Ett långt inlägg

I vilket vår hjältinna tar på sig genusglasögonen.

(Detta inlägg skrevs för ca en halv vecka sedan men pga tankspriddhet har det inte blivit postat förrän nu. Emma däremot har postat ett fint inlägg för ett tag sedan. Läs!)

Nepal, alltså.

Vid en första anblick är det lätt att förälska sig i Nepal. Kulturen är så annorlunda mot vår egen kultur att det känns sådär mysigt exotiskt som man vill att det ska vara när man är utomlands. Kvinnornas kläder och husfasaderna är vackert färgglada. Folk pratar med en på bussen bara för att man råkar vara utlänning och så gott som alltid är de glada och vänliga.

Inte artiga, dock. I Nepal säger man inte tack för maten eller ursäkta. Folk petar sig i näsan helt öppet och familjen traskar in i vårt rum utan att knacka först. De som jobbar i butiker i eller restauranger i turistkvarteren är ofta väldigt artiga, men det brukar märkas att det inte kommer naturligt för dem och ibland är det som att det slår över åt andra hållet istället:

”Excuse me, ma’am! Of course, ma’am. Try this, ma’am! I’m sorry, ma’am.”

I turistkvarteren är försäljarna ganska påflugna också. Men vi hänger där en del ändå, för det är bra shopping och det finns massor av restauranger som serverar annat än dahlbaat och man slipper bli utstirrad bara för att man är västerlänning. Ändå är jag glad att vi bor i värdfamilj och inte bara ser turistkvarteren. I en värdfamilj får man ju ta del av både den nepalesiska vardagen och…

Festivalerna:

Festivalerna är roliga. Vi har prickat in en bra tid att vara här eftersom vi får vara med om tre stora festivaler: Teej, Dashain och Tihar. Just nu pågår Tihar som är ”festival of light”. Det är fullt av blinkande ljusslingor utomhus och massor av levande ljus inomhus. Jag och Emma kom i sådan julstämning av alla ljus att vi bestämde oss för att det är ok att börja sjunga julsånger nu, trots att det varken är första advent eller första december (det är bara sisådär två veckor sedan som vi konstaterade att det faktiskt var ganska kallt så det var nog dags att sluta sjunga sommarsånger).

Generellt är festivalerna tillfällen för bön, god mat, välsigna varandra genom att sätta en tikka i pannan samt sång och dans. Häromdagen blev vi inbjudna till ett ”informal meeting” på sjukhuset med anledning av att det är Tihar. Jag och Emma visste inte riktigt vad vi kunde förvänta oss men tänkte att i bästa fall kanske det blir mingel med en kopp te och en liten kaka. Men självklart blev det firande Nepali Style – först genom att två tjejer uppträdde med en danskoreografi och sedan genom att en grupp ur personalen sjöng traditionella religiösa sånger. Det hela avslutades med allmän dans. Mitt på blanka eftermiddagen. Visst var det långt ifrån alla som deltog, men ändå. Bara grejen att ordna en liten tillställning med dans på en vardagseftermiddag. Utan alkohol. Sånt händer ju bara inte i Sverige. Jag gillar det här landet.

Men det finns delar av kulturen som inte är så najs. Till exempel…

Genusaspekten:

Som ni vet är jag ganska insnöad på feminism och könsroller. Men man behöver inte vara någon radikal kvinnokämpe för att lägga märke till att normerna kring kön är så mycket starkare här än vad de är hemma i Sverige.

Bara en sån sak som när Samuel och Kristoffer var här på besök. När de försökte hjälpa till i hushållet slog Aamaa allt som oftast ifrån sig: ”Nej, nej, sitt ner…” och så vidare. Och så hade det nog låtit i Sverige också; de var ju trots allt gäster i huset. Men en förmiddag när jag och Emma var på jobbet och grabbarna bestämde sig för att diska efter sig, kände Buwaa att det var dags att säga ifrån på skarpen, eftersom de där svenskarna tydligen inte fattade fina vinkar:

”In Nepal, only ladies do dishes.”

