Ett första inlägg

I vilket vår hjältinna återupptar bloggandet och förbereder sig mentalt.

Jao. Sitter på tåget på väg mot Göteborg nu (men kommer inte kunna publicera detta förrän jag är framme hos Emma pga att jag inte lyckas få mobilen att dela internet med laptopen). Första etappen på resan. I natt sover jag över hos Emma och i morgon bitti åker vi tillsammans med tåg ner till Kastrup, där vi tar flyget till Katmandu via mellanlandning i Qatar.

Och det känns overkligt och spännande och pirrigt och fantastiskt och nervöst och roligt och lite jobbigt, allt på samma gång.

Mest roligt och spännande, för åh ÄNTLIGEN blir det av det jag pratat om så länge nu blir det verklighet på riktigt snart är jag där och är mitt uppe i det och träffar häftiga människor och provar ny konstig mat och lär mig nya ord på ett helt främmande språk och får inblick i en helt annan kultur och framför allt – får jobba utomlands med allt vad det innebär. Vad kommer det innebära? Andra rutiner, arbetssätt, sjukdomar och omvårdnadsproblem som man inte stöter på i Sverige, striktare hierarki? Jag vet inte riktigt. Det ska bli fantastiskt att få veta.

Nervöst för jag vet att det kommer bli krångligt och fel och att jag kommer göra bort mig och det kommer kännas jobbigt. Jag vet bara inte riktigt på vilket sätt. Jag kommer ha problem att hitta i staden och inte veta hur mycket jag ska pruta och inse senare att jag gick en förfärligt lång omväg och att jag blivit lurad för egentligen borde jag bara betalat hälften så mycket. Jag kommer bli dålig i magen och få hundra myggbett och stå på Apoteket och på en blandning av engelska och teckenspråk försöka förklara vad det är för medicin jag letar efter. Jag kommer glömma bort etikettsreglerna och göra någon arg eller obekväm för att jag räckte över något med vänsterhanden eller försökte bjuda på mat jag redan smakat på. Jag kommer glömma bort att en huvudskakning betyder “ja” och bli jätteförvirrad när jag ställer frågor och sen kommer jag ha hemlängtan. Allt det där räknar jag med. Men sen finns det säkert tusen andra sätt det kan bli fel; framför allt när det gäller språket och kulturen och det kommer vara pinsamt och jobbigt och jag har ingen möjlighet att förutse det.

Lite jobbigt att lämna Samuel hemma. Vi har ju gjort distansgrejen förut och vi vet ju att det funkar, men det blir inte roligare för det. Samtidigt så älskar jag just det med vårt förhållande, att vi stöttar varandra i våra respektive upptåg och projekt och tillåter varandra att förverkliga oss själva på var sitt håll. Och varje gång vi möts igen på flygplatsen och äääntligen får krama varandra och det bara känns så där RÄTT så blir jag påmind om hur bra vi har det och det kan behövas ibland, när man varit tillsammans i ett antal år och det går lite på rutin. Men just nu känns det lite jobbigt ändå.

Fast ändå. Mest roligt och spännande. Snart är jag framme i Göteborg.

Adventskalendrar

Emellanåt kan det bli jobbigt att leva i Japanland. Kulturkrockarna är många & påfrestande och när jag läser om de olika stadierna vid anpassning till ett samhälle känner jag så igen mig. Det börjar med att man är i nirvana där allt med värdlandet är fantastiskt. Sen blir det totalt omvänt, man börjar höja upp sitt egna land till skyarna och skylla allt som är fel i ens liv & lite till på Japan och dess befolkning. Till sist så vänjer man sig grad för grad vilket kan väldigt olika lång tid beroende på hur man är som person och om man har sin fru med sig eller inte.

Men det är då saker som det jag tänker berätta om nu verkligen kan lysa upp ens tillvaro. Med Olle som kom i söndags hade Linnea skickat med en adventskalender till mig. Då jag är en rejäl sucker för överraskningar, presenter & mysterier så är det i form av 24 st paket av olika form.


Första paketet bjöd på en fantastisk överraskning, lussekatter! När jag är hemma i Sverige bakar jag varje år oerhört många och äter dem dagligen November-Januari vilket jag så klart saknar.

I varje paket så följer det med en pusselbit som i slutändan blir ett glöggrecept.

Varje dag är det olika små saker, som t.ex. kylskåpsmagneter med katter och fina ord på ^^

Som om inte detta skulle vara nog så fick jag igår ett paket från mina föräldrar. I det låg en julklapp, en mjölkchoklad från Marabou samt årets SVT-julkalender.

Jag har en fantastisk fru & familj <3

Pingevinerna är på min sida

(Alltså, dethär skulle egentligen bli ett inlägg om gulliga pingeviner, men det råkade bli ett inlägg om Gud istället. Jag ber om ursäkt.)

