Ett långt inlägg

I vilket vår hjältinna tar på sig genusglasögonen.

(Detta inlägg skrevs för ca en halv vecka sedan men pga tankspriddhet har det inte blivit postat förrän nu. Emma däremot har postat ett fint inlägg för ett tag sedan. Läs!)

Nepal, alltså.

Vid en första anblick är det lätt att förälska sig i Nepal. Kulturen är så annorlunda mot vår egen kultur att det känns sådär mysigt exotiskt som man vill att det ska vara när man är utomlands. Kvinnornas kläder och husfasaderna är vackert färgglada. Folk pratar med en på bussen bara för att man råkar vara utlänning och så gott som alltid är de glada och vänliga.

Inte artiga, dock. I Nepal säger man inte tack för maten eller ursäkta. Folk petar sig i näsan helt öppet och familjen traskar in i vårt rum utan att knacka först. De som jobbar i butiker i eller restauranger i turistkvarteren är ofta väldigt artiga, men det brukar märkas att det inte kommer naturligt för dem och ibland är det som att det slår över åt andra hållet istället:

”Excuse me, ma’am! Of course, ma’am. Try this, ma’am! I’m sorry, ma’am.”

I turistkvarteren är försäljarna ganska påflugna också. Men vi hänger där en del ändå, för det är bra shopping och det finns massor av restauranger som serverar annat än dahlbaat och man slipper bli utstirrad bara för att man är västerlänning. Ändå är jag glad att vi bor i värdfamilj och inte bara ser turistkvarteren. I en värdfamilj får man ju ta del av både den nepalesiska vardagen och…

Festivalerna:

Festivalerna är roliga. Vi har prickat in en bra tid att vara här eftersom vi får vara med om tre stora festivaler: Teej, Dashain och Tihar. Just nu pågår Tihar som är ”festival of light”. Det är fullt av blinkande ljusslingor utomhus och massor av levande ljus inomhus. Jag och Emma kom i sådan julstämning av alla ljus att vi bestämde oss för att det är ok att börja sjunga julsånger nu, trots att det varken är första advent eller första december (det är bara sisådär två veckor sedan som vi konstaterade att det faktiskt var ganska kallt så det var nog dags att sluta sjunga sommarsånger).

Generellt är festivalerna tillfällen för bön, god mat, välsigna varandra genom att sätta en tikka i pannan samt sång och dans. Häromdagen blev vi inbjudna till ett ”informal meeting” på sjukhuset med anledning av att det är Tihar. Jag och Emma visste inte riktigt vad vi kunde förvänta oss men tänkte att i bästa fall kanske det blir mingel med en kopp te och en liten kaka. Men självklart blev det firande Nepali Style – först genom att två tjejer uppträdde med en danskoreografi och sedan genom att en grupp ur personalen sjöng traditionella religiösa sånger. Det hela avslutades med allmän dans. Mitt på blanka eftermiddagen. Visst var det långt ifrån alla som deltog, men ändå. Bara grejen att ordna en liten tillställning med dans på en vardagseftermiddag. Utan alkohol. Sånt händer ju bara inte i Sverige. Jag gillar det här landet.

Men det finns delar av kulturen som inte är så najs. Till exempel…

Genusaspekten:

Som ni vet är jag ganska insnöad på feminism och könsroller. Men man behöver inte vara någon radikal kvinnokämpe för att lägga märke till att normerna kring kön är så mycket starkare här än vad de är hemma i Sverige.

Bara en sån sak som när Samuel och Kristoffer var här på besök. När de försökte hjälpa till i hushållet slog Aamaa allt som oftast ifrån sig: ”Nej, nej, sitt ner…” och så vidare. Och så hade det nog låtit i Sverige också; de var ju trots allt gäster i huset. Men en förmiddag när jag och Emma var på jobbet och grabbarna bestämde sig för att diska efter sig, kände Buwaa att det var dags att säga ifrån på skarpen, eftersom de där svenskarna tydligen inte fattade fina vinkar:

”In Nepal, only ladies do dishes.”

Och så var det med den saken.

Det är frustrerande, det är det. Samtidigt har vi stött på både kvinnliga poliser och kirurger, så situationen är ändå inte så illa som den kan verka om man bara tittar på hur det ser ut i vår värdfamilj. Men ja, jag har många gånger tänkt tanken att det behövs lite mer feministisk aktivism i det här landet.

Och hela det här resonemanget leder oss förstås in på…

Det Här Med Mensen:

Som Emma redan skrivit om får man inte komma in i köket när man har mens, då mensblod anses vara väldigt orent. Det finns faktiskt mängder av regler kring det där med mensen, vilka vi lärt oss efterhand (även om det verkar vara väldigt olika hur mycket regler det finns och hur väl de efterföljs beroende på var man bor, vilket kast man tillhör och självklart hur religiös man är). När jag har mens får tex inte tallriken jag ätit på komma in i köket igen, så vill jag ha påfyllning måste någon komma ut i hallen och servera mig. Och eftersom det finns risk att jag förorenar allt vatten jag kommer i kontakt med får jag inte hälla upp vatten åt mig själv. Det är ok att jag hjälper till med disken – men jag får bara skrubba disken, inte skölja den, för då är förstås all disk smutsig igen iom att vattnet jag rör vid blir förorenat.

Men som om det inte vore nog med allt detta krångel, får inte menstruerande kvinnor be. De får inte gå in i tempel eller utföra religiösa ceremonier. Det här innebär såklart att kvinnor inte kan bli präster, för det vore ju helt förskräckligt med en präst som måste ta ledigt några dagar i månaden. Man kan tänka att det här är en knäpp gammal sed som lever kvar från den tiden då det inte fanns ordentliga mensskydd och menstruerande kvinnor faktiskt var lite snuskiga – eller så kan man se det som ett fruktansvärt praktiskt och effektivt sätt att se till att kvinnor inte får för mycket makt. Välj själva.

Och apropå det här med mensen; ett annat problem med att blod från slidan anses så orent är att de som hjälper till vid förlossningar har väldigt låg status. De anses faktiskt så smutsiga att de nästan är på samma nivå som prostituerade. Det här fick vi veta när vi kom i kontakt med…

Barnmorskeprojektet:

Det var ju bara en helt fantastisk tur, att vi halkade in på detta. Min kusin Lovisas gudföräldrars vän (lång kedja där, jag vet) Kerstin är här i Kathmandu på uppdrag av UNFPA för att hjälpa till med uppstartandet av en barnmorskeutbildning. Jag hade aldrig träffat Kerstin tidigare, men Lovisas far Lennart förmedlade kontakten (tack!). Samma dag som jag fick Kerstins mejladress slängde jag iväg ett mejl. Redan efter någon timme ringde hon upp. Det visade sig att vi hade sådan tur att det dagen därpå skulle hållas en konferens om just detta med att starta upp en barnmorskeutbildning. Och den blev vi inbjudna till. Jätteintressant, var det!