Och så var det med den saken.

Det är frustrerande, det är det. Samtidigt har vi stött på både kvinnliga poliser och kirurger, så situationen är ändå inte så illa som den kan verka om man bara tittar på hur det ser ut i vår värdfamilj. Men ja, jag har många gånger tänkt tanken att det behövs lite mer feministisk aktivism i det här landet.

Och hela det här resonemanget leder oss förstås in på…

Det Här Med Mensen:

Som Emma redan skrivit om får man inte komma in i köket när man har mens, då mensblod anses vara väldigt orent. Det finns faktiskt mängder av regler kring det där med mensen, vilka vi lärt oss efterhand (även om det verkar vara väldigt olika hur mycket regler det finns och hur väl de efterföljs beroende på var man bor, vilket kast man tillhör och självklart hur religiös man är). När jag har mens får tex inte tallriken jag ätit på komma in i köket igen, så vill jag ha påfyllning måste någon komma ut i hallen och servera mig. Och eftersom det finns risk att jag förorenar allt vatten jag kommer i kontakt med får jag inte hälla upp vatten åt mig själv. Det är ok att jag hjälper till med disken – men jag får bara skrubba disken, inte skölja den, för då är förstås all disk smutsig igen iom att vattnet jag rör vid blir förorenat.

Men som om det inte vore nog med allt detta krångel, får inte menstruerande kvinnor be. De får inte gå in i tempel eller utföra religiösa ceremonier. Det här innebär såklart att kvinnor inte kan bli präster, för det vore ju helt förskräckligt med en präst som måste ta ledigt några dagar i månaden. Man kan tänka att det här är en knäpp gammal sed som lever kvar från den tiden då det inte fanns ordentliga mensskydd och menstruerande kvinnor faktiskt var lite snuskiga – eller så kan man se det som ett fruktansvärt praktiskt och effektivt sätt att se till att kvinnor inte får för mycket makt. Välj själva.

Och apropå det här med mensen; ett annat problem med att blod från slidan anses så orent är att de som hjälper till vid förlossningar har väldigt låg status. De anses faktiskt så smutsiga att de nästan är på samma nivå som prostituerade. Det här fick vi veta när vi kom i kontakt med…

Barnmorskeprojektet:

Det var ju bara en helt fantastisk tur, att vi halkade in på detta. Min kusin Lovisas gudföräldrars vän (lång kedja där, jag vet) Kerstin är här i Kathmandu på uppdrag av UNFPA för att hjälpa till med uppstartandet av en barnmorskeutbildning. Jag hade aldrig träffat Kerstin tidigare, men Lovisas far Lennart förmedlade kontakten (tack!). Samma dag som jag fick Kerstins mejladress slängde jag iväg ett mejl. Redan efter någon timme ringde hon upp. Det visade sig att vi hade sådan tur att det dagen därpå skulle hållas en konferens om just detta med att starta upp en barnmorskeutbildning. Och den blev vi inbjudna till. Jätteintressant, var det!

Barnmorskor finns inte riktigt i Nepal. Det finns något som heter skilled birth attendants (SBA) eller maternal and child health workers (MCHW), vilka – om jag har förstått det hela rätt – har gått en 15-veckors utbildning och eventuellt även en 6-veckors påbyggnadsutbildning. I och med att mödra- och barnadödligheten i Nepal är så hög behövs dock något göras. Det behövs för det första fler MCHW:s men också riktigt välutbildade barnmorskor som kan starta egna birthing clinics ute på landsbygden där det är långt till närmsta sjukhus samt handleda MCHW:s.

I princip alla är överens om att det behövs barnmorskor i Nepal. Och varit överens om det sen åtminstone 2006. Problemet är bara att myndigheterna inte ser till att det faktiskt händer något. Det finns universitetssjukhus som är med på tåget och vill starta utbildningar, det finns ett barnmorskeförbund – nu väntar man bara på att myndigheterna ska få tummen ur och ordna med reglering av yrket så att barnmorskorna kan få legitimation när de är färdigutbildade. När detta ska ske? Lite oklart. 2017, kanske, om vi har tur.

