Ett långt inlägg

I vilket vår hjältinna tar på sig genusglasögonen.

(Detta inlägg skrevs för ca en halv vecka sedan men pga tankspriddhet har det inte blivit postat förrän nu. Emma däremot har postat ett fint inlägg för ett tag sedan. Läs!)

Nepal, alltså.

Vid en första anblick är det lätt att förälska sig i Nepal. Kulturen är så annorlunda mot vår egen kultur att det känns sådär mysigt exotiskt som man vill att det ska vara när man är utomlands. Kvinnornas kläder och husfasaderna är vackert färgglada. Folk pratar med en på bussen bara för att man råkar vara utlänning och så gott som alltid är de glada och vänliga.

Inte artiga, dock. I Nepal säger man inte tack för maten eller ursäkta. Folk petar sig i näsan helt öppet och familjen traskar in i vårt rum utan att knacka först. De som jobbar i butiker i eller restauranger i turistkvarteren är ofta väldigt artiga, men det brukar märkas att det inte kommer naturligt för dem och ibland är det som att det slår över åt andra hållet istället:

”Excuse me, ma’am! Of course, ma’am. Try this, ma’am! I’m sorry, ma’am.”

I turistkvarteren är försäljarna ganska påflugna också. Men vi hänger där en del ändå, för det är bra shopping och det finns massor av restauranger som serverar annat än dahlbaat och man slipper bli utstirrad bara för att man är västerlänning. Ändå är jag glad att vi bor i värdfamilj och inte bara ser turistkvarteren. I en värdfamilj får man ju ta del av både den nepalesiska vardagen och…

Festivalerna:

Festivalerna är roliga. Vi har prickat in en bra tid att vara här eftersom vi får vara med om tre stora festivaler: Teej, Dashain och Tihar. Just nu pågår Tihar som är ”festival of light”. Det är fullt av blinkande ljusslingor utomhus och massor av levande ljus inomhus. Jag och Emma kom i sådan julstämning av alla ljus att vi bestämde oss för att det är ok att börja sjunga julsånger nu, trots att det varken är första advent eller första december (det är bara sisådär två veckor sedan som vi konstaterade att det faktiskt var ganska kallt så det var nog dags att sluta sjunga sommarsånger).

Generellt är festivalerna tillfällen för bön, god mat, välsigna varandra genom att sätta en tikka i pannan samt sång och dans. Häromdagen blev vi inbjudna till ett ”informal meeting” på sjukhuset med anledning av att det är Tihar. Jag och Emma visste inte riktigt vad vi kunde förvänta oss men tänkte att i bästa fall kanske det blir mingel med en kopp te och en liten kaka. Men självklart blev det firande Nepali Style – först genom att två tjejer uppträdde med en danskoreografi och sedan genom att en grupp ur personalen sjöng traditionella religiösa sånger. Det hela avslutades med allmän dans. Mitt på blanka eftermiddagen. Visst var det långt ifrån alla som deltog, men ändå. Bara grejen att ordna en liten tillställning med dans på en vardagseftermiddag. Utan alkohol. Sånt händer ju bara inte i Sverige. Jag gillar det här landet.

Men det finns delar av kulturen som inte är så najs. Till exempel…

Genusaspekten:

Som ni vet är jag ganska insnöad på feminism och könsroller. Men man behöver inte vara någon radikal kvinnokämpe för att lägga märke till att normerna kring kön är så mycket starkare här än vad de är hemma i Sverige.

Bara en sån sak som när Samuel och Kristoffer var här på besök. När de försökte hjälpa till i hushållet slog Aamaa allt som oftast ifrån sig: ”Nej, nej, sitt ner…” och så vidare. Och så hade det nog låtit i Sverige också; de var ju trots allt gäster i huset. Men en förmiddag när jag och Emma var på jobbet och grabbarna bestämde sig för att diska efter sig, kände Buwaa att det var dags att säga ifrån på skarpen, eftersom de där svenskarna tydligen inte fattade fina vinkar:

”In Nepal, only ladies do dishes.”

Och så var det med den saken.

Det är frustrerande, det är det. Samtidigt har vi stött på både kvinnliga poliser och kirurger, så situationen är ändå inte så illa som den kan verka om man bara tittar på hur det ser ut i vår värdfamilj. Men ja, jag har många gånger tänkt tanken att det behövs lite mer feministisk aktivism i det här landet.