Barnmorskor finns inte riktigt i Nepal. Det finns något som heter skilled birth attendants (SBA) eller maternal and child health workers (MCHW), vilka – om jag har förstått det hela rätt – har gått en 15-veckors utbildning och eventuellt även en 6-veckors påbyggnadsutbildning. I och med att mödra- och barnadödligheten i Nepal är så hög behövs dock något göras. Det behövs för det första fler MCHW:s men också riktigt välutbildade barnmorskor som kan starta egna birthing clinics ute på landsbygden där det är långt till närmsta sjukhus samt handleda MCHW:s.

I princip alla är överens om att det behövs barnmorskor i Nepal. Och varit överens om det sen åtminstone 2006. Problemet är bara att myndigheterna inte ser till att det faktiskt händer något. Det finns universitetssjukhus som är med på tåget och vill starta utbildningar, det finns ett barnmorskeförbund – nu väntar man bara på att myndigheterna ska få tummen ur och ordna med reglering av yrket så att barnmorskorna kan få legitimation när de är färdigutbildade. När detta ska ske? Lite oklart. 2017, kanske, om vi har tur.

Ingen brådska, killar. Det är ju bara 12 kvinnor och 75 barn som dör varje dag.

Ett kort inlagg

I vilket var hjaltinna samanfattar de senaste veckornas aktiviteter.

Som de trogna lasare ni saklart ar, har ni forstas fortvivlat over att det inte dykt upp nagra blogginlagg pa valdigt lange. Detta beror pa att laddaren till min dator helt plotsligt bestamde sig for att sluta fungera. I vantan pa att Kristoffer ska komma pa besok och ha med sig en fungerande sladd och ett fungerande batteri till min stackars laptop, surfar jag mest pa mobilen. Det funkar bra nar man bara ska skriva korta Facebook-inlagg eller liknande men ar valdigt opraktiskt nar man vill skriva langre texter som blogginlagg. Just nu lanar jag familjens dator (darav bristen pa svenska tecken), mest for att meddela att jag lever och mar bra.

Sa vad har hant sedan sist? Familjen har utokats med annu en volontar; en sjukgymnast fran Osterrike som heter Johanna. Vi har varit pa sightseeing varje lordag sa nu har vi bockat av alla 5 varldsarvsplatser i narheten – Swayambhunath, Patan Durbar Square, Kathmandu Durbar Square dar vi fick en glimt av “the living godess” Kumari Devi, Boudhanath samt Pashupatinath dar vi fick se (och kanna lukten av!) kremering.

Pa arbetsfronten har vi tjuvstartat lite med att ga till ICU:n ibland. Det ar namligen inte alla dagar det hander nagonting pa operationsavdelningen. Tydligen var det mangder med patienter pa sjukhuset och fullt upp att gora hela tiden fram till ca 6 manader sedan. Da infordes en ny lag om att man inte far kora bil/motorcykel efter att man druckit alkohol och sedan dess har trafikolyckorna och darmed sjukhusets patientklientel minskat drastiskt. ;P

Lite bilder har dykt upp pa Facebook (men aven det ligger pa is nu nar jag inte har min dator) sa om man vill se hur vi har det har i Nepal ar det bara att bli kompis med mig pa Facebook. (Joda, ska forsoka fa upp bilder har pa bloggen ocksa men det visade sig vara lite krangligare).

PS. Om ni inte redan last Emmas senaste inlagg kan ni ju ta och lasa det aven om det ar gammalt. Klicka har.

Ett inlägg om oförutsedda religiösa aktiviteter

I vilket våra hjältinnor stiftar närmare bekantskap med guru Sathya Sai Baba.

Nå. Emma har varit sjuk en period och har därför hunnit med att skriva hela tre blogginlägg medan jag har varit på sjukhuset och haft tråkigt utan henne. (Här, här och här!) Jag rekommenderar att ni läser, dels eftersom hon skriver saker som jag själv tänkt ta upp och dels för att få se lite bilder. :)

Såhär efter ca tre veckor i Nepal kan jag ju konstatera att jag trivs väldigt bra. Det känns som att vi haft väldigt tur med vår värdfamilj, att de är så snälla och tillmötesgående (framför allt Aamaa har verkligen tagit oss volontärer under sina vingar).

Visst kan jag sakna min egen, mjuka säng eller en riktig toalett – men alla vi som varit på Eriksskär kan ju skriva under på att det är väldigt trivsamt att leva lite spartanskt under en period. Och sedan vår värdfamilj ordnade internet åt oss finns det verkligen inte mycket att klaga på i hemmet. Och! Takterassen! Herregud, vad mycket pengar man skulle behöva punga ut med om man skulle skaffa ett boende med motsvarande utsikt i Stockholm. (Teoretiskt nu alltså eftersom det i Stockholm varken finns berg eller buddistiska tempel som är upplysta med ett guldgult sken nattetid.)

Idag var en överraskande dag. Shristi (13-åriga dottern i familjen) och Aamaa kommer plötsligt in i vårt rum när vi sitter och slappar och Shristi berättar på engelska (men i kulsprutefart och med nepalesisk brytning) någonting om att det är en gud i något hus och att de redan sjungit första sången så vi måste skynda oss. Jag och Emma fattar typ hälften men följer lydigt med (efter att jag följt order och bytt om till en mer modest tröja).

I vardagsrummet i ett av grannhusen sitter tre kvinnor och två flickor redan på plats med korslagda ben på golvet framför ett altare. Altaret är helt fullt av bilder på gurun som jag nämnt tidigare; han med det fluffiga håret och det vänliga leendet. Vi sätter oss också med benen i kors och händerna i meditationsställning, får varsin sjal om axlarna (den modesta tröjan var tydligen inte tillräckligt modest) men ingen förklaring om vad som ska ske. Sen börjar mässandet och sjungandet. Jag och Emma kan förstås inte sjunga med men klappar händerna i samma takt som de andra och njuter av den högtidliga stämningen. Småflickorna framför oss vänder sig flera gånger om och tittar storögt på oss; uppenbarligen kan de inte riktigt fatta att två västerlänningar verkligen deltar i en hinduisk ceremoni.

Tyvärr var vi tvungna att gå tidigare för att följa Shristi till hennes skola, men jag och Emma är överens om att det var en riktigt häftig upplevelse. Tänk vad mycket man får vara med om när man bor i en värdfamilj som man aldrig skulle vara med om annars!