Ingen brådska, killar. Det är ju bara 12 kvinnor och 75 barn som dör varje dag.

Angående så kallade kvinnolöner

(Jo, jag vet att det numera skrivs så sällan på denna blogg att läsekretsen vid det här laget troligtvis bara består av två personer, men förhoppningsvis får de två personerna en känsla av att inläggen är desto mer exklusiva när de väl kommer. ;) )

En vän lade upp en länk i min logg på Facebook: ”Kvinnors dolda kompetens måste med i lönesättningen”

Jag håller med Margareta Sandebo Eriksson. Att definiera och synliggöra vissa arbetsuppgifter och kompetenser som tidigare varit “osynliga” är viktigt, både för yrkesstolthet, yrkesstatus och förhoppningsvis också för löneutvecklingen. Det är ju detta vi håller på med inom sjuksköterskeutbildningen med våra omvårdnadsteorier och omvårdnadsbegrepp.

Men jag tycker artikelförfattaren delvis använder fel ord. “Kvinnolöner” är väl iofs inte hennes eget ordval (det står bara i rubriken och ingressen; de brukar aldrig artikelförfattarna få skriva själva) men överlag är det mycket fokus på vad KVINNOR gör och kan. Tycker att man istället borde prata om vad folk gör och kan inom “traditionella kvinnoyrken”, “kvinnodominerade yrken”, osv.

Mina MANLIGA sjuksköterskekollegor tittar ju OCKSÅ till patienten i sängen bredvid samtidigt som de tar ett blodtryck! Det är inte exklusiv kvinnokompetens det handlar om utan kompetens som som värderas (/historiskt sett har värderats) lägre eftersom det ses som (/historiskt har setts/varit (och till viss del fortfarande är)) typiskt kvinnliga egenskaper.

För att sammanfatta: Sandebo Eriksson har ett par bra poänger, dock verkar hon inte riktigt ha hängt med i den utveckling som skett sedan 70-talet. ;) Men SJÄLVKLART fylls kommentarsfältet direkt av en massa människor som klankar ner på feminister (även om artikelförfattaren inte skrivit att hon är feminist); som säger att feminismen delar upp människor i “vi” och “dom” (hej förenkling av särartsfeminism) och att man får skylla sig själv om man väljer att bli sjuksköterska för man vet ju på förhand att lönen kommer vara låg (och fabriksarbetarna i Pakistan får också skylla sig själva, dethär med att organisera sig i fackförbund och annat man gör för att förbättra löner och arbetsvillkor, det är bara trams). Man blir ju så trött.

Men det vägs upp lite av hur sjukt glad jag blir över att en vän som inte själv är genusintresserad eller arbetar inom vården tänker på mig när han ser en sån här artikel och tar sig tid (även om det nu bara tar 10 sekunder) att tipsa mig om den! Mer sånt! :D

Det är ju viktigt att kategorisera folk, har jag hört

Jag och Samuel var på Intersport idag. Samuel köpte nya skor. Vi betjänades av en trevlig person i blå arbetströja. Det fanns även personal i rosa arbetströjor. Jag upptäckte ganska snabbt ett mönster; det var faktiskt genomgående så att de i personalen med platt bröstkorg och kort hår hade blå tröjor medans de med bröst och långt hår hade rosa tröjor.

I kassan frågade vi en expedit i rosa tröja om det fanns blå tröjor i dam-modell också ifall en skulle vilja ha det. Nej, visade det sig, expediten ifråga tyckte inte alls om rosa och hade gärna haft en blå tröja istället. Men det fanns inga blå tröjor som satt fint på personer med bröst och markerad midja.