Och hela det här resonemanget leder oss förstås in på…

Det Här Med Mensen:

Som Emma redan skrivit om får man inte komma in i köket när man har mens, då mensblod anses vara väldigt orent. Det finns faktiskt mängder av regler kring det där med mensen, vilka vi lärt oss efterhand (även om det verkar vara väldigt olika hur mycket regler det finns och hur väl de efterföljs beroende på var man bor, vilket kast man tillhör och självklart hur religiös man är). När jag har mens får tex inte tallriken jag ätit på komma in i köket igen, så vill jag ha påfyllning måste någon komma ut i hallen och servera mig. Och eftersom det finns risk att jag förorenar allt vatten jag kommer i kontakt med får jag inte hälla upp vatten åt mig själv. Det är ok att jag hjälper till med disken – men jag får bara skrubba disken, inte skölja den, för då är förstås all disk smutsig igen iom att vattnet jag rör vid blir förorenat.

Men som om det inte vore nog med allt detta krångel, får inte menstruerande kvinnor be. De får inte gå in i tempel eller utföra religiösa ceremonier. Det här innebär såklart att kvinnor inte kan bli präster, för det vore ju helt förskräckligt med en präst som måste ta ledigt några dagar i månaden. Man kan tänka att det här är en knäpp gammal sed som lever kvar från den tiden då det inte fanns ordentliga mensskydd och menstruerande kvinnor faktiskt var lite snuskiga – eller så kan man se det som ett fruktansvärt praktiskt och effektivt sätt att se till att kvinnor inte får för mycket makt. Välj själva.

Och apropå det här med mensen; ett annat problem med att blod från slidan anses så orent är att de som hjälper till vid förlossningar har väldigt låg status. De anses faktiskt så smutsiga att de nästan är på samma nivå som prostituerade. Det här fick vi veta när vi kom i kontakt med…

Barnmorskeprojektet:

Det var ju bara en helt fantastisk tur, att vi halkade in på detta. Min kusin Lovisas gudföräldrars vän (lång kedja där, jag vet) Kerstin är här i Kathmandu på uppdrag av UNFPA för att hjälpa till med uppstartandet av en barnmorskeutbildning. Jag hade aldrig träffat Kerstin tidigare, men Lovisas far Lennart förmedlade kontakten (tack!). Samma dag som jag fick Kerstins mejladress slängde jag iväg ett mejl. Redan efter någon timme ringde hon upp. Det visade sig att vi hade sådan tur att det dagen därpå skulle hållas en konferens om just detta med att starta upp en barnmorskeutbildning. Och den blev vi inbjudna till. Jätteintressant, var det!

Barnmorskor finns inte riktigt i Nepal. Det finns något som heter skilled birth attendants (SBA) eller maternal and child health workers (MCHW), vilka – om jag har förstått det hela rätt – har gått en 15-veckors utbildning och eventuellt även en 6-veckors påbyggnadsutbildning. I och med att mödra- och barnadödligheten i Nepal är så hög behövs dock något göras. Det behövs för det första fler MCHW:s men också riktigt välutbildade barnmorskor som kan starta egna birthing clinics ute på landsbygden där det är långt till närmsta sjukhus samt handleda MCHW:s.

I princip alla är överens om att det behövs barnmorskor i Nepal. Och varit överens om det sen åtminstone 2006. Problemet är bara att myndigheterna inte ser till att det faktiskt händer något. Det finns universitetssjukhus som är med på tåget och vill starta utbildningar, det finns ett barnmorskeförbund – nu väntar man bara på att myndigheterna ska få tummen ur och ordna med reglering av yrket så att barnmorskorna kan få legitimation när de är färdigutbildade. När detta ska ske? Lite oklart. 2017, kanske, om vi har tur.

Ingen brådska, killar. Det är ju bara 12 kvinnor och 75 barn som dör varje dag.

Om mänskliga rättigheter och att ha ett yrke

Alltså. Jag tycker att Marcus Birro (och alla religiösa personer) är i sin fulla rätt att säga ifrån när någon målar upp en bild av deras tro/samfund/Gud som de inte känner igen sig i. Men jag håller med Martin om att tonen är arrogant och “härskande” – inte ok, enligt mig.

Och så fattar jag inte vad människan menar när han skriver:

Man får intrycket att alla religionsmotståndare i Sverige har fått knulla på hjärnan. Är det allt ni tänker på? Vem som gör vad med vem? Har inte kyrkan andra svar? Har ni inte själva andra frågor, om livet, konsten, döden, skulden, förlåtelsen, trösten, kärleken?

Inte för att göra en amen durå! liksom, men det var ju faktiskt katolska kyrkan som började. Det är DE människorna som pratar om att det är fel att ha sex med någon av motsatt kön. Tyder inte det på att det är DE som har knulla på hjärnan? Att det är DE som är besatta av vem som gör vad med vem?