Efter lite googlande har jag nu listat ut att gurun med det fluffiga håret heter Sathya Sai Baba. Jag har inte hunnit läsa på ordentligt om honom ännu, men det står på wikipedia-sidan att han lär ha sagt “that his followers do not need to give up their original religion” och det verkar ju sympatiskt (och praktiskt för oss som ändå gillar Svenska Kyrkan).

Ett inlagg om Nepalesiska kottbullar

I vilket vara hjaltinnor introducerar svensk matkultur i ett land dar man ater ris och linssoppa tva ganger om dagen, varje dag.

Ber om ursakt for den laga uppdateringsfrekvensen pa bloggen! Det ar lite klurigt att komma ivag till internetcafeet eftersom vi jobbar till 13, kommer hem och ater lunch och sen maste vara tillbaka hemma hos vardfamiljen senast kl 18.

Nu borjar det handa lite pa sjukhuset! Till en borjan satt vi mest i bakgrunden men nu har de fattat att vi faktiskt vill gora saker – sa nu ar det lite battre. Tex har Emma idag fatt sy sin forsta sutur! :) Men det ar ganska fa patienter pa Akuten faktiskt sa det ar anda inte jattemycket som hander.

Sen senaste blogginlagget har vi firat festivalen Teej genom att kla upp oss fint, halsa pa diverse slaktingar, ata massa mat och dansa. Egentligen borde jag ju ha fastat ocksa, eftersom jag ar gift, men jag insag att ingen vill umgas med en Linnea som inte atit eller druckit pa 24 timmar. Sa jag skippade den biten. :P Sa om Samuel blir sjuk eller dor ung sa ar det mitt fel nu. :(

Nagra shoppingturer och lite sightseeing har vi ocksahunnit med, bla har vi besokt det buddistiska templet Swayambunath – riktigt vackert och absolut vart ett besok om man ar i Kathmandu! :)

Igar bjod vi familjen pa svensk mat (vilket var utlovat sedan en vecka; var rumskompis Ai ska bjuda pa japansk mat ocksa vidnagot tillfalle). Kottbullar (gjorda pa kycklingfars) och potatismos blev det. Kottbullarna gick hem hos barnen men moset petade de mest i. Farbrodern (som ater hos oss ibland) sa att “Swedish food is very sweet” vilket jag antar betyder smaklos. :P Men alla at upp det de fick serverat sa vi ar nojda. Enda problemet ar att vi gjorde aaalldeles for mycket – sa gar det nar man som svensk ar van vid att kopa fardig kottfars i ett plasttrag, och plotsligt star dar hos slaktaren och ska avgora hur manga kycklingar som behovs for att matta 8 personer. ;)

Till nasta gang!

Svar pa fragor

Tankte jag skulle svara pa ett par fragor som dok upp i samband med forra blogginlagget! Skriver som ett nytt inlagg eftersom jag tror att fler an min mor kan vara intresserade av svaren. :)

Är de [värdfamiljen] hinduer?

Ja, det ar de. (De allra flesta (ca 80%) i Nepal ar hinduer.) Sa hela stahejet krig det har med mens ar en hinduisk grej; vi pratade med en muslimsk sjukskoterskestudent pa sjukhuset och hon sa att det var ingenting de sysslade med i hennes hem. Vid Aamas altare hogst uppe i huset finns planscher forestallande olika hinduiska gudar och en guru med stort fluffigt har och ett vanligt leende (samma guru hanger for ovrigt portratt pa sjukhuset ocksa).

Hoppas ni inte kommer hem som taniga anorektiker!

Det ar nog lugnt. Visserligen ar mattiderna helt annorlunda mot i Sverige vilket vi inte riktigt vant oss vid annu, men nar vi val ater blir vi patrugade mycket mat! I Nepal gar man vanligtvis upp med solen (ca kl 05) och dricker te och ev ater nagot litet (vi har hittils fatt kex eller hembakat platt brod (roti) eller risflingor). Sedan gar man till jobbet. Ca kl 9-9:30 ar det dags for lunch/frukost och da ater man en ordentlig maltid. Sedan ar det middag ca kl 19 pa kvallen. Sa man ater vid farre tillfallen an i Sverige men lyckligtvis ar frukt valdigt billigt sa jag och Emma kan ta lite mellanmal da och da. :)

Hur är matsituationen på jobbet – där finns väl bestick, hoppas jag?

Vi har inte atit pa jobbet (annu) utan Aamaa har anpassat sig efter vara arbetstider och lagar lunch till oss nar vi kommer hem fran jobbet efter kl 13. (Men ja, ibland far man en sked eller gaffel till maten sa bestick existerar, de ar bara inte sa vanliga.)

Får ni göra något med patienterna?

Forsta dagen observerade vi bara men igar fick vi prova pa att lagga om varsitt sar. Forhoppningsvis far vi gora mer allteftersom! :)

Ett inlagg fran Kathmandu

I vilket vara hjaltinnor ger en forsta rapport fran sin nya vardag.

Ber om ursakt for bristen pa svenska bokstaver; vi har annu inte lyckats hitta ett internetcafe dar jag kan plugga in min laptop. Eftersom vi har mycket att beratta och ett ganska skruttigt internet har vi bestamt oss for att samkora detta blogginlagg. Emma skriver om vardfamiljen och jag om sjukhuset. Enjoy!

Sjukhuset:

Nu har vi bara varit en enda dag pa sjukhuset sa det ar kanske lite tidigt att ge en rapport darifran, men lite finns anda att beratta. Mycket kanner vi igen fran Sverige. Lakemedlen, venkanylerna och saromlaggningen ar i princip samma. Mycket ar annorlunda. Det ar ett ganska litet sjukhus. Storre delen av verksamheten ar inhyst i en fuktskadad betongbyggnad men det finns ocksa en annan del som ar lite fraschare och som de satsar pa att bygga ut – nar vi aker harifran kanske de till och med kommer ha en hiss! Overlag ar lokalerna och utrustningen ganska skruttig och gammaldags (jamfort med Sverige, forstas – jamfort med manga andra stallen ar det sakert valdigt modernt!). Rullstolarna ar tex en sorts hemmabyggen gjorda av tradgardsstolar och cykelhjul. (Bilder kommer forhoppningsvis snart!)