Jag hade nämligen nyligen en diskussion om Gud tillsammans med en vän, sådär som man har ibland. Vännen ifråga är djupt kristen medan jag själv har en tro som utgår från kristendomen men som skiljer på lite för många och stora punkter för att kunna kallas kristendom. Ett av mina stora problem med kristendomen är att det är för mycket regler. Jag kan inte tro på en Gud som är Kärlek men som samtidigt sätter upp gränser för Kärleken. Dethär att Jesus offrades för att frälsa världen, för att besegra döden. Men samtidigt krävs det ändå att den enskilda människan TROR på detta fantastiska osannolika för att få frälsning och få komma till himmelriket.

Det skär sig lite för mig. Eftersom jag tror så starkt på att Gud älskar alla människor alltid, oavsett. Som en förälder älskar (borde älska) sitt barn, fastän barnet har sårat och svikit och förstört mycket mer än föräldern trodde var möjligt. I slutändan förlåts allt. Kärleken är för stor för att MammaPappa Gud ska kunna vara arg för alltid. (Den förlorade sonen and all that jazz, ni vet.) Så jag tror att JA, Gud blir glad när man lever på ett “sunt” sätt och är snäll mot andra och sig själv. Men NEJ, jag tror inte det är nödvändigt för frälsningen. (För mig blir det tydligt att vad man trott på i jordelivet inte spelar någon roll i slutänden när jag läser: “Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” (Första Korinthierbrevet 13:13))

Alltså: Jag tror att Gud blir arg och ledsen när man skadar någon. Men några regler finns egentligen inte. (“Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet, men allt bygger inte upp. Ingen skall söka sitt eget bästa, utan var och en den andres.” (Första Korinthierbrevet 10:23,24))

Och för mig är “skadar någon” nyckelord. Så länge vi inte skadar någon med vårt sätt att leva/agera, gör vi inte Gud arg eller ledsen. Om vi däremot gör goda gärningar och sprider glädje bland människorna blir Gud glad. (Att inte skada någon är ju förstås omöjligt i praktiken, för hur man än gör kommer man ju alltid såra eller skada någon vare sig man vill det eller inte, men jag tänker mig att Gud gläds även åt ens försök, även om man inte lyckas.)

Och där kommer man ju oundvikligen in på homo-/bisexualitet. För enligt Bibeln är det fel. Men enligt mitt tidigare resonerande kan jag inte tro att det är fel, så länge det inte skadar någon. Och varför skulle Gud ha skapat människor med andra sexuella läggningar om hen inte ville att de människorna skulle leva ut sin läggning? Men här skiljer sig mina åsikter från min väns. Hon tolkar “men allt bygger inte upp” på ett helt annat sätt än jag; hon menar att homo-/bisexualitet är ett osunt sätt att leva på. Samt att det inte är något man föds som; ingenting man “är”, utan något man väljer; “blir”.

Jag klandrar inte min vän för att hon säger sådana saker; om man nu tror att Bibeln är Guds ord och Sanning så har man ju inte så mycket att välja på, liksom. Då får man ju gå efter vad Bibeln säger. (Och hon är verkligen inte den som behandlar någon sämre bara för att hon misstycker till den personens val av livsstil.) Men jag blir lite ledsen, för att hon inte kan se Guds kärlek även i de förhållanden som inte är heterosexuella. Och oroar mig lite för vilken relation hon kan tänkas få till eventuella framtida homo-/bisexuella barn. Lätt att det blir skuld- och skamkänslor när man utgår från att det är ett destruktivt livsval barnet gjort, och inte något i barnets natur som hen inte själv rår för…

Frågan är alltså: nature or nurture? Och här kommer det sjukt gulliga Wikipedia-citatet in i bilden:

“For example, male penguin couples have been documented to mate for life, build nests together, and to use a stone as a surrogate egg in nesting and brooding. In a well-publicized story from 2004, the Central Park Zoo in the United States replaced one male couple’s stone with a fertile egg, which the couple then raised as their own offspring.”

Är det inte ungefär det sötaste du hört i år? ^^ Och forskning/iakttagelser som dessa tyder ju på att homo-/bisexualitet faktiskt skulle vara något medfött, eftersom pingeviner och delfiner och flugor antagligen inte påverkas lika mycket av traumatiska barndomshändelser och sociala roller (eller vad man nu tror att det är som skulle kunna få folk att välja homo-/bisexualitet) som människor. Aha! Pingevinerna är på min sida i denhär debatten!