ALLTSÅ HALLÅ INTERSPORT, VAD ÄR GREJEN??? Det känns så… ofräscht liksom. Gammalt. Unket. Jag trodde liksom vi hade haft den här diskussionen i vårt samhälle typ de senaste trettio åren och att de flesta nu var överrens om att små flickor och pojkar själva ska få välja om de vill ha rosa eller blå kläder och ingen ska tvingas klä sig i kläder de ogillar bara för att passa in i sin könsroll. Gäller det inte för vuxna människor också? Är det viktigt att könsmarkera personalen, så att vi stackars kunder ska slippa undra vad den person vi betjänas av har mellan benen? Ifall det skulle vara lite otydligt liksom, det är ju det ibland. “Ah, blå tröja, men då är det ju en kille i alla fall. Då vet han säkert vilka fotbollsskor jag ska välja.” Eller vad? Jag fattar inte. Hur tänker man?

Eller är det kanske så att man inte tänker alls?

Jag har mejlat Intersport och frågat. Medan jag väntar på svar undrar jag, för att stilla min nyfikenhet kring dylika frågor, om ni som läser detta (om det nu mot förmodan är någon som läser detta) kan komma på fler företag där arbetskläderna är könskodade och gärna delge anekdoter kring detta. Till exempel drar jag mig till minnes en manlig tunnelbaneförare i Stockholm som i protest valde att ha kjol på sig som en del av sin arbetsuniform. Shorts var nämligen inte okej i sommarvärmen, det såg för ovårdat ut tyckte SL, men de kvinnliga tågförarna kunde minsann välja mellan långbyxor och kjol. Jag vet inte hur det gick sen, om klädpolicyn ändrades eller om karln var tvungen att fortsätta svettas i sina långbyxor…

Joråsatteee. Valfrihet är viktigt, har visst nån partiledare sagt.

Mitt idealsamhälle är ett tvångssamhälle?

För övrigt läste jag ju hela remixen sen dårå. Jag tror jag börjar förstå vad grejen med Pär Ström och andra antifeminister är – de ser en viss typ av feminism och lyssnar på vissa uttalanden från vissa feminister och utifrån det dömer de hela den brokiga skaran feminister. Väldigt mänskligt beteende i och för sig, men tråkigt att det ska bli så mycket vargspråk när det finns så många feminister som tycker precis som de. Kan de inte skapa en ny gren av feminism, bara? Det har ju funkat förr. (Jag blir ju så förvirrad av hela grejen med att jag tydligen har både feministiska och antifeministiska åsikter. ~_^ )

Eh. Joråsatte.. Och så blir jag lite förvånad över att Ström å ena sidan verkar brinna så starkt för att fäder ska ha samma rättigheter och möjligheter som mödrar vad gäller omsorg om och umgänge med sina barn (bra!) – och å andra sidan flera gånger i sin bok citerar Annica Dahlström (bu!).

Jag har svårt att få det att gå ihop.

Men men men men men! Det är väl så det alltid är. Både för mig och för Per Ström, bevisligen. För alla människor. Att man aldrig kan tycka helt lika, och aldrig helt olika. En person säger något så fantastiskt bra och man håller med helt och fullt och sen säger samma person något som man tycker är så helt uppåt väggarna att det nästan är ända uppe i taket.

Det är det som är så svårt med politik. Vilket parti ska man rösta på, när man inte tycker helt lika eller helt olika som något av dem? JA, jag har beslutsångest inför 7:e juni. Fi har jag iallafall efter lite fundering uteslutit. (Gudrun Schyman är ett typiskt bra exempel på en människa som ibland säger underbart vettiga saker och ibland verkar ha ett helt tjog tomtar på loftet. När man summerar det bra och det dåliga hamnar hon dock på minus-sidan.)

V ligger högt upp på listan och var ju dem jag röstade på sist. Jag gillar ju t.ex. höga skatter som används till saker som gagnar oss alla. Men samtidigt som jag kan bli alldeles varm inombords när jag lyssnar på Doktor Kosmos’ Vill ni ha det som i Sovjet eller vaddå? blir jag fundersam på om jag egentligen kanske är lite smygliberal. För samtidigt som jag är för kollektiva lösningar så bygger ju hela mitt resonemang kring feminism på att individen ska ha möjlighet att själv göra sina egna val och utvecklas i sin egen riktning utan att samhället sätter gränser. Och det känns ju jävligt liberalt, liksom, individens frihet och så.

