Om mänskliga rättigheter och att ha ett yrke

Alltså. Jag tycker att Marcus Birro (och alla religiösa personer) är i sin fulla rätt att säga ifrån när någon målar upp en bild av deras tro/samfund/Gud som de inte känner igen sig i. Men jag håller med Martin om att tonen är arrogant och “härskande” – inte ok, enligt mig.

Och så fattar jag inte vad människan menar när han skriver:

Man får intrycket att alla religionsmotståndare i Sverige har fått knulla på hjärnan. Är det allt ni tänker på? Vem som gör vad med vem? Har inte kyrkan andra svar? Har ni inte själva andra frågor, om livet, konsten, döden, skulden, förlåtelsen, trösten, kärleken?

Inte för att göra en amen durå! liksom, men det var ju faktiskt katolska kyrkan som började. Det är DE människorna som pratar om att det är fel att ha sex med någon av motsatt kön. Tyder inte det på att det är DE som har knulla på hjärnan? Att det är DE som är besatta av vem som gör vad med vem?

Jag tycker SRHR är viktigt. Jag tog hänsyn till det när jag röstade i EU-valet och valde en kandidat som är engagerad i dessa frågor. Jag tycker att det också är viktigt att bevara brevhemligheten; “min” kandidat prioriterar integritetsfrågor högt. Och klimatet. Som ett kinderägg! Fast MP fick bara två mandat så nämnda kinderägg får antagligen inte åka till Bryssel. :-/ Vilka frågor var viktiga för er när ni röstade? Kommentera!

För övrigt har jag tagit examen nu. Japp. Färdig sjuksköterska. Helt overkligt känns det, jag trodde fan aldrig att jag skulle klara det på utsatt tid. Jag har ett yrke. Helt sjukt, ju. Typ en miljon vuxenpoäng.

När jag presenterar mig för patienterna känner jag mig som en stor bluff. Jag tror någonstans att de närsomhelst ska avslöja mig. “Fast du är inte sjuksköterska på riktigt, väl?” Och så kommer jag bli tvungen att erkänna att “Nä, jag är ju precis nyutexad och kan ju inte så mycket och har ingen erfarenhet nästan och var nära att misslyckas med spärrtentor några gånger och jag fick visserligen godkänt på NKSE men jag var väldigt lat under utbildningen och pluggade aldrig så mycket som jag borde göra och alltså jag har ju ingen legitimation än och inget examensbevis heller och inte ens alla poäng inskrivna i Ladok ännu så egentligen ska du inte vända dig till mig med några frågor för jag kommer ändå inte kunna svara”.

Men såhär snygg är jag i håret numera! (Emma och Agneta är inte så tokiga de heller.. ^_~ )

Inför examenssittningen. Älskar dessa tjejer.

(Ja och som sagt i ett tidigare inlägg så ska man såklart få tro och tycka att vissa beteenden är felaktiga och syndiga om man vill det. Men jag tycker inte man ska basera lagstiftning på dessa människors tro och tyckande.)

Bland lolitor och kattöron

Jag är på konvent. Jag är här för att hjälpa Samuel sälja prylar och hålla i Magic-turneringar. Det är mysigt, fast det har varit ganska mycket dötid så jag har suttit och läst bloggar en del. Samuel tycker att jag borde skriva ett blogginlägg själv istället, och ger förslag på ämne: vad jag tycker om vuxna människor/tonåringar med nappar och koppel.

Jag ska förklara: Animenördar klär ofta upp sig rejält när de ska på konvent. (FriCon är visserligen inget animekonvent, men animenördarna verkar sprida sig… Kanske för att japansk populärkultur blir allt större i Sverige? Eller för att UppCon och NärCon startat ett behov av att mingla med likasinnade och konvent överhuvudtaget är bra mötesplatser?) Hur de klär upp sig varierar, men huvudregeln verkar vara att ju mer alternativt desto bättre. Vilket innebär att det är ett sant nöje att på t.ex. UppCon bara sitta och spana på alla häftiga människor.