Jag tycker SRHR är viktigt. Jag tog hänsyn till det när jag röstade i EU-valet och valde en kandidat som är engagerad i dessa frågor. Jag tycker att det också är viktigt att bevara brevhemligheten; “min” kandidat prioriterar integritetsfrågor högt. Och klimatet. Som ett kinderägg! Fast MP fick bara två mandat så nämnda kinderägg får antagligen inte åka till Bryssel. :-/ Vilka frågor var viktiga för er när ni röstade? Kommentera!

För övrigt har jag tagit examen nu. Japp. Färdig sjuksköterska. Helt overkligt känns det, jag trodde fan aldrig att jag skulle klara det på utsatt tid. Jag har ett yrke. Helt sjukt, ju. Typ en miljon vuxenpoäng.

När jag presenterar mig för patienterna känner jag mig som en stor bluff. Jag tror någonstans att de närsomhelst ska avslöja mig. “Fast du är inte sjuksköterska på riktigt, väl?” Och så kommer jag bli tvungen att erkänna att “Nä, jag är ju precis nyutexad och kan ju inte så mycket och har ingen erfarenhet nästan och var nära att misslyckas med spärrtentor några gånger och jag fick visserligen godkänt på NKSE men jag var väldigt lat under utbildningen och pluggade aldrig så mycket som jag borde göra och alltså jag har ju ingen legitimation än och inget examensbevis heller och inte ens alla poäng inskrivna i Ladok ännu så egentligen ska du inte vända dig till mig med några frågor för jag kommer ändå inte kunna svara”.

Men såhär snygg är jag i håret numera! (Emma och Agneta är inte så tokiga de heller.. ^_~ )

Inför examenssittningen. Älskar dessa tjejer.

(Ja och som sagt i ett tidigare inlägg så ska man såklart få tro och tycka att vissa beteenden är felaktiga och syndiga om man vill det. Men jag tycker inte man ska basera lagstiftning på dessa människors tro och tyckande.)

Ena parten förvirrad, andra har beslutat sig.

Som Linnea skrev i inlägget nedan är hon lite fundersam över vad hon ska lägga sin röst i EU-parlamentsvalet. Men jag har slutligen bestämt mig. Den här gången får mitt bultande vänsterhjärta, mitt kärnkraftsengagemang och min ekonomhjärna ta en paus för nu handlar det om medborgarrätt.

Har sedan ett tag tillbaka funderat på att rösta på Piratpartiet och efter att jag lyssnat på när Rick Falkvinge, partiledare för Piratpartiet, talade i C-huset på Campus idag så är jag övertygad. Visst finns det mycket jag inte håller med Piratpartiet om och visst har jag likt många andra inte alltid tagit partiet för seriöst. Men nu håller samhället på att vandra ner för en otroligt farlig väg och det behövs några som kan lyfta upp fakta och agera sakkunniga i svensk politik. Jag tror de kan det så därför tänker jag rösta på dem 7 juni.

Fotnot: Ett av Piratpartiets stora problem är alla förutfattade meningar som folk har om dem. Men det är delvis väntat, med tanke på deras namn. Även om namnet “Piratpartiet” är bra för att det säkert kan locka röster genom kopplingen till Piratrörelsen så gör det allting svårare för partiet. Dels att bli tagna seriöst vid diskussion med andra politiker men även för att övertyga potientiella väljare om att de inte är ute efter att få tag i gratis film utan att det handlar om något helt annat:

Vi vill ändra den globala lagstiftningen för att gynna det framväxande informationssamhället som präglas av mångfald och öppenhet. Detta sker genom att kräva en ökad respekt för medborgarna och deras integritet och privatliv, samt en reform av immaterialrätten.

Piratpartiets värdegrund bygger på tre grundläggande värderingar; att den personliga integriteten måste skyddas, att kulturen måste släppas fri och att patent och privata monopol är skadliga för samhället.

Mitt idealsamhälle är ett tvångssamhälle?

För övrigt läste jag ju hela remixen sen dårå. Jag tror jag börjar förstå vad grejen med Pär Ström och andra antifeminister är – de ser en viss typ av feminism och lyssnar på vissa uttalanden från vissa feminister och utifrån det dömer de hela den brokiga skaran feminister. Väldigt mänskligt beteende i och för sig, men tråkigt att det ska bli så mycket vargspråk när det finns så många feminister som tycker precis som de. Kan de inte skapa en ny gren av feminism, bara? Det har ju funkat förr. (Jag blir ju så förvirrad av hela grejen med att jag tydligen har både feministiska och antifeministiska åsikter. ~_^ )

Eh. Joråsatte.. Och så blir jag lite förvånad över att Ström å ena sidan verkar brinna så starkt för att fäder ska ha samma rättigheter och möjligheter som mödrar vad gäller omsorg om och umgänge med sina barn (bra!) – och å andra sidan flera gånger i sin bok citerar Annica Dahlström (bu!).