Jag har svårt att få det att gå ihop.

Frivilligt.JPG
Jag gillar alltså när grejer är frivilliga och folk får bestämma själva över sina liv, samtidigt tycker jag att det är bra med en stark stat som fördelar tillgångarna jämnt och ser till att folk inte gör dumma saker. Betyder det att jag är socialliberal? Att jag – gud förbjude – är Folkpartist?

Efterlysning!

Alltså, jag har ju ett bra tag varit rätt så såld på JLA (finns här och här). Och nu har människan dessutom gjort en “litterär remix” av Per Ströms bok Mansförtryck och kvinnovälde. Fantastiskt!

(Per Ström är alltså en snubbe som är jättebra på att iaktta repressiva könsrollsmönster (~_^) hos män och (som jag uppfattar det) har massor av jättebra feministiska åsikter, bara det att han tror att feminister är emot allt han tycker och han har därför skrivit en hel bok om hur feminism är dåligt… kanske, typ? Jag är inte riktigt helt klar på vad han egentligen vill säga, men kanske jag kommer fatta det när jag läst boken.)

Remix? Jo. Grovt Initiativ/Gustav Almestad/JLA har gjort en version av Per Ströms bok med kommentarer klottrade i marginalerna. Här! Och det är så befriande att läsa den! Jag förutspår en kommande trend. Hur ofta läser man inte grejer som är konstiga/upprörande/tankeväckande som man skulle vilja kommentera, liksom? Fast problemet är ju att man helst skulle vilja remixa remixen själv. För det är ju ändå alltid något kvar som man skulle vilja kommentera. Exempel: Som sjuksköterskestudent vet man ju varför kvinnor screenas för bröstcancer men inte män för prostatacancer. Det är inte för att Socialstyrelsen vill vara elak mot männen, utan det finns faktiskt bra anledningar. Sånt skulle jag vilja kommentera.

Hursomhelst. Nu efterlyser jag fler människor som JLA, och om ni har några bra tips vill jag att ni hojtar till i kommentarerna:

1) Bra, svensk hiphop, gärna med feministiska texter och blipblopiga beats. Eller kanske bara feministiska texter, det behöver väl egentligen inte vara hiphop.

2) Bloggar/sidor som diskuterar mansfrågor på ett intressant sätt. Alltså, som GenusNytt typ, fast utan hela grejen med att “det här brukar inte feminister prata om, alltså försöker feminismen förtrycka männen”. Mansfrågor ur ett feministiskt perspektiv.

Ja tack!

Tillägg 17/3, eftersom det efterfrågades:

Jo, såhär är det; Ström skriver i sin bok:

Alla kvinnor över 40 års ålder ska screenas med mammografi enligt Socialstyrelsens riktlinjer. Män erbjuds däremot inte screening av prostatacancer, trots att det finns forskning som visar att det skulle minska dödligheten i sjukdomen.

Nu vet jag inte vilken forskning Ström syftar på, eftersom det inte framgår av texten (ibland önskar man att alla författare hade samma krav på sig som forskare att använda ordentliga referenssystem >_< ), men på 1177.se kan man läsa:

Att göra en särskild hälsokontroll med hjälp av PSA, en så kallad screening, av alla män för att se om de har en mycket tidig form av prostatacancer, rekommenderas inte i Sverige. Ett skäl till detta är att säkra kunskaper ännu saknas om hälsokontroller sänker risken för spridning och död av sjukdomen. Ett annat skäl är att hälsokontroller leder till att många män får diagnosen prostatacancer och därmed får behandling, trots att de aldrig skulle ha fått sjukdomen.