Det är en hel del kattöron och -svansar, inspirerat av japanska kattflickor. Fantastiska lolitaklänningar i olika stilar förekommer. Regnbågens alla hårfärger. Tusen hårklämmor, halsband och söta detaljer, precis som flickorna i Harajuku. För de flesta handlar det alltså om att se så söt och barnslig ut som möjligt.

Men sen har vi ju de mer udda inslagen. De som ger mig konstiga associationer. Som om det inte vore nog med att lolita-modet heter just lolita, så finns det folk här som går omkring med napp i munnen. Ja! Napp, en pryl som används för att lugna oroliga bäbisar och som skänks bort till kattungarna på Skansen när ungen fyller 2, används här av folk i typ åldersspannet 14-17 (?). Och visst, det är säkert främst för att man ska se så liten och gullig ut som bara möjligt, men jag kan inte låta bli att tänka på Freud och störningar i den orala fasen och tycka att det är lite kinky ändå.

Och koppel! Självklart ligger det ganska nära tillhands för alla kattflickor och kattpojkar att vilja ha en ägare. Vara någons husdjur. Så flera blir ledda i koppel eller kedjor. Kinkyyyyy!, ropar min hjärna. BDSM för hela slanten. (Jag har sett ett par handklovar också, så ni skulle nog också associera så om ni var här, faktiskt.)

Samtidigt som någon del av mig tycker att nappar och koppel i publika sammanhang är lite opassande, kan jag känna att det är kanske så det ska vara. Det är liksom lite erotiskt på ett väldigt diskret och oskyldigt sätt, vilket väl passar bra när man är i tonåren och håller på att utforska sin sexualitet, som det så fint brukar heta. Nämen, jag minns ju hur det var när jag var tonåring. Den desperata längtan efter fysisk närhet och bekräftelse som var så stark att det nästan gjorde ont. För mig var det scoutläger som osade av tonårskåthet, i ett alternativt universum hade det kanske varit konvent. Blyg som jag var sträckte jag mig inte längre än att köpa en T-shirt med ett tryck föreställande en kattunge och texten “I need a hug!” (det funkade inte), men i en alternativ värld kanske jag hade bett om att få bli någons husdjur.

Så… dagens funderare: Är det värre – som i att man får värre associationer – om en äldre, mer vuxen person, använder sig av ovan nämnda assecoarer (mer kinky, borde ha insett de sexuella undertonerna och slutat använda sånt offentligt, osv) eller om en yngre person (tänk tween) använder dem (mer pedofili-associationer, osv)?

Kommentera!

(Jag hoppas ingen tagit illa upp av texten, alla ska såklart få klä sig/bete sig som dom vill. Jag tycker det är intressant att fundera kring bara.)

Tamponger och perspektiv

Ok, dagens ämne är tamponger. Inte vilka tamponger somhelst, utan Gynotex Soft-Tampons. Dessa tamponger är speciellt utformade för att man ska kunna ha sex när man har mens. Dessa tamponger väcker ilska.

“Vad smart!” tänkte jag, första gången jag såg dem annonseras ut på en hemsida. Jag blev tillochmed riktigt sugen på att köpa ett paket, men med tanke på att jag var inne på nämnda hemsida för att köpa mig en menskopp, och med tanke på att hela poängen med att jag skulle köpa en menskopp var att jag skulle vara miljövänlig och dra ner på sopberget av bindor och tamponger, kändes det lite fånigt. Så jag lät bli.

Men ändå! Tänk vad praktiskt! För liksom, det är ju alltid lite bökigt och kladdigt att ha sex när man har mens. Den lilla skumgummitampongen (som visserligen verkar knepig att hantera) skulle helt klart lösa många problem.

Och naturligtvis är jag medveten om att inte alla kvinnor vill och/eller kan ha sex under mensen. Och naturligtvis är jag medveten om att inte alla män vill ha sex med kvinnor som mensar.

