Fuji är japans högsta berg, allmänt betraktat som heligt och en av de främsta nationalsymbolerna. Det är också anledningen till att jag har väldigt ont i benen idag. Kanske kan jag inte skylla det på bergets existens i sig, men ifall det inte hade funnits så hade jag inte fått för mig att bestiga det.

Jag och min kompis Kenji tog bussen från Shinjuku kl 07:30 söndag morgon och kom fram till basstationen på 2000 meters höjd runt lunchtid. Efter att ha ätit lite påbörjade vi vår marsch uppåt tillsammans med ett par tusen andra människor som hade liknande planer.Till en början var vi insvepta i moln, vilket gjorde att man mest såg grått grus, stelnade lavaformationer och de färglada gortexjackorna på vandrarna framför. Vi kom snabbt över trädgränsen och vegetationen, i den mån sådan fanns, bestod mest av buskar och grästuvor. Då och då revs det dock upp en lucka i molnen och det hisnande landskapet med sjöar, skog och städer blottades. Stigen blev efterhand brantare, men vi travade på i ganska god takt.

De flesta siktar på att komma upp till toppen, 3776 möh, lagom i tid för att se soluppgången. Taktiken brukar vara att gå en bit, sen sova lite, sen gå upp framåt småtimmarna och fortsätta uppåt. Vi sov ganska långt ner (det var en paketresa så vi fick inte välja helt själva), vilket gjorde att vi kom fram till hyttan redan efter ett par timmars vandring. Sovplatsen var mest som en liten hylla som man kröp in på (med huvudet innåt) jämnsides med andra vandrare. Vi fick ca en halvmeter per person, och egen kudde men delade täcken. Det var inte direkt obekvämt, men helt avslappnat blev det inte, och eftersom jag även i vanliga fall har svårt att sova på dagtid så blev det inte så mycket sömn.

Kl 22:30 puffade Kenji till mig och sa att vi borde gå. Jag hade just somnat. Typiskt. Ute hade det blivit mörkt, men eftersom både vi och alla andra tusentals vandrare hade pannlampor så var det inte svårt att se stigen. I början var det ganska behagligt, men ju högre upp vi kom ju kallare blev det. Toppen var insvept i en iskall dimma som la sig som en fuktig pläd över allt på berget. En ihållande vind kylde effektivt, och trots att jag hade på mig alla kläder jag har i Japan – plus en del inlånat – så var det kallt. Väldigt kallt. Först frös jag bara då vi tog paus och satt still, men snart blev stigen så igenkorkad av folk att det bara gick att ta ett par steg i taget, och då blev det kallt hela tiden. Mellan ca kl 03 och 04 var det ganska bedrövligt. Kall, trött, sömnig och blöt så fanns det ställen jag hellre skulle ha varit på. För att så småningom kunna ta sig till dessa konstaterade jag dock att snabbaste vägen uppåt och framåt, ett steg i taget. När framförvarande person flyttade sin fot ur rundeln av ljus från min pannlampa så satte jag dit min. Vi gick långsamt uppåt i led, och såväl framför som bakom oss syntes bara ett ringlande tåg av ljus i natten.

Många blev trötta av den tunna luften, och praktiskt taget alla japaner hade med sig syrgas i sprayfalska. Kenji hade två flaskor, så jag fick lite, men märkte ingen större skillnad. Jag tror att jag hade lite tur som inte direkt kände av någon höjdsjuka. En del andra såg ganska så dåliga ut när vi kom upp en bit. Själv kände jag mig väl inte på topp, men jag tror mer att det berodde på sömnbrist och oregelbundna måltider.

Runt kl 04 började vi ana en ljusning i dimman runt oss, och en skylt visade på 20 min till toppen. När vi klev genom toorin (en sån där japansk tempelportal) på toppen så var allting rosa. Det var soluppgång. Vi satt ett tag och i en värmestuga och jag tinade mina händer med en burk varm soppa (det finns restaurang, otaliga dryckesautomater, toaletter och tom postkontor på toppen, givetvis).

Ärligt talat så var inte toppen så kul. Det var dimmigt och blåsigt och ruggit och mycket folk. Vi gick ner efter att ha vilat lite.  Vi kom snart ner under molnen, och det blev soligt och fin utsikt. Nervägen är mindre brant, men istället längre. Efter att ha rasslat ner en bit utför grusslänten hade jag så mycket damm i skorna att det blev en lite hög när jag tömde dem. Dammet fastnade överallt, och då vi åter nådde basstationen vid 10-tiden såg jag nästan ut som om jag hade vinkelslipat rost från insidan av ett turbinsugrör (och det är inte en liknelse tagen ur luften). Bussen körde oss till en varm källa, enligt broschyren för att slappna av, men antagligen mest för att vi skulle kunna komma tillbaka till Tokyo i presentabelt skick. Jag var hemma runt kl 18 och somnade nästan omedelbart.

Idag har jag ont i benen och undviker trappor i möjligaste mån.

Basstationen – inte så ensamt precis.

I början var det ganska varmt. Många japanskor klättrar i långkalsonger (gärna med neonfärgade sömmar) och sportkjol. Jag valde dock shorts för första etappen.

Vulkangrus. Massor. Ett helt berg.

Stigen ringlar ganska brant uppåt i hårnålskurvor. (När jag var liten och vi gick i bergen i USA så gick jag och funderade en hel dag på varför det hette ”honungskurvor”.)

Egentligen är det inte så långt, men det tar lång tid.

Detta är anledningarna till att det tar tid; brant och mycket folk. (Notera kjolen.)

Skillnaden i lufttryck märks på att allt förpackat i påsar sväller upp som ballonger.

Lite mystisk musik till detta och det ringlande ljuståget blir som taget ur en fantasyfilm.

Soluppgång på toppen.

Gryning över Japan.

Egentligen är det en stor grushög man bestiger.