Med andra ord, även om nu forskarna skulle ha lyckats komma överrens (och vi vet ju alla att sånt brukar ta tiiiiid, eftersom olika studier får motsägande resultat och det krävs rätt mycket för att en Cochrane-review ska kunna dra några klara slutsatser) om att screening av prostatacancer faktiskt skulle minska dödligheten, så är det inte säkert att det är värt det.

Det är nämligen så att ca var tredje man över 75 har växt av cancer i sin prostatakörtel, men majoriteten av dessa män har inga symtom och många dör av någonting helt annat än cancern. Skulle man screena alla män skulle man alltså hitta väldigt många med cancer, men man skulle inte veta vilka av dessa som har behov av behandling och vilka som inte har det. Och man vill inte behandla alla med prostatacancer, eftersom biverkningarna kan påverka livskvalitén negativt (operation leder ofta till impotens och ibland urininkontinens, strålbehandling kan ge urinträngningar, diarré eller erektionssvårigheter, hormonbehandling ger benskörhet, hjälper bara ett tag och man vet inte säkert att det förlänger överlevnaden).

Med tanke på att de flesta män med prostatacancer är över 70 är det sällan det är motiverat att behandla om inga symtom finns – det kanske inte är värt att leva några extra år om man under de åren har kraftigt försämrad livskvalité. Det är alltså redan nu svårt att avgöra vilka som ska behandlas, och detta skulle bli ett mycket större problem om alla män screenades.

(MEN om du som man 50+ inte har några symtom men ändå vill veta, kan du be att få göra en sk PSA-mätning på vårdcentralen. Då mäts halten av prostataspecifikt antigen i blodet. Om det är högt kan det vara ett tecken på prostatacancer (men inte alltid) och då får du vidare undersökning.)

Däremot – ja, det behövs mycket mer forskning kring prostatacancer. Och ja, jag tycker det är skevt att Rosa Bandet får så mycket mer uppmärksamhet än Blå Bandet. Min gissning är att detta beror på att de som dör i prostatacancer oftast är 70+ och anses ha levt sina liv, medan bröstcancer (även om det också främst drabbar 70-plusare och är ovanligt innan man fyller 40) med jämna mellanrum drabbar medelålders kvinnor som fortfarande ofta kan vara mitt i karriären och ha små barn. Så det ses som en större tragedi när dessa kvinnor dör. Så om vi ska snacka diskriminering överhuvudtaget så handlar det nog snarare om åldersdiskriminering än om könsdiskriminering.

Referenser/lästips:

Ilic D, O’Connor D, Green S, Wilt T. Screening for prostate cancer (elektronisk). Cochrane Database of Systematic Reviews 2006, Issue 3. Tillgänglig: <http://www.mrw.interscience.wiley.com/cochrane/clsysrev/articles/CD004720/frame.html> (2009-03-17)

Johansson J-E (2008). Prostatacancer / Symtom och diagnos (elektronisk). Tillgänglig: <http://www.1177.se/artikel.asp?CategoryID=30403&Preview=> (2009-03-17)

Järhult J, Offenbartl K (2006). Kirurgiboken. 4 uppl. Stockholm: Liber

Ringborg U, Dalianis T & Henriksson R (red.) (2008). Onkologi. 2. uppl. Stockholm: Liber

(Ja, jag skrev just en referenslista (i enlighet med Harvard-systemet) till ett jävla blogginlägg. Ja, jag är helt förstörd av min utbildning.)

“Vad är kön?”

…och mysteriet fick ju sen sin lösning! En av bönderna i Östgöta Mjölk svarade på mitt mejl:

Jag tror att han som skrev det menade att könlöst är synonymt med intet sägande.

Det här med kön är rätt klurigt, märker man, om man bara börjar skrapa lite på ytan. Olika människor kan mena så olika saker när de pratar om kön. Menar de anatomin, könsidentiteten eller könsrollen? (Och eftersom Blomma Bladsdotter inte verkar ha kvar sin blogg (eller om den kanske ligger nere för tillfället) länkar jag till Sara Lövestam och Trollhare istället, eftersom de också har intressanta inlägg på temat.)