Den storsta skillnaden mot Sverige ar nog dock (kanske inte helt ovantat) hur noga man ar med hygienen. Handskar anvands vid saromlaggning men inte PVK-sattning. Handsprit verkar de inte ens ha. De bryr sig inte om ifall det droppar blod i sangen eller pa golvet och nar det val blir en blodpol pa golvet later de den bara vara dar i vantan pa att staderskan ska komma och ta hand om det (staderskan ar dock desto mer flitig!). En annan stor skillnad ar installningen till patienterna. Kanske ocksa for tidigt att saga efter bara en dag, men har verkar sjukskoterskorna ha en ganska nonchalant installning. Inget vanligt “Namaste” nar patienterna kommer in pa Akuten och ingen ansats till att halla handen pa den som har ont. Om detta hor samman med kastsystemet (patienter med lagre rang behover inte behandlas sa respektfullt?), eller en annan syn pa hur nara man kan komma en framling utan att det blir opassande, eller om det har att gora med att anhoriga sa gott som alltid finns pa plats bredvid patienten, ska vi lata vara osagt – eftersom vi egentligen inte har nan jakla aning.

Det marks att de ar ovana vid att ha volontarer; vi fick ingen speciell handledare och inget direkt schema. Nar vi dok upp i morse pa Akuten var det ingen dar som hade blivit informerad om att vi skulle komma. Men de ar trevliga och svarar garna pa fragor (men berattar inte saker pa eget bevag; sa det galler att vi ligger pa lite!). Stamningen ar bra, mycket skratt och skamt (som vi saklart inte forstar) och det rader ingen stel hierarki som mellan lakare och sjukskoterskor utan det ar en familjar stamning overlag. Daremot, nar den administrativa chefen eller “medical director” kom in pa Akuten for att halsa, hoppade sjukskoterskestudenterna snabbt upp fran sina stolar och stallde sig med handflatorna ihop framfor brostet i en traditionell halsning. Sa helt fritt fran hierarki ar det minsann inte.

Till skillnad fran i vardfamiljen pratar bade lakare och sjukskoterskor mycket bra engelska (dock med kraftig nepalesisk brytning) sa det ar inga problem att kommunicera, vilket ar skont. Dessutom sker all journalforing pa engelska, till var stora gladje! Om vi vill kunna prata med patienterna maste vi daremot ova pa var nepalesiska da manga av dem har lagre socioekonomisk status och darmed lagre utbildning.

Emma berattar om vardfamiljen har: http://emmaochkristoffer.blogg.se/2012/september/ma-nepaali-bhasaa-sikdaichhu-im-learning-nepali.html

Ett första inlägg

I vilket vår hjältinna återupptar bloggandet och förbereder sig mentalt.

Jao. Sitter på tåget på väg mot Göteborg nu (men kommer inte kunna publicera detta förrän jag är framme hos Emma pga att jag inte lyckas få mobilen att dela internet med laptopen). Första etappen på resan. I natt sover jag över hos Emma och i morgon bitti åker vi tillsammans med tåg ner till Kastrup, där vi tar flyget till Katmandu via mellanlandning i Qatar.

Och det känns overkligt och spännande och pirrigt och fantastiskt och nervöst och roligt och lite jobbigt, allt på samma gång.

Mest roligt och spännande, för åh ÄNTLIGEN blir det av det jag pratat om så länge nu blir det verklighet på riktigt snart är jag där och är mitt uppe i det och träffar häftiga människor och provar ny konstig mat och lär mig nya ord på ett helt främmande språk och får inblick i en helt annan kultur och framför allt – får jobba utomlands med allt vad det innebär. Vad kommer det innebära? Andra rutiner, arbetssätt, sjukdomar och omvårdnadsproblem som man inte stöter på i Sverige, striktare hierarki? Jag vet inte riktigt. Det ska bli fantastiskt att få veta.

Nervöst för jag vet att det kommer bli krångligt och fel och att jag kommer göra bort mig och det kommer kännas jobbigt. Jag vet bara inte riktigt på vilket sätt. Jag kommer ha problem att hitta i staden och inte veta hur mycket jag ska pruta och inse senare att jag gick en förfärligt lång omväg och att jag blivit lurad för egentligen borde jag bara betalat hälften så mycket. Jag kommer bli dålig i magen och få hundra myggbett och stå på Apoteket och på en blandning av engelska och teckenspråk försöka förklara vad det är för medicin jag letar efter. Jag kommer glömma bort etikettsreglerna och göra någon arg eller obekväm för att jag räckte över något med vänsterhanden eller försökte bjuda på mat jag redan smakat på. Jag kommer glömma bort att en huvudskakning betyder “ja” och bli jätteförvirrad när jag ställer frågor och sen kommer jag ha hemlängtan. Allt det där räknar jag med. Men sen finns det säkert tusen andra sätt det kan bli fel; framför allt när det gäller språket och kulturen och det kommer vara pinsamt och jobbigt och jag har ingen möjlighet att förutse det.

Lite jobbigt att lämna Samuel hemma. Vi har ju gjort distansgrejen förut och vi vet ju att det funkar, men det blir inte roligare för det. Samtidigt så älskar jag just det med vårt förhållande, att vi stöttar varandra i våra respektive upptåg och projekt och tillåter varandra att förverkliga oss själva på var sitt håll. Och varje gång vi möts igen på flygplatsen och äääntligen får krama varandra och det bara känns så där RÄTT så blir jag påmind om hur bra vi har det och det kan behövas ibland, när man varit tillsammans i ett antal år och det går lite på rutin. Men just nu känns det lite jobbigt ändå.

Fast ändå. Mest roligt och spännande. Snart är jag framme i Göteborg.

Min drömsektion – Inlägg 4/5

Hej bloggen. Sitter just nu i Luleå på vårterminens I-konferens. Under 4 dagars tid träffas styrelserna för de olika I-sektionerna runt om i landet för att diskutera samarbeten, likheter och skillnader. Luleå universitets lokaler visade sig vara nästintill identiska med våra i Linköping, förutom att det var mer snö här. Men nog kallpratat, det var alldeles för länge sedan min bloggserie uppdaterades så vi kör igång direkt! (för er som inte vill läsa mina långa utläggningar så kan ni hitta en sammanfattning längst ner ^_~)

Ekonomisk styrning, din väg till en bättre sektion

Jag har tidigare tagit upp “frihet under ansvar” som den ledarskapsmodell jag stenhårt tror på. Inte bara inom ideella organisationer utan även i företag och generell projektverksamhet, och ekonomisk styrning är i min värld tätt sammanknutet med detta. Nämligen att:

  • Att lokalisera kostnader där de hör hemma för att påvisa rättvisa resultat.
  • Att överlåta beslutsansvaret så nära verksamheten som möjligt för att öka effektiviteten.
  • Genom strategisk budgetering driva organisationen framåt i rätt riktning.

