Jag tänkte att jag skulle gå med i en tenniscirkel – för att träffa lite folk, uppleva lite japanskt studentliv, kanske lära mig spela lite tennis… Men det går inget bra.

Först var det jordbävning, vilket gjorde att när cirklarna rekryterade folk i april så var jag inte här. Sen start alltså. Jag lyckades dock efter att ha läst om 25 tennis cirklar på Todais hemsida hitta två som tillät att man började när som helst, och även välkomnade nybörjare. Glatt skickade jag iväg två mail på så artig japanska jag kunde och frågade om jag kunde gå med. Sen hände ingenting i en vecka. Sen hände ingenting i en vecka till. Sen svarade den ena cirkeln att de främst vände sig till 1:or och 2:or, och var inte jag 3:a? Jag svarade urskuldande att jag var utbytesstudent och inte direkt tillhörde någon årskurs, men HEMSKT gärna villa uppleva lite japansk studentkultur i ett par månader. Nåja, jag kunde väl komma på två-tre träningar och testa så skulle vi se sen, tyckte killen jag mailade med.

De tre träningarna gick bra. Inte tennisen då, jag träffade inte värst många bollar, men jag var där, försökte, pratade med folk och hade trevligt. Lite jobbigt är det att inte förstå till 100% vad vi ska göra, men om man ställer sig på ungefär tredje plats i kön så brukar det ordna sig. Efter de tre träningarna frågade jag ifall de möjligen hade bestämt om jag fick vara med. ”Visst, det går bra!” Jag blev glad och trodde att allt var löst och att jag skulle komma hem och bli nya Björn Borg.

Sen dess har jag inte lyckats gå på en enda träning. Några gånger har jag varit upptagen på annat håll. Någon gång har det blivit inställt pga regn. Någon gång har det regnat och därmed antagligen ställts in. Men några gånger har jag gått till planen och helt enkelt inte hittat någon där. Det är ett helt sportcenter, med tre planer och en samlingslokal. Jag har väntat på samlingsplatsen. Ingen kommer. Jag har frågat i receptionen. Ingen vet något. Jag har gått runt och försökt se om de är på någon av planerna, men det är olika folk på varje träning, och jag känner bara igen några. Dessutom känns det lite dumt att gå in på planen och börja stirra på folk, och att se genom det gröna nätet runt om planerna gör det svårt att känna igen ansikten på håll. Dessutom kan en japaner ofta vara ganska lika, särskilt snett bakifrån och på lite håll. Jag har frågat ett par gånger också, men då har det alltid varit en helt annan klubb.

Idag gick jag dit. Jag tittade i samlingslokalen – bara mammor med nybadade barn i knäppa handduksmössor (som tomteluvor, fast i frotté och med hello kitty på). Jag tittade på planerna: ”de där känner jag inte… de där två gubbarna är det inte…de där då? De har en liknande bollsäck. Fast nej… Jag vet inte, ingen jag känner igen…” Jag tyckte att jag kände igen in killes röst lite, men jag var osäker på ansiktet. Dessutom spelade alla så bra att jag nog helst inte ville spela med dem i alla fall. Jag gick hem igen. Det går inte så bra det här.

(Den andra cirkeln som jag mailade samtidigt har fortfarande inte svarat.)

tisdag, 28 juni, 2011, 10:41   |   Liv och gärning  |  RSS feed |  Kommentera  |  Trackback