I alla fall. Det här med att man menar olika saker kan skapa problem när man pratar om kön med någon som inte är lika genus-nördig som en själv, för diskussionen blir som bekant rätt skev om man jämför äpplen och päron. Då kan det bli så, att någon tycker att könlös är detsamma som intetsägande, medan man själv mest förknippar könlöshet med queerteori.

DSC00340.JPG
“Spelar det någon roll vilket kön du blir kär i? Vad är kön?”

Könlös mjölk?

“Nu kommer du bli glad” säger Samuel när han kommer hem från affären, och det blir jag. Han har köpt god glass och lokalproducerad mjölk! Lyxigt!

Såhär står det på mjölkpaketet och på hemsidan:

För femtio år sedan fanns en mjölkcentral i var och varannan stad. Och ett bryggeri. Ofta också en korvstoppare. Men dieseln var billig, miljöhot något okänt. Effektivitet fick gå före närhet. Allt blev centraliserat, blev anonymt och könlöst. Nu har pendeln svängt och intresset för det lokalproducerade ökar snabbt. För miljöns skull, men också för att närheten mellan producent och konsument känns allt viktigare.

Var det bara jag som reagerade? Det var det säkert. Därför tar vi det en gång till:

“Allt blev centraliserat, blev anonymt och könlöst.”

Innan dess var alltså allting könsbestämt? Vad exakt var det som hade kön men till följd av centraliseringen blev könlöst? Människorna? Mjölkcentralerna? Korna? Mjölken?

Är könlöshet verkligen någonting negativt? På vilket sätt? Kommer allt få tillbaka sina kön nu när lokalproducerat åter blir på modet? Hur kommer det att märkas?

Det hela är mycket mystiskt. Så många frågor, men inga svar. Än så länge i alla fall. Jag har nämligen mejlat Östgöta Mjölk. Tills jag får ett mejl tillbaka tänker jag utgå från att det hela är en konspiration. En antiqueer-organisation som försöker sprida sublim propaganda om att allting minsann var bättre förr när män var män och kvinnor var kvinnor och mjölken inte fraktades så långt.

Det sistnämnda kan de ju iochförsig eventuellt ha rätt i. Det kan också eventuellt vara så att jag försöker smita från arbetet med C-uppsatsen genom att skriva oseriösa blogginlägg.

P2130492.JPG
Har kor en upplevelse av könsidentitet?
(Bilden togs när jag och Patrik vallade kor på Nya Zealand.)

Är alla kvinnor automatiskt attraktiva? Attraheras inte män av roliga kvinnor?

Ok, så här ligger det till, för er som inte hänger med i genus-bloggosfären: Johan Croneman skrev en krönika i DN om att kvinnliga komiker inte får samma utrymme som manliga. Nour El-Refai bloggade ett svar i stil med “Duh? Men varför gör ingen nåt åt ‘et?” och sen var karusellen i full gång och alla ska tycka till om komiker i allmänhet och kvinnliga sådana i synnerhet och feminismen och könskvotering och gud vet allt.

Och det är väl bra. Det är bra att ämnet lyfts fram, det tycker jag. Men åh! vad trist det är med folk som kommenterar och skriver att kvinnliga komiker får inte lika mycket utrymme helt enkelt för att “kvinnor inte är roliga”. Punkt!

Jaha, undrar jag då. Vi är alltså inte roliga. Och sen är det inget mer med det.

Men vill en inte veta varför i så fall? Det vill jag! Är det för att flickor/kvinnor inte uppmuntras till att vara roliga i lika stor utsträckning som pojkar/män? Är det för att vi har två X-kromosomer? Är det för att pojkar/män och flickor/kvinnor förväntas tycka olika saker är roliga, och därför utvecklar olika sorters humor, och sen premierar vårt manscentrerade samhälle den “manliga” humorn?