Det må låta lite som floskler men vi tar och bryter ner det hela så ska jag förklara närmare vad jag menar.

Låt kostnaderna vara där kostnaderna hör hemma

I dagsläget har vi i budgeten ett gäng “slaskkonton” där kostnader som hör till alla möjliga delar av sektionens verksamhet bokförs. Det främsta exemplet på detta är posten “sektionsaktivas” som tar alla kostnader kring årets fest(er). Vad är då problemet med detta? Betänk att du har ett utskott och du funderar över hur många du ska ta in som ska jobba med dig. Vem avgör vad som är ett rimligt antal i den frågan? I dagsläget är det styrelsen som beslutar över vilka som kan räknas som sektionsaktiva eller ej just för att de ansvarar över budgetposten “sektionsaktivas”. Det innebär att likt hur budgeten i föregående inlägg detaljstyrde verksamheten och skapade en stel arbetsmiljö så skapar den posten ett tak för hur många sektionsaktiva som är rimligt att ha totalt inom hela sektionen. Borde inte antalet sektionsaktiva på utskottsnivå vara beroende av vad utskottsordförande finner rimligt och den bästa lösningen för sektionen? Men låt säga för stunden att styrelsen är de som bör avgöra detta. Då för att ta det bästa möjliga beslutet måste styrelsen lägga ner tid på sätta sig in på detaljnivå i respektive utskott för att avgöra vilket antal som är rimligt att ta in, vilket leder till att tid enligt mig spenderas på onödig och ineffektiv byråkrati.

Detta var det första problemet, det andra har med det ekonomiska resultatet att göra. Om man döljer kostnader genom att nyttja så kallade slaskkonton så leder det till att vi i slutet på året har ett orättvist resultat och inte riktigt kan avgöra vilka utskott, föreningar och projekt som har gått bra eller ej. Oavsett om ett utskott har 15 eller 5 aktiva så påverkas inte deras resultat nämnvärt av detta utan beroende på vad styrelsen beslutat gällande antalet de skulle få ha aktiva avgör om utskottet kommer kunna nå sina mål eller ej. Nu generaliserar jag så klart lite men i mångt och mycket är det precis så här det fungerar.

Faktum är att det finns en enkel lösning på det här problemet som används varje dag i företag och större organisationer, ekonomisk styrning. Låt varje utskott själva betala för alla omkostnader det innebär att ha en sektionsaktiv. Detta innebär att utskottet själva kan välja vad de vill satsa på; ska de ha många ideella som är med och jobbar för att nå verksamhetsmålen på bästa sätt eller når de bättre resultat genom att ha ett fåtal och lägga pengarna på andra satsningar istället? Våga lita på att utskottet själva vet vad som är bäst för dem och sektionen, de är kompetenta människor som förtjänar vårt förtroende. På så sätt får vi inte bara bättre verksamhet utan även ett enkelt svar på frågan vem som är sektionsaktiv. Ge utskotten verktygen för att bedriva sin verksamhet tillsammans med en enda riktlinje, alla kostnader och allt ni gör ska vara vad ni tror är det bästa för I-sektionen och era verksamhetsmål. Om denna förändring ska genomföras så ska självklart de medel som tidigare budgeterats på sektionsaktivas spridas ut till övriga delar av sektionen, emedan budgeten för sektionsaktiva får ett intäktskonto med de medel utskotten betalar till festen för sina aktiva. Ungefär som arbetet med sektionsbilen Ikaros fungerar i dagsläget.

Så då har vi fixat kontot sektionsaktiva, men vad innebär det mer i förlängningen?

Vi har tidigare konstaterat att sektionen inte ska detaljstyras med hundratalas kostnadskonton i budgeten, att kostnader ska ligga där de hör hemma för att påvisa rättvisa resultat och för att effektivt styra verksamheten. Allt detta genom begreppet jag kallar “frihet under ansvar”. Det leder oss raskt fram till att ta en titt på de policydokument vi har inom sektionen i dagsläget och varför vi enligt mitt tycke ska slänga dem all världens väg. Jag är nämligen övertygad om att bara själva förekomsten av dem hindrar våra sektionsaktiva att i varje situation fundera över “Är detta verkligen värt för sektionen?” och i förlängningen inte ta det bästa beslutet. Här följer tre stycken exempel:

Fikaersättning

Fikaersättning utgår med max 100 kronor per person och verksamhetsår. Detta gäller styret samt alla utskott, föreningar och övrig av sektionen beslutad verksamhet.

Vi börjar med att ställa oss frågan, när bör en sektionsaktiv få fika? Det kan exempelvis vara genom att representera sektionen vid ett möte, eller bara som en premierande gest för att peppa och belöna, något som i förlängningen görs för att den engagerade ska jobba mer och bättre. Behovet av detta varierar hejdlöst beroende på vilka arbetsuppgiften den aktiva förtar sig, för vissa bör det i mitt tycke vara 0 kr medan för andra en högre summa helt klart är motiverad. När man har en policy som säger att alla får fika för 100 kr, då resonerar många som så att de “har rätt” till fika för 100 kr/år och helt plötsligt har man dragit på sig kostnaden utan att reflektera nämnvärt över det hela.

Under inköp av material

För inköp av kontorsmateriel, förbrukningsvaror och andra småsaker behövs inget styrelsebeslut om summan understiger 100 kronor eller är med i budget.

Denna är fel på grund av två saker. 1, styrelsen ska inte behöva gå in och besluta i detaljfrågor inom ett utskott/förening, det slösar på deras tid och är inte engagerande för de sektionsaktiva som blir direkt styrda. 2, man ska aldrig överskrida sitt resultatmål utan för att göra det bör det krävas styrelsebeslut. Tänk er motsatsen, att utskotten har friheten att ändra sitt resultatmål utan styrelsens vetskap, om samtliga gör det så påverkar det hela sektionens resultat kraftigt vilket givetvis är oacceptabelt utan styrelsens och/eller sektionsmötet godkännande.

Tröjpolicyn

Kortärmad tröja med sektionens logga samt annan logga: Plagget skall bäras under minst två arrangemang eller under ett projekt som sträcker sig över minst två dagar.

Den här är fel av exakt samma anledning som fikaersättningspolicyn. När är det värt att köpa in ett plagg till en sektionsaktiv? Detta varierar så klart men om man har en policy likt den ovan (den är bra mycket längre än sådär) så är det mer en form av checklista. Genomför du två arrangemang så får du rätt att köpa dig en tröja, ingen reflektion.

