Tre månader efter hemkomst fick jag idag beskedet om tillgodoräkning. Mina 54 jobbigaste hp någonsin ligger nu som en klump längst ned i Ladok och vittnar om att Japanåret inte bara var en dröm. Annars känns det just lite som en dröm när jag ser tillbaka på det.

För att sammanfatta året såhär i efterhand så måste slutsatsen bli att det var en intressant och stundtals njutbar upplevelse, men även mycket jobbigt. Väldigt jobbigt. För precis ett år sen var det mitten av november och jag kom varje dag hem från universitetet dödstrött och förtvivlad över att inte förstå – varken vad som sas på lektionerna eller vad som förväntades av mig. Att inte förstå hur läxan skulle lämnas in (och därmed ännu mindre vad den skulle innehålla) var jobbigt. Att inte förstå hur jag skulle tilltala människor, hur jag skulle föra mig eller varför alla ville bli kompis på facebook men inte i verkligheten var ännu jobbigare.  När man är som tröttast och svagast behöver man egentligen gamla vänner runt sig, relationer som klarar av att man för en stund tar betydligt mer energi än man ger. Istället befann jag mig i en fas då jag var tvungen att vara glad, trevlig och utåtriktad för att knyta nya kontakter. I början fanns inte denna energi, och jag blev ganska ensam. Inte förrän jag insåg detta och tvingade mig själv att le och gå på extra middagsträffar började jag lära känna lite folk. Det blev något mindre ensamt, men det var jobbigt. Jag behöver nu i efterhand inte längre sticka under stol med att det fanns dagar då jag var väldigt sugen på att bara åka hem. De som höll mig uppe och höll mig kvar i landet var nog mest envishet och stolthet. Jag ville inte ge upp, jag ville kämpa och överleva. Jag ville visa landets mest självgoda skola att det fanns folk utifrån som var minst lika dugliga. Jag ville njuta av triumfen över att vinna mot oddsen.

Givetvis blev det bättre. Människan är bra på att anpassa sig, och jag är personligen ganska bra på att lära mig saker. Efterhand förstod jag mer japanska. Jag lärde mig hitta i tunnelbanan. Jag vande mig vid att bli nervös varje gång jag skulle tilltala en lärare (det ingår liksom i beteendekoden). Lite i sänder så skapades alla positiva och ljusa upplevelser som är det jag kommer att minnas ifall jag ska skriva en reflektion liknande denna om 10 år. Man förtränger det dåliga och blåser upp det bra. Jag kommer att minnas dagen då vi åkte till bergen för att titta på höstlöv, dagarna då jag vandrande bland tempel i Kyoto, helgen som jag hälsade på Peter och Lotten i Kobe, kvällen som jag var på TV-spelsbar med Samuel, de gånger jag promenerade runt Shimokitazawa med Wilma, när Ander kom och vi hade picnic bland körsbärsblommorna eller när jag besteg Fuji-san. Alla dessa fantastiska upplevelser som året också bestod av.

Förhoppningsvis kommer jag även att anse att det var ett år då jag lärde mig mycket, även om det inte var exakt det jag hade tänkt mig. Hade jag velat lära mig signalbehandling och programmering så hade det varit bättre att stanna i Linköping, kan jag konstatera såhär i efterhand. Todai är en skola som tar in väldigt smarta studenter, men det är inte en skola med särskilt högt ställda ambitioner i fråga om undervisning. (Ibland tycker jag att det är lite konstigt att japanska ingenjörer alls klarar av att bygga landet, men jag antar att de lär sig det mesta på företagen snarare än på universitetet.) Sett i ett större perspektiv tror jag dock att jag har lärt mig mycket. Det mest konkreta jag kan peka på är japanska, men jag har också fått öva mycket på att inte ha koll, att vara den som förstår minst och vars kommentarer alltid är dummast, att vara i ständig beredskap att behöva tänka eller planera om för att jag missat något viktigt och att vara en såndär udda person som ingen anser sig behöva ta så mycket hänsyn till. Att öva på såna saker är lite som att äta rågbröd istället för tårta – det är inte så kul men det är nyttig att ha gjort det.

Japanåret kan i och med att ha förts in i Ladok räknas som ett avslutat kapitel, och i likhet med en dröm så bleknar minnet av det gradvis. Snabbast suddas känslan av det jobbiga ut, och i takt med detta blir jag sakta alltmer sugen på att åka tillbaka till Japan någon gång – åtminstone på semester. Nu när jag ändå kan språket hyfsat.

tisdag, 15 november, 2011, 18:37   |   Observationer och reflexioner  |  RSS feed |  Kommentera  |  Trackback