Om jag hade hittat någon bild på Bernard, den filosofiska pingevinen, hade jag bifogat den här. Istället får ni nöja er med en länk till en av mina favoritbloggare, Sara Lövestam, aka “Bruden”. Hon skriver fantastiskt välformulerat och roligt. Hon är visserligen ingen pingevin, men däremot homosexuell och övertygad om att hon alltid varit det. Och söt. Söt som en pingevin? Upp till dig att avgöra!

(Och jag lovar, snartsnartsnart ska jag skriva ett blogginlägg om min cykelolycka och lägga upp bilder så alla kan se hur blåtiran såg ut samt före/efter-operationsbilder på mitt kindben.)

Fem dagar senare: Men åh! NU hittade jag ju en bild på Bernard!
Bernard.jpg

Oftast har andra redan sagt det så mycket bättre

Alexander Chamberland skriver bra, ofta och om viktiga saker. Här sätter han ord på den känsla som driver mig till att fundera över könsrollsstrukturer hela tiden, och ofta leder till att jag analyserar sönder situationer. (Vilket i sin tur ofta leder till vänner som säger “typiskt dig, Linnea” och himlar med ögonen.)

In other news har min vän Adina förlovat sig med sin Samuel i helgen (Är inte det fint? Borde inte alla människor få ha sin alldeles egna Samuel?) och bröllop planeras till Februari. Jag ska få hjälpa till och fixa dekorationer. Jag blir så glad!

Om vänskap

Nej, jag vet, jag har inte skrivit någonting sen juni. Men jo, jag lever. Det har bara funnits annat i mitt liv som jag har prioriterat. Som att läsa webserier t.ex. Webserier är sjukt viktigt.

En gång, medan Samuel var i Japan, skrev jag faktiskt ett helt inlägg om hur jag gallrade i min garderob. Sen insåg jag att det var liiiite väl mycket navelskådning till och med för att vara mig (jag vet inte ens om jag bryr mig om hur många klädesplagg jag har). Så jag sket i att publicera det. Annars brukar jag tycka det är en bra idé att skriva ego-grejer, som bara handlar om mig, mig, mig, mig. Å andra sidan är nog det sant för majoriteten av alla bloggare, så det kanske inte är någonting att skämmas över.

Hursomhelst, jag tänkte att jag skulle skriva ett litet inlägg om vänskap. Förra helgen var jag nämligen i Jönköping och hälsade på Adina. Adina och jag gick i samma klass på gymnasiet, vi kom varandra nära när vi satt och pillade på våra bilduppgifter i någon av bildsalarna långt efter att alla andra gått hem, eftersom vi båda var obotliga perfektionister. Medan händerna arbetade fanns gott om utrymme att prata, om allt mellan himmel och jord.

Men det var ju tre år sen! Det är helt sjukt så mycket som hunnit hända under dessa tre år, vi har gått helt olika livsstigar och utvecklats så grymt mycket.

Och ändå. Och ändå kan jag sätta mig på bussen till Jönköping och glida in i Adinas och hennes rumskompis’ lägenhet, vi kan kramas och prata och skratta, jag kan sova i deras vardagsrum och vi kan gå och shoppa tillsammans. Jag kan baka plommonpaj i deras kök medan Adina och hennes pojkvän rensar ur köksskåpen på grejer de kan sälja på loppis. Vi kan traska runt på 1850-talsmarknaden och äta grisklämma och spana på folk. Vi kan ha så kul och mysigt tillsammans, utan att det känns konstlat, fastän vi inte träffats på över ett halvår.

Det är så häftigt, med vänskap. Att det kan vara så bra!

Och som om det inte vore nog med att jag får vara vän med den kreativa, talangfyllda, färgsprakande Adina, så har jag dessutom en hel hoper andra vänner. Ta bara inflyttningsfesten som exempel: Det är inte bara mina härliga klasskompisar dyker upp och skrattar med mig i köket, dessutom åbäkar sig folk och åker från Stockholm och Uppsala och Vadstena och Avesta bara för att jag ber dem.

Och där är det ju ännu konstigare – både Ellen och mina gamla klasskompisar från högstadiet har jag ju känt ännu längre. Vi har haft ännu längre tid på oss att utvecklas åt olika håll, göra olika val. Hade vi träffats idag är jag inte säker på att jag hade blivit vän med alla av dem; jag hade nog tyckt att jag inte var på riktigt samma våglängd. Men ändå kan vi ha så jävla roligt tillsammans, både trots att och just för att vi är olika.

Jag är välsignad.

Någon sprider kärlek i Linköping

Det började en morgon, när katten Jansson arbetade i sitt morotsland.