Christopher Hitchens har skrivit en ganska rörig artikel där han lägger fram lite teorier. (Artikeln inleder med nån sorts löfte om att den ska bygga på forskning, men det enda den citerade studien kommit fram till var att de undersökta 10 kvinnorna generellt sett hade lägre förväntningar på att en serie skulle vara rolig, tyckte det var roligare när de väl kom till seriens punch-line, och var snabbare på att identifiera material de inte tyckte var roligt. Det kanske är intressant i och för sig, men jag tycker inte riktigt det besvarar frågan. (Apropå något helt annat, kan en så liten studie verkligen ha validitet om den inte är kvalitativ?))

Hursomhelst, Hitchens menar att kvinnors brist på humor bottnar sig i:

  • Män vill inte att kvinnor ska vara roliga, eftersom detta är ett tecken på intelligens och smarta kvinnor känns hotande.
  • Kvinnor tycker inte det är roligt med snusk, därför skämtar de inte om det. Men stand-up-publiken vill ju ha snuskiga skämt.
  • Kvinnor kan föda barn, vilket män tycker är skrämmande. Med andra ord har kvinnor makt. Att män har makten i samhället är bara ett spel vi alla spelar för att inte män ska känna sig helt värdelösa. Humor går ofta ut på att “slå underifrån” mot de som har makt. Om kvinnor drev med män skulle det vara alltför upprörande.
  • Kvinnors liv kretsar först och främst kring barn och barnafödande, och det är serious fucking business. Därför tar kvinnor livet på mycket större allvar än män och är alltså inte lika benägna att vara roliga.
  • (Tror jag i alla fall att han menar! Artikeln är som sagt ganska rörig och han försöker hela tiden vara rolig och provocerande och då är det lätt att missa poängen. Rätta mig någon om jag har fattat fel.)

    (Och jag skulle kunna skriva sååå mycket om hur korkade ovanstående argument är, men eftersom snubben som sagt mest verkar vilja vara rolig och provocerande känns det inte värt.)

    MEN huvudargumentet han lyfter är ändå att kvinnor behöver inte vara roliga. Nä! För huvudsyftet med humor är ju att attrahera en partner. Och män är ju attraherade av kvinnor ändå.

    Ursäkta?

    Men jag hittar åsikten på flera ställen, bl.a. här.

    Och jag tänker; är det verkligen sant? Om vi bortser från att hela resonemanget blir jävligt skevt eftersom det inte räknar med homo- och bisexuella; dras män till alla kvinnor oavsett hur de beter sig och ser ut? Det kan jag väl aldrig tro på. Borde inte humor ändå vara en fördel i val av partner, även om man kanske prioriterar något annat (t.ex. utseende) i första hand? Vill inte män ha en partner som får dem att skratta? Och om så verkligen är fallet, varför inte? Är det som Elin Grelsson påstår, att en tjej med “humor” inte är en rolig tjej, utan bara en tjej som lärt sig skratta åt män?

    Låt höra era åsikter! Främst är jag intresserad av att höra vad män som attraheras av kvinnor svarar, men självklart blir jag glad för alla kommentarer.

    (Och när jag tar upp frågan med Samuel ber han mig skilja mellan “sexuell attraktion” och “attraktion som innebär att man tycker någon är en härlig människa, vilket gör att man lättare blir kär i henom osv”. Jag syftar främst på det senaste, eftersom sexuell attraktion brukar vara ganska knäppt och typ aldrig följa någon sorts logik whatsoever.)

    Oftast har andra redan sagt det så mycket bättre

    Alexander Chamberland skriver bra, ofta och om viktiga saker. Här sätter han ord på den känsla som driver mig till att fundera över könsrollsstrukturer hela tiden, och ofta leder till att jag analyserar sönder situationer. (Vilket i sin tur ofta leder till vänner som säger “typiskt dig, Linnea” och himlar med ögonen.)

    In other news har min vän Adina förlovat sig med sin Samuel i helgen (Är inte det fint? Borde inte alla människor få ha sin alldeles egna Samuel?) och bröllop planeras till Februari. Jag ska få hjälpa till och fixa dekorationer. Jag blir så glad!