss, annars kan vi ju ha en egen klubb för inbördes beundran”). Nu är jag äntligen hemma och ganska trött, men det är skönt att ha detta gjort och kunna fokusera på tex de kommande tentorna istället. Jag kommer dock alltid minnas att jag en gång pratade tillräckligt bra japanska (alternativt hade tillräckligt lite självbevarelsedrift) för att få 50 professorer att lyssna.