Eller rättare sagt, det började en eftermiddag, då jag för andra gången den dagen såg gatukonst på temat kärlek som gjorde mig glad (men i ett alternativt universum var det säkert morgon och det var morotsodling som startade det hela). “Om jag hade en blogg skulle jag blogga om det här”, tänkte jag. Och sen tänkte jag att visst, jag kan ju skriva om det i dagboken på helgon.net, som jag nästan aldrig uppdaterar numera, men då skulle jag ju inte kunna lägga in bilder i anslutning till textinlägget sådär snajdigt som folk gör i bloggar. Det skulle jag däremot kunna göra på bilddagboken.se, där jag inte heller har uppdaterat något sen i typ april förra året. Men jag hade ingen lust. Och då insåg jag att jag faktiskt ville ha en blogg. En egen, riktig, livs levande livsfarlig blogg.

Alla andra har ju en blogg. Och jag gillar ju att falla för grupptrycket, det är lite av min grej liksom. Eller hur det nu var. Och ett av mina största intressen här i livet har på senare tid blivit att läsa bloggar, så det intresset kanske borde breddas lite.

Och ja, jag kommer säkert att tröttna rätt så snart på samma sätt som jag tröttnar på helgon och haket och bilddagboken och facebook och allt annat internettjafs. Men det kan ju vara kul så länge det varar, det vet man inte förrän man har försökt.

Så nu försöker jag. För att inte blandas ihop med varierande.blogg.se, och för att det var den enda snygga stilmallen, har jag valt ett helt annat utseende på bloggen än henom. Jag bör heller inte blandas ihop med varierande.blogspot.com, en helt annan 22-årig kvinnlig Linköpings-student med ett helt annat (hon är kräftan, jag är fiskarna), säkert väldigt fascinerande liv. Alltså, jag vet, jag borde ha kunnat komma på ett annat, mer unikt namn på bloggen. Men Varierande är ju liksom mitt internetnamn nu och jag har hört att det ska vara bra med kontinuerlighet.

Ok. Nog med intro-text, nu kör vi. Det här var ju det jag egentligen ville säga:

Någon eller några sprider kärlek i Linköping.

Någon har satt upp en fågelholk i Rydsskogen där Kärlek kan få bo. (Den har tydligen suttit uppe länge, jag har bara inte sett den förrän nu.) Någon har virkat en kärleksfull benvärmare så att en stolpe vid Lilla Torget ska slippa frysa. Någon gjorde mig väldigt, väldigt glad. Någon fick mig att le.

DSC00082.JPGDSC00081.JPG

Jag älskar gatukonst. Jag älskar visserligen konst överhuvudtaget, men gatukonst är så oväntat att det ofta känns som att känslan förstärks bara just därför. Det är stor skillnad mellan att gå till Nationalmuseum och veta att man kommer få se något alldeles ashäftigt som Rembrandts Batavernas trohetsed till Claudius Civilis, och att passera tunnelbanespärrarna och plötsligt bli överraskad av något alldeles ashäftigt. Dessutom vet man att gatukonstnären inte tjänar något på sin konst och därför bara skapar för skapandets skull och förmodligen inte har anpassat sin idé för att behaga mottagaren och lättare kunna sälja. Ja, jag vet, det är pretto av mig, men jag tycker det är lite coolare då faktiskt.

Sen kan ju gatukonst förstås, i likhet med all konst, vara mer eller mindre häftig, genomtänkt, genomarbetad och originell. Och jag tycker förstås bättre om vissa typer av gatukonst än andra. Grafitti måste vara väldigt färgglad, annorlunda och konstnärlig för att jag rätt ska uppskatta den, och taggar har jag svårt att se som något annat än klotter.

Hela den här olaglighetsgrejen är ju också en lite problematisk nyans i det hela, men jag tycker nog att det kan vara okej att bryta mot lagen i vissa fall, om det inte skadar någon. Men jag vet inte säkert, kanske tycker jag bara det för att det passar mig bra att tycka så. För då kan jag fortsätta pirata musik och cykla mot rött, och i allmänhet göra det enkelt för mig.

Bor du i Linköping? Jag uppmanar dig att gå på upptäcksfärd för att själv få le åt dessa kärleksfulla små konstverk. Och jag uppmanar dig att tipsa mig om fler, så att jag själv kan gå på upptäcksfärd.

Nu får det räcka för idag, jag har slösat alldeles för många timmar på att förstå mig på dethär med bloggande när jag egentligen borde ha pluggat. Nu ska jag försöka mig på att laga någon sorts köttgryta med broccoli och Santa Marias nya krydda Cacao & Chili. Det ska bli… spännande.

Inte illa för ett första inlägg, ja?

Nu kanske ni då undrar varför detta inlägg dök upp på den här bloggen. Jo, för när Samuel fick höra om att jag skaffat mig en blogg så frågade han om jag istället skulle vilja ha en gemensam blogg med honom. Tanken är att istället för två ganska inaktiva bloggar så kanske vi kan få en hyffsat gemensam aktiv. Så, det är tanken just nu, vi får se hur det slutar.