Efter lite tankeverksamhet

Har sedan senaste tenta-p varit i en studiesvacka. Mycket har känts hopplöst med plugget och frågorna har varit många.

Är det verkligen det här jag vill göra? Ska jag inte jobba nu istället? Är det här rätt utbildning? Kommer jag ens tycka att det är roligt efter japanåret? Borde jag dra ner på mitt ideella engagemang för att bättre hinna med? Borde jag få mycket bättre betyg om det ens ska vara värt att ta sig igenom detta?

Men nu äntligen börjar det kännas som att det lättar upp. Jag tror banne mig att detta är helt rätt utbildning för mig. Det är tufft men hej, att läsa till civilingenjör och dessutom Industriell Ekonomi med en stor släng japanska på det är verkligen inte en lätt utbildning. Och då jag har en benägenhet att ta på mig mycket ideella engagemang så räcker tiden nästan aldrig till. Kurser släpar efter, vissa blir halvdant pluggade och inte hinner jag spela några som helst tv-spel ^_^ För mitt eget välbefinnande ska jag nu lista allt jag engagerar mig i just nu som tar tid:

  • Studierna på Industriell Ekonomi – Internationell
  • Att vara kassör och huvudansvarig för NärCon
  • Arrangera mitt & Linneas bröllop (Kekkon)
  • Mitt egna företag Monkey Games
  • Vice ordförande för Linslusen
  • Internrevisor I-sektionen
  • Fotograf åt I-sektionen
  • Ledamot Östasiatiska föreningen & ansvarig för nästa sittning
  • Revisor för FR Ryd
  • Timanställd för Sverok
  • Styrelseposter i diverse mer eller mindre inaktiva föreningar
  • Sen på det har vi såklart det som man alltid ska hinna med som människa. Att vara social, träffa många människor, styra upp fester, träna, ta hand om sig, umgås med sin partner, utveckla sina fritidsintressen etc etc etc. Summa sumarum, som jag lever (fast jag hela tiden säger att jag ska ta på mig mindre saker) så går det inte att få 5.0 i snittbetyg. Men nu har jag bestämt mig för att det är lugnt, det spelar ingen roll.

    Vad var det då som fick mig på rätt spår igen? Den här veckan är det i40 och mängder av gamla I:are kommer tillbaka, föreläser och deltar i festligheter. Själv dokumenterar jag hela kalaset genom att vara fotograf. Och det är när jag har pratat med alla dessa framgångsrika människor som jag äntligen fått ett hyfsat bra svar på frågan om hur stor roll betygen egentligen spelar. Inte så stor roll egentligen verkar det som utan det är en överdimensionerad betygshets. Bara det att man blir färdig civilingenjör är stort och har man engagerat sig så är det nog inte så svårt att få jobb. Vi I:are är väldigt eftertraktade på marknaden, det känns riktigt bra.

    Jag har alltså kommit överens med mig själv om att jag vill fortsätta engagera mig. För att driva projekt, lära känna nya människor och få bekräftelse på det hela är det bästa jag vet. På grund av mitt stora sociala behov så är detta det jag lever för och utvecklas allra mest genom, utan det blir jag nere, ineffektiv och en väldigt sorgsen figur. Sen får jag se till att ta mig igenom utbildningen så att jag klarar den, det får ta den tid det tar. Jag vill verkligen engagera mig i sektionen och andra häftiga studentföreningar. Sen kanske jag ska arbeta för kåren och utexamineras strax innan jag fyller 30 år men i slutändan så tror jag att allting löser sig. Jag kommer nog att kunna hitta de där jobben jag söker efter och trots allt få ett ganska bra liv ändå.

    Det är viktigt att komma ihåg det, när ångesten börjar bli oerhörd och tentastressen sliter ut en.
    Plugg

    För att citera mig själv på Twitter:

    “Japan-Jens har precis insett att han inte kan söka till CM-general nästa år då han är i Japan under Nolle-P 2010 :-( .”

    Så jag kanske ska fortsätta vara småbitter? Nah, får komma på andra tuffa saker som jag verkligen vill göra istället. Men förargligt, helt klart.

    En motkandidat reflekterar

    Som de flesta av er vet så motkandiderade jag för lite drygt 2 veckor sedan till posten fadderigeneral inom min studentsektion. Jag drev en kampanj och gick in med allt då posten dels är hett eftertraktad och dels då en motkandidat aldrig tidigare har blivit vald framför valberedningens förslag. Att bli fadderigeneral var något jag såg fram emot, blev inspirerad av och kände ett stort engagemang för. Visionerade om Nolle-P och hur det skulle vara, vad jag skulle kunna vara med och driva samt påverka. Jag började brinna oerhört mycket innan jag ens blivit vald, bara blotta tanken gjorde mig taggad. Det skulle bli en ny tung men otroligt häftig utmaning som jag tror att jag skulle kunnat fixa samt utvecklas mycket av på vägen. Dessvärre blev jag inte vald, jag gjorde en stark insats men valberedningens förslag vann. Direkt efter mötet så kändes det inte så farligt utan jag tog det ganska bra, det var senare som det blev värre. Jag var småbitter, grubblade över hur jag kunnat drivit kampanjen annorlunda och funderade över vad jag skulle gjort nu om dagarna om jag blivit vald. Även om jag tycker att han som blev vald är väl värd det och kommer utan tvekan göra ett bra jobb så kändes det jobbigt.

    Men nu är det slut med att deppa. Jag har nu insett vad jag vill och vad som ska ske. Det var rätt att jag inte blev vald i år. Vintermötet kunde inte relatera till mina erfarenheter och min kampanj uppfattades smått oseriös. Dessutom var det bra för mig, egentligen. Strax innan Nolle-P i år så äger NärCon 2009 rum som jag är huvudansvarig för. Jag har sedan länge förvarnat staben om mitt eventuella engagemang i CM samt planerat att lägga Monkey Games vilande men det hade ändå blivit oerhört mycket i år. Men, jag har inte gett upp. Jag vill fortfarande bli fadderigeneral, oerhört mycket. Så vintermötet 2010, pass på! Då ska jag lägga övrigt ideellt engagemang åt sidan för det verksamhetsåret så att jag kan brinna fritt. Jag ska bli vald och framför allt redan från början vara valberedningens förslag och förbereda mig ordentligt. Och fram tills dess ska jag