Jag har svårt att få det att gå ihop.

Men men men men men! Det är väl så det alltid är. Både för mig och för Per Ström, bevisligen. För alla människor. Att man aldrig kan tycka helt lika, och aldrig helt olika. En person säger något så fantastiskt bra och man håller med helt och fullt och sen säger samma person något som man tycker är så helt uppåt väggarna att det nästan är ända uppe i taket.

Det är det som är så svårt med politik. Vilket parti ska man rösta på, när man inte tycker helt lika eller helt olika som något av dem? JA, jag har beslutsångest inför 7:e juni. Fi har jag iallafall efter lite fundering uteslutit. (Gudrun Schyman är ett typiskt bra exempel på en människa som ibland säger underbart vettiga saker och ibland verkar ha ett helt tjog tomtar på loftet. När man summerar det bra och det dåliga hamnar hon dock på minus-sidan.)

V ligger högt upp på listan och var ju dem jag röstade på sist. Jag gillar ju t.ex. höga skatter som används till saker som gagnar oss alla. Men samtidigt som jag kan bli alldeles varm inombords när jag lyssnar på Doktor Kosmos’ Vill ni ha det som i Sovjet eller vaddå? blir jag fundersam på om jag egentligen kanske är lite smygliberal. För samtidigt som jag är för kollektiva lösningar så bygger ju hela mitt resonemang kring feminism på att individen ska ha möjlighet att själv göra sina egna val och utvecklas i sin egen riktning utan att samhället sätter gränser. Och det känns ju jävligt liberalt, liksom, individens frihet och så.

Jag har svårt att få det att gå ihop.

Frivilligt.JPG
Jag gillar alltså när grejer är frivilliga och folk får bestämma själva över sina liv, samtidigt tycker jag att det är bra med en stark stat som fördelar tillgångarna jämnt och ser till att folk inte gör dumma saker. Betyder det att jag är socialliberal? Att jag – gud förbjude – är Folkpartist?

Riksdagens inkomstgaranti

Satt idag och studsade mellan Wikipediaartiklar som man ibland gör och hittade då följande artikel som säger:

Riksdagens inkomstgaranti, garanti för riksdagsledamöter för att hjälpa dem komma ut i arbetslivet efter att de avgått eller avsatts från sitt uppdrag. Ersättningen verkar i upp till 15 år.

15 år?!? Herregud säger jag bara, borde det inte räcka med 5 år för att komma ut i arbetslivet? På den tiden kan man till och med plugga till civilinjengör eller läkare så även man som riksdagsledamot suttit ett stort antal år så borde man väl verkligen kunna få jobb på 5 år? Verkar vara en otroligt märklig garanti i mina ögon, om man lyckas komma in i riksdagen så har man sedan lön i ca. 20 år. Det kanske är något man ska satsa på…

Stor händelse

Sedan igår morse har det varit klart. Att Barack Obama blivit vald till USAs president. Av någon anledning känns detta val som en oerhört stor händelse, rent av större än våra egna val. Sen att Obama är en fantastisk talare gör det hela inte mindre mäktigt. Han använder retorikens alla verktyg vilket märks tydligt, det här talet kommer nog att bli ihågkommet. Kanske inte som Luther Kings “I have a dream” men nog allt siktar Obama ditåt med “Yes we can!”. Tog ett tag innan det kom upp ordentliga videos på YouTube men hittade till slut dessa:

Ska det vara så svårt att göra ett hyffsat bidragssystem?

Jag har på sista tiden börjat fundera en massa kring socialbidragen i Sverige, inte så konstigt då jag har varit arbetslös och pratat med människor som går på just dessa bidrag. Och det jag hela tiden kommer fram till är hur dåligt de systemen verkar fungera. Inget ont om socialbidrag som bidrag, det tycker jag är underbart att vi har i Sverige. Det är ett skyddsnät som alla svenska medborgare är berättigade till att söka och jag anser att vi verkligen måste ha kvar. Men, det kan förbättras, något oerhört. Låt mig förklara.