Men man ser ju allt ur sitt eget perspektiv. Och eftersom jag är en av de där tjejerna som Gud av någon anledning favoriserar och har förärat med en okomplicerad menscykel så är ur mitt perspektiv kombinationen sex+mens ingen big deal, det är bara lite kladdigare och bökigare än vanligt.

Men en del reklam gör att man blir arg. När jag ser en bild föreställande en glad snubbe med nämnda tamponger i ena handen och ett paket värktabletter i den andra, med den medföljande texten “No more excuses!”, då blir jag arg.

Jag blir arg för att denna bild för mig representerar en kvinnlig stereotyp som jag är så jävla trött på. Stereotypen av kvinnan som frigid och manipulativ. Hon som egentligen inte alls tycker om sex, men som använder sex som ett maktmedel. Hon som låtsas ha huvudvärk och som använder mens som en ursäkt för att slippa ha sex. Hon som kan tänka sig att släppa till då och då, förutsatt att hennes man (för han är såklart en man) lagar den trasiga toaletten eller köper bling-bling till henne eller nåt annat fånigt.

Jag blir arg för jag förstår inte hur detta företag kan använda sig av reklam som förlöjligar mig på detta sätt. Förlöjligar mig, deras potentiella kund, deras målgrupp! För ja, det handlar om förlöjligande. Att skapa en igenkänningsfaktor kan det inte handla om, eftersom man knappast köper dessa tamponger om man inte gillar sex. Eller är det meningen att män ska köpa produkten åt sina frigida kvinnor? Va?

Såklart jag förstår att det är ett skämt. Såklart jag förstår att det är menat att vara roligt. Men man ser ju allt ur sitt eget perspektiv. Och ur mitt perspektiv är det bara sexistiskt och förolämpande.

Samuel påpekar för mig att det är lite dumt att jag blir arg över sånna grejer, för då missar jag ju mycket roligt. Och jag säger att det är sant, jag missar mycket roligt, men samtidigt tror jag på att någon måste bli arg också. Jag tror på att någon måste uppmärksamma såna här saker, för om inte folk blir medvetna om fördomarna kommer vi aldrig bli fria från dem.

Emelie var den som uppmärksammade mig på hemsidan med “no more excuses”-killen. Hon blev också arg. Många andra bloggare blev också arga. Men det intressanta är att alla inte blir arga av samma anledning. De flesta blir arga för att produkten bara verkar rikta sig till män; att det bara handlar om mäns bekvämlighet; att de ska slippa få mensblod på sina kön medan kvinnor ska vara perfekta och fräääääscha och lukta blommor. En del blir arga för att reklamen antyder att kvinnor inte har rätt att säga nej till sex bara för att de helt enkelt inte har lust; de måste ha ett giltigt skäl och denna tampong är ett argument för att få kvinnor att ha sex mot sin vilja trots att de har mens.

Ibland lönar det sig att bli arg, speciellt om många blir arga samtidigt. Ibland lägger ett företag upp ett litet indignerat förlåt-brev på sin hemsida, där de skriver att allt var ju faktiskt bara ett skämt har ni ingen humor eller och förresten var det faktiskt kvinnor som hittade på skämtet så då måste det ju vara okej eller? Och ibland tänker företaget om och inser att de kan vara vuxna människor istället och att kunden nog har rätt ändå. Och när de inser det tar de bort både det lilla indignerade förlåt-brevet och den stötande bilden. Och kanske, kanske, kanske (det vet man aldrig, men man kan hoppas) tar de sig en funderare kring sina perspektiv och värderingar.

Så ilska kan vara bra! Men hörrni, tänk vad många olika ilskor det finns! Bara för att man har olika perspektiv på saker och ting. Tänk om jag hade fötts till man. Då kanske jag hade haft ett helt annat perspektiv. Då kanske jag inte hade blivit arg alls.