Någon sprider kärlek i Linköping

Det började en morgon, när katten Jansson arbetade i sitt morotsland.

Eller rättare sagt, det började en eftermiddag, då jag för andra gången den dagen såg gatukonst på temat kärlek som gjorde mig glad (men i ett alternativt universum var det säkert morgon och det var morotsodling som startade det hela). “Om jag hade en blogg skulle jag blogga om det här”, tänkte jag. Och sen tänkte jag att visst, jag kan ju skriva om det i dagboken på helgon.net, som jag nästan aldrig uppdaterar numera, men då skulle jag ju inte kunna lägga in bilder i anslutning till textinlägget sådär snajdigt som folk gör i bloggar. Det skulle jag däremot kunna göra på bilddagboken.se, där jag inte heller har uppdaterat något sen i typ april förra året. Men jag hade ingen lust. Och då insåg jag att jag faktiskt ville ha en blogg. En egen, riktig, livs levande livsfarlig blogg.

Alla andra har ju en blogg. Och jag gillar ju att falla för grupptrycket, det är lite av min grej liksom. Eller hur det nu var. Och ett av mina största intressen här i livet har på senare tid blivit att läsa bloggar, så det intresset kanske borde breddas lite.

Och ja, jag kommer säkert att tröttna rätt så snart på samma sätt som jag tröttnar på helgon och haket och bilddagboken och facebook och allt annat internettjafs. Men det kan ju vara kul så länge det varar, det vet man inte förrän man har försökt.

Så nu försöker jag. För att inte blandas ihop med varierande.blogg.se, och för att det var den enda snygga stilmallen, har jag valt ett helt annat utseende på bloggen än henom. Jag bör heller inte blandas ihop med varierande.blogspot.com, en helt annan 22-årig kvinnlig Linköpings-student med ett helt annat (hon är kräftan, jag är fiskarna), säkert väldigt fascinerande liv. Alltså, jag vet, jag borde ha kunnat komma på ett annat, mer unikt namn på bloggen. Men Varierande är ju liksom mitt internetnamn nu och jag har hört att det ska vara bra med kontinuerlighet.

Ok. Nog med intro-text, nu kör vi. Det här var ju det jag egentligen ville säga:

Någon eller några sprider kärlek i Linköping.

Någon har satt upp en fågelholk i Rydsskogen där Kärlek kan få bo. (Den har tydligen suttit uppe länge, jag har bara inte sett den förrän nu.) Någon har virkat en kärleksfull benvärmare så att en stolpe vid Lilla Torget ska slippa frysa. Någon gjorde mig väldigt, väldigt glad. Någon fick mig att le.

DSC00082.JPGDSC00081.JPG

Jag älskar gatukonst. Jag älskar visserligen konst överhuvudtaget, men gatukonst är så oväntat att det ofta känns som att känslan förstärks bara just därför. Det är stor skillnad mellan att gå till Nationalmuseum och veta att man kommer få se något alldeles ashäftigt som Rembrandts Batavernas trohetsed till Claudius Civilis, och att passera tunnelbanespärrarna och plötsligt bli överraskad av något alldeles ashäftigt. Dessutom vet man att gatukonstnären inte tjänar något på sin konst och därför bara skapar för skapandets skull och förmodligen inte har anpassat sin idé för att behaga mottagaren och lättare kunna sälja. Ja, jag vet, det är pretto av mig, men jag tycker det är lite coolare då faktiskt.

Sen kan ju gatukonst förstås, i likhet med all konst, vara mer eller mindre häftig, genomtänkt, genomarbetad och originell. Och jag tycker förstås bättre om vissa typer av gatukonst än andra. Grafitti måste vara väldigt färgglad, annorlunda och konstnärlig för att jag rätt ska uppskatta den, och taggar har jag svårt att se som något annat än klotter.

Hela den här olaglighetsgrejen är ju också en lite problematisk nyans i det hela, men jag tycker nog att det kan vara okej att bryta mot lagen i vissa fall, om det inte skadar någon. Men jag vet inte säkert, kanske tycker jag bara det för att det passar mig bra att tycka så. För då kan jag fortsätta pirata musik och cykla mot rött, och i allmänhet göra det enkelt för mig.

Bor du i Linköping? Jag uppmanar dig att gå på upptäcksfärd för att själv få le åt dessa kärleksfulla små konstverk. Och jag uppmanar dig att tipsa mig om fler, så att jag själv kan gå på upptäcksfärd.

Nu får det räcka för idag, jag har slösat alldeles för många timmar på att förstå mig på dethär med bloggande när jag egentligen borde ha pluggat. Nu ska jag försöka mig på att laga någon sorts köttgryta med broccoli och Santa Marias nya krydda Cacao & Chili. Det ska bli… spännande.

Inte illa för ett första inlägg, ja?

Nu kanske ni då undrar varför detta inlägg dök upp på den här bloggen. Jo, för när Samuel fick höra om att jag skaffat mig en blogg så frågade han om jag istället skulle vilja ha en gemensam blogg med honom. Tanken är att istället för två ganska inaktiva bloggar så kanske vi kan få en hyffsat gemensam aktiv. Så, det är tanken just nu, vi får se hur det slutar.