Socialbidragen i Sverige delas ut av Socialkontoret via Skatteverket. Dessa har rätten att kontrollera dina bankkonton för att hålla koll på dina tillgångar när du söker socialbidrag. Detta gör de för 3 månader bakåt i tiden vid utbetalningarna, kolla om man har pengar och kan klara sig utan socialbidrag; en sund tanke. Om du har tillräckligt med pengar får du inget bidrag, har du lite pengar får du mindre. Socialbidragets syfte är att du ska klara dig på ett existensminimum som en räddning, inget fel med det. Dessutom är du skyldig att aktivt söka jobb och ta alla jobb som du erbjuds, just för att man ska försöka ta sig från ett liv baserat på endast bidrag. Men det stora problemet ligger i just avdragen beroende på ens tillgångar samt inkomster och denna jobbsökning. Om vi börjar med jobbsökningen så är det via arbetsförmedlingen du gör detta. Men du är inte tvungen att endast söka jobb som du har behörighet till eller ens minsta chans att få, du kan söka vilka jobb som helst. Så t.ex. kan man bara söka chefsjobb, inte få några och leva endast på dessa almosor. Detta kan inte vara ett bra system, bättre kontroller borde genomföras om nu jobbsökning ska vara obligatoriskt.

Sen kommer vi till avdragen från ens tillgångar, det som leder i sig till att man fastnar i socialbidragsträsket och tappar all motivation till att arbeta. Jag ska dra ett exempel: Måns bor i Mjölby kommun vilket innebär att han få 3400 kr + kostnad för el och hyra i socialbidrag (t.ex. 3400 + 3000 = 6400 kr). Han får ett riktigt bra engångs extrajobb och jobbar riktigt hårt i januari för att han känner att han nu kommer kunna få in lite pengar och komma ur detta träsk. Han lyckas då tillslut få 18 000 kr i lön den månaden. Sen kommer februari och han ska få socialbidrag. Socialstyrelsen ser då att 18 000 kr kommit in på hans konto så de ger honom inga pengar för den månaden utan räknar med att Måns kommer använda 6400 kr av dessa till sina kostnader. Mars kommer och de räknar då att han har 18 000 – 6 400 = 11 600 kr kvar så, inga pengar den månaden heller. I April, samma sak 11 600 – 6400 kr = 5 200 kr kvar, så då får han socialbidrag igen, men bara 1 200 kr. Men, vad har då hänt i praktiken? För det slitet han gjorde i januari så har han inte tjänat en enda krona, han hade lika gärna kunnat leva på endast socialbidrag och fått lika mycket. Hur i hela friden ska man då få motivation att arbeta om man inte tjänar någonting på det hela?

Problemet i att förändra det för mycket ligger i att systemet kan uttnyttjas värre än vad det gör idag. Idag går många på socialbidrag men för att få en krona extra så arbetar de svart och tar pengar i handen och försöker gömma dem, samma sak med materiella dyra tillgångar som de är skyldiga att rapportera. Eller så struntar de i att anstränga sig och fastnar i det där träsket, i många år. Så, hur ska man då lösa det här? Jag är inte helt säker men den lösning som jag har kommit på nu är att istället för att dra av lön och liknande från socialbidraget till minsta krona så sätter man en procentsats. 80-90% kanske. Man kanske inte tjänar mycket, men man tjänar någonting och kanske kan få lite mer motivation. För jag tror på att människor vill vara lagliga i allmänhet och inte vill leva på bidrag men helt enkelt saknar viljestyrkan, motivationen, någon morot. Men att sänka socialbidraget är inget alternativ enligt mig, redan nu är summan låg och man lever verkligen inget lyxigt liv utan rör sig med mindre pengar än en genomsnitts student. Att sänka nivån skulle kunna höja motivationen i vissa fall men helt förstöra den i andra. Liksom, vem blir glad och motiverad av att leva på havregrynsgröt hela dagarna? Nej, jag ser hellre en helt annan motivationslösning likt den jag presenterat.

Har en vän som har levt på socialbidrag länge, i princip sedan 1989 med några få små avbrott. Han extrajobbar nu och får välja antalet timmar han ska jobba men saknar helt motivationen att ta alla timmar han kan, göra ett riktigt bra jobb och försöka få in pengar. För han blir istället bara straffad om han tjänar pengar. Ska det verkligen vara så?

Richard M. Stallman

Mannen som är grundaren bakom GNU-projektet. Han höll för ett tag sedan en föreläsning i dels Göteborg men även på Linköpings Universitet om fri programvara, upphovsrätt m.m. Jag var och såg den på LiU och den var riktigt intressant. Den filmades på plats och nu finns hela föreläsningen att tanka via bittorrent för alla intresserade. Jag höll verkligen inte med i allt RMS sa men det var ändock en föreläsning jag rekommenderar varmt. Får se om jag återkommer med mina egna synpunkter och funderingar angående fri programvara, piratkopiering, upphovsrätt m.m.