Summa sumarum. Likt hur jag förespråkar att vi har enkla strategiska stadgar, verksamhetsplaner och budget så ska vi inte heller ha en stor hög omfattande policydokument. De som har bäst koll på detaljerna ska sköta detaljstyrningen och den kompetensen och tiden finns inte hos styret. Styrets främsta uppgift är att jobba strategiskt, peka vägen för sektionen, få alla sektionsaktiva att bli så engagerade som möjligt och ge dem möjligheterna och verktygen att göra det som är absolut bäst för sektionen. Så långt som det är möjligt ska den operativa verksamheten bort från styret och ner på utskottsnivå. Samtidigt som vi steg för steg rör oss mot detta förfaringssätt måste vi sprida tanken om ständig värdering och reflektion till hela sektionen. Att våra engagerade i alla lägen funderar om en kostnad, arrangemang eller handling är värd att genomföra. Policies som reglerar detaljer leder till en oflexibel arbetsmiljö och gör att folk agerar utan att tänka. Står det i en telefonersättningspolicy att man får upp till 600 kr kommer så klart alla som gör relativt många telefonsamtal att söka 600 kr, vinstmaximera för sig själva. Klart man gör det, skulle jag själv ha gjort också.

Ideell = Jobba gratis och var beredd på merkostnaderna det innebär…?

Ideellt arbete är just precis vad det låter som, ideellt. Det ska inte kosta någonting att engagera sig och man ska inte heller tjäna någonting på det hela. I dagsläget har vi ett litet märkligt synsätt på det hela, emellanåt ska sektionen ta kostnader och emellanåt inte. Exempelvis i fallet fikaersättning: står du i dagsläget som sektionsaktiv inför situationen att du måste köpa dig fika för att på ett fullgott sätt genomföra ditt arbete, då får du inte göra det om du redan har slagit i ersättningstaket utan får då vackert betala själv. Jag skrev ett stycke i TEAMs blivande policydokument som jag tycker tar upp detta på ett bra sätt och som jag hoppas kan genomsyra sektionens arbete framöver:


Privat kostnad kontra kostnad för TEAM

I vissa fall är TEAM-aktiviter sammankopplade med privata aktiviter. I dessa fall ska team ersätta kostnaden för de delar som är hänförliga till teamaktiviten, en kostnad ska anses vara hänförlig till en teamaktivitet om aktiviteten inte kunnat genomföras utan den kostnaden. Exempelvis, en kommittémedlem åker iväg en helg för att träffa sina föräldrar samtidigt som denne har möte med företag vilka ämnar besöka mässan. Skulle resan ha gjorts en annan helg och bedömts motiverad även om inte kommittémedlemmen ämnat besöka sina föräldrar? Är svaret ja så ersätter TEAM de omkostnader som är direkt kopplade till mötet och hur kostnaderna skulle ha fallit ut givet att mötet skedde en annan helg

Slutligen, då jag tenderar att skriva långa inlägg så kommer här en kort summering av allt ovan:

Summering

  • Kostnader ska bokföras där de hör hemma för ett rättvist resultat, vi ska inte ha några så kallade slaskkonton. Exempelvis kostnaden för en sektionsaktiv är bland annat sektionsaktivasfesten och den bör därför bokföras på respektive utskott.
  • Vi måste kunna lita på våra sektionsaktiva. Dessa är kompetenta människor och förtjänar vårt förtroende.
  • Alla sektionsaktiva ska alltid fundera över “Är den här kostnaden/handlingen/arrangemanget värd för sektionen?” och sedan agera därefter.
  • Inga policys som reglerar hur mycket fika en sektionsaktiv får, hur många arrangemang man bör arrangera innan man får köpa en tröja etc. Dessa gör att folk inte reflekterar utan agerar bara direkt efter policyn, vilket långt ifrån är rätt i alla lägen.
  • Att vara ideellt engagerad betyder just det, arbetet ska vara ideellt. Får man förhöjda kostnader på grund av arbetet så är det rimligt att dessa ersätts, men samtidigt ska man inte arvoderas för sitt arbete.
  • Styret varken har tiden eller bör sätta sig in i detaljfrågor på utskottsnivå, de bör satsa på sitt strategiska arbete och att leda samt engagera de övriga sektionsaktiva.

Ja, det kommer bli fel emellanåt, men den kreativitet, engagemang och ansvarskänslan man skapar är guld värd. Den enda riktlinjerna man behöver är:

  • Gå inte över dina resultatmål. Skyffla gärna pengar mellan dina olika kostnadskonton för att anpassa din interna budget efter verkligheten, så länge du har samma resultat så är det lugnt.
  • “Är det bra för sektionen? Gör det då.” Likt jag skrev ovan.

Sådär, det var allt för denna gång, vi hörs förhoppningsvis snart igen :)

/Samuel

Min drömsektion – Inlägg 3/4

Ännu en vecka har passerat och det är återigen dags för mig att kasta mig ut i blogosfären, precis som jag kommer göra varje vecka. Dagens tema går ifrån sektionsmötena till att titta mer på sektionen i helhet och landar i en av mina hjärtefrågor att driva igenom i år. Så slå dig ner i din fåtölj och förbered dig på att förändringarnas vingslag tar dig mot framtiden och vidare, för nu ska vi prata budget!

Budget

Budgeten beslutas varje år inom I-sektionen av höstmötet, med andra ord av sektionens högsta beslutande organ, och ska ge den strategiska inriktningen för sektionen för året. “Vad är viktigt som vi ska satsa på och vad ska vi lägga ner?” Denna budget beslutas av 200-300 närvarande sektionsmedlemmar och ska alltså ses som framför allt ett strategiverktyg, som likt en vision eller en verksamhetsplan ger styrelsen stöd att leda sektionen i rätt riktning under det kommande året men som ändå ger dem möjlighet att anpassa sitt arbete efter kommande situationer i enlighet med vad de tror är absolut bäst för sektionen. Den ska spegla vilka delar av sektionen som mötet vill satsa på och på ett enkelt sätt ge en bild om vad våra respektive verksamheter kostar sektionen. Då kommer då den självklara följdfrågan, fungerar det såhär i dagsläget inom I-sektionen? Nej, det gör det inte. Varför är det så? Låt mig förklara. Vi börjar med detaljstyrningen.

Budget & detaljstyrning

Höstmötet 2011 klubbade igenom en budget som innehöll cirka 500 kostnads- och intäktsställen. Läs den siffran igen och tänk till lite. Det innebär att sektionsmötet alltså fick i uppgift att besluta om budgeten ner till en sådan detaljnivå om exakt hur mycket varje utskott ska spendera på exempelvis fika och kontorsmaterial. Kravet som alltså ställs på de närvarande med rösträtt på sektionsmötet, som för att kunna ta ett bra beslut i en fråga behöver vara så insatta som möjligt, är att de måste veta till 100% om exakt hur arbetet i varje utskott går till i samtliga utskott samtidigt som de ska kunna förutspå framtiden och göra en riskanalys. Och tro mig, det här är ingenting som varken sektionsmötet eller styrelsen som lägger fram budgeten kan göra eller ens borde kunna göra.

Traditionerna och normerna inom studentvärlden spelar dessvärre långt mycket större roll i hur vi bedriver sektionsarbetet än det vi lär oss i vår utbildning. Sektionen är helt enkelt inte särskilt ”lean”. För att koppla det hela till verkligheten lite kan vi jämföra vår budget med några andra organisationers och relatera detta till deras omsättning och antal medlemmar:

  • Riksförbundet Unga Forskare, omsättning 2 300 000 kr, 7 214 medlemmar, 12 kostnad- och intäktsställen (länk)
  • Sverok, omsättning drygt 20 000 000 kr, ca. 200 000 medlemmar, 36 kostnad- och intäktsställen (länk)
  • Socialdemokraterna i Lerum kommun, omsättning 1 798 300 000 kr, 51 mandat i kommunfullmäktige 38 580 invånare, 18 kostnad- och intäktsställen (länk)

Ställ detta i relation till I-sektionen med 1200 medlemmar och 500 budgetposter. Samtliga av dessa jämförelser gäller ett budgetförslag som tas upp på någon form av årsmöte och ska gälla för organisationen ett år framöver. Hur kommer det sig att dessa organisationer i antalet kostnadsställen skiljer sig så vitt från oss?

Frågan är ju till slut, är det verkligen så illa att detaljstyra verksamheten med budgeten som verktyg? Ja, det tycker jag, och här kommer några anledningar till varför:

  • De som ska fatta beslutet om budgeten kommer inte ha full information och kan därför inte ta ett optimalt beslut. Dessutom tar det upp tid av dem, värdefull energi vi hade kunnat lägga på annat.
  • Den dödar kreativitet, engagemang och innovationer. Om du som engagerad projektledare inom I-sektionen får välja mellan att ha frihet att förverkliga dina tankar/visioner eller måste rätta dig efter ett mer byråkratiskt regelverk, vad väljer du då?
  • Diskussion kring detaljfrågor i storgrupp är sällan effektivt. Hur mycket en subkommité ska lägga på porto är rimligtvis något de kan prata om själva, resten av höstmötet behöver inte lyssna. Istället kan höstmötet ägna sin tid åt att dra upp de generella riktlinjer som styr sektionen det kommande året.

Jag är fullt övertygad om att vi ska lita på våra sektionsaktiva. Jag tror att det är viktigt att vi har ett förtroende för dem om att de vet vad som är bäst för I-sektionen inom just sitt utskott. Budgeten bör ge dem riktlinjer för att möjliggöra, inte kväva, deras idéer.

Med det sagt: självklart får gärna budgeten bygga på någonting! Ta tillvara på den kunskap som finns från föregående års arbete, dess resultat och fundera kring hur mycket som krävs på respektive kostnadsställe, men specificera inte upp det mer än till utskottsnivå. Självklart ska utskottet själva sköta en intern budgetering för hur de ska använda pengarna under året, men denna budget ska vara deras arbetsverktyg och ett levande dokument vilken de kan jobba med under hela året utan att be styrelsen eller för den delen sektionsmötets om lov. Låt dem göra vad de tror är bäst för sektionen givet att de bara håller sig till sitt resultatmål, sedan får de flytta runt internt bland kostnadskontona som de bäst finner lämligt. Genom att göra på det här sättet kan vi besluta oss för att göra strategiska satsningar på områden, utan att behöva räkna ut hur många extra meter tejp vi behöver budgetera för. Exempelvis genom att kanske ett år lägga extra budgeterade medel till Marknadsföringsutskottet, ifall vi finner att vår marknadsföring behöver förbättras, sedan är det upp till dem att med de medlena göra vad de tror är bäst fö sektionen. På så sätt kan våra sektionsmöten koncentrera sig på stora strategiska frågor och personval istället för på detaljer.

Nu var tanken att jag skulle hoppa vidare till ekonomisk styrning men det får vänta tills nästa vecka, de här inläggen ska inte bli alldeles för långa :) Då kan ni se fram emot saker som:

  • Låt utskotten själva betala för sina sektionsaktiva
  • Kasta bort flertalet av våra policydokument, i dagsläget gör det att folk inte tänker själva om vad som är bäst för sektionen utan agerar bara i linje med dokumentet.
  • Ideell betyder just det, att vara ideell. Det ska inte kosta något att vara sektionsaktiv men man ska inte heller tjäna någonting på det hela.

Lycka till med tenta-p plugget och missa inte att söka till I-styret 2012/2013 och var med när vi förändrar och förbättrar sektionen! ^^

/Samuel

Ps. punkterna jag tog upp i förra inlägget är givetvis inte bortglömda, de kommer också i ett senare inlägg :)

Min drömsektion – inlägg 2/3

Då var det äntligen dags för den olidligt spännande fortsättningen på min bloggserie om sektionsmöten, som ni har väntat! Nu har lite mer tid passerat sedan Vintermötet men vi börjar samtidigt närma oss Vårmötet som är knappt 2 månader bort. Mitt mål är som tidigare sagt att genomföra ett gäng förändringar tills dess, vi får se vilka av de jag presenterar som blir realitet och vilka blott förblir en dröm. Vi kastar oss direkt in i det hela:

Varför ska så förbaskat många motkandidera?

När jag diskuterar om I-sektionen och Vintermötet med många så är det första som de reagerar på antalet motkandidaturer vi hade. Får kommentarer som i stil med “vi borde göra det svårare att kandidera, så här kan vi inte ha det!”. Med andra ord, man ser ett problem med antalet som kandiderar och vill lösa det genom att på något sätt minska ner antalet eller ge dem mindre utrymme. Svaret på den frågan? Det är helt fel. Fel fel fel fel. Att vi har så pass engagerade sektionsmedlemmar som verkligen brinner för sin sak och vill kandidera ser jag som någonting sunt! Och det är en demokratiskt sett oerhört viktig fråga att vi ger alla chansen att kandidera som vill det. Sedan hur vi löser valprocessen är helt upp till styrelsen och mötet. Vi ska anpassa valprocessen på bästa sätt utefter förutsättningarna, inte försöka påverka förutsättningarna på annat sätt än att göra valprocessen så lättillgänglig, demokratisk och transparent som möjligt. Det finns ett klassiskt talesätt som säger “När det blåser på bygger vissa vindskydd, andra bygger segel”. (Eller byt ut segel mot “väderkvarnar” och ni har ännu en variant på talesättet men, ni fattar.) Jag håller med om att det är ett demokratiskt problem att mötet håller på till kl.02:30 men vi löser det inte genom att byråkratisera eller hålla tillbaka potentiellt ännu bättre kandidater än de valberedningen plockar fram.

Så, hur ska man då lösa problemet med antalet kandidater och deras presentationer? Det finns flertalet sätt där jag kommer hastigt nämna några av dessa men inte gå in mer på detalj. Det första som jag tror starkt på är att ha färdiga presentationer inför mötet. Upp med informaton på I-portalen, låt kandidaterna själva skriva presentationer och svara på enkäter och bifoga ett foto. Allt för att mötet ska få chansen att bekanta sig med kandidaterna i förväg. Inte som en total ersättning av presentationen och frågestunden under mötet men som ett komplement. En annan idé är att dela upp mötet i två på olika dagar, där man först har ett presentationsmöte och sedan ett beslutsmöte. Kritik som kan ges till bägge förslagen är att då tvingas inte mötesdeltagarna att ta del av presentationerna inför sitt beslut om det inte sker på beslutsmötet utan går bara dit för att rösta.

Men är det inte redan så i dagsläget? Det är inte direkt så att vi kan tvinga mötesdeltagarna att vara engagerade i mötet, att inte sitta på Facebook utan aktivt lyssna och delta i debatten. Allt vi kan göra är att försöka göra informationen så enkel och tillgänglig som möjligt för mötet men i slutändan är det upp till mötesdeltagarna själva vad de gör med den informationen och det måste vi respektera. Ett tredje sätt är att helt enkelt inse att mötet måste få ta tid och förlägga det på en lördag istället. Potentiell kritik mot detta skulle kunna vara att det blir mer odemokratiskt för att inte alla har möjlighet att delta på ett möte på en lördag. Men frågan är om det är färre som kan delta på en lördag än som kan sitta kvar en onsdag till kl.02:30…?

Man borde lita mer på valberedningen…?

Andra kommentarer jag mött är “man borde kunna lite på valberedningen, de har ju trots allt blivit valda och gjort ett kanonjobb”. Vi kan börja med att ställa oss frågan, vad är valberedningens roll? Svaret är lika enkelt som det är självklart, det är att bereda inför valet. Det vill säga, att presentera ett så bra förslag och underlag som möjligt till mötet som sedan ska ta till sig av informationen och fatta ett så bra beslut som möjligt. Det finns inget som säger att valberedningen, hur rigid deras urvalsprocess än må vara, är felfri. Inte heller finns det något som säger att deras förslag inte är öppet för kritik eller personliga tolkningar.

Att mötet i dagsläget år efter år väljer in motkandidater är ett bevis på att ta upp dem som förslag på mötet var rätt väg att gå. Mötet är vårt högsta beslutande organ och uppenbarligen ansåg de att valberedningens förslag inte var good-enough och det ska vi respektera. I dagsläget har valberedningen redan ett oerhört stort inflytande och det behöver verkligen inte utökas, mötets enda uppgift är att som sagt välja så bra kandidater som möjligt, oavsett om de kommer från valberedningens förslag eller ej och vi som sköter valprocessen ska förbereda för detta beslut på bästa sätt möjligt.

Man ska inte ge mötet makt, då gör de dumma saker!

I många föreningar stöter man på oron att årsmötet ska ta dumma och förhastade beslut. Man vill försvåra snarare än uppmuntra medlemmarna att lägga motioner och under punkten “Övriga frågor” på årsmötet får inga beslut tas utan endast förslag läggas. Det finns en poäng i att i en stor och viktig organisation göra det lite mer byråkratiskt men emellanåt går det alldeles för långt. Exempelvis, om majoriteten eller kanske till och med den absoluta majoriteten av ett årsmöte är för att genomdriva någonting, varför ska det då hindras? Jag pratar inte om nedläggning av föreningen eller stora genomdrivande stagdeändringar utan exempelvis projektinitiativ från medlemmarna som uppkommer på mötet.

Jag är av åsikten att om något inte absolut måste vara byråkratiskt så är det mångt mycket bättre att släppa på tyglarna. Det är vad som främjar engagemang och innovation, inte genom att låta byråkratin bli en järnbur för organisationen (som vår käre Weber myntat). Så, peppa sektionsmedlemmarna till att lämna in egna motioner, gör de mer medvetna om möjligheterna de har och gör “Övriga frågor” till en faktisk punkt där saker kan beslutas för att ge dem insikten om vilken påverkansmöjlighet de har.

Som ni märker kommer det att få bli fler inlägg, det var helt enkelt alldeles för roligt att skriva om detta ämne :) Men som en liten teaser till nästa vecka följer (målet är ett inlägg per vecka) här de ämnen jag funderar på att lyfta framöver (inte längre bara knutna till sektionsmöten):

  • Presidiet på ett möte – Bättre om det inte består av styrelsemedlemmar, varför?

  • Öppenhet kontra slutenhet – Finns inga absolut rätta svar men jag föredrar öppenhet.
  • Kandidater ska väljas med majoritet – Ganska självklart men gör de verkligen det i dagsläget?
  • Mötets beslut – Årsmötet, likt en VD för företag, ska framför allt hålla sig till strategiska beslut, inte detaljstyrning.
  • Budget – Ett verktyg och stöd för vår strategi, något mötet enkelt ska kunna ta till sig och peka ut en riktning för sektionen med, inte bestämma hur många meter tejp ett utskott ska införskaffa.
  • Detaljstyrning – Varför är det egentligen så dåligt och vad är alternativet? Hur påverkar det styrets arbete och övriga sektionen?
  • Förändringar inom organisationen – Vad är det egentligen jag vill förändra inom I-sektionen och hur lätt är det? Svaret är: troligtvis otroligt svårt, likt alla förändringar.

Och sist men inte minst…

  • Dags att splitta upp Clubmästeriet? – Med så många engagerade och intresserade inom sektionen och ett festeri tillika fadderi med så otroligt mycket verksamhet, är det kanske inte dags att bryta traditionen och splitta upp det i två delar?

Tack för den här gången och jag hoppas så många av er som möjligt kommer på vår och valberedningens infolunch 1/3 om förtroendeposterna inom styret, titta förbi och ställ mer än gärna frågor om hur det är att jobba inom styrelsen eller för den delen, prata med mig om något av allt det jag har skrivit om här, jag tar gärna den argumentationen när som helst ;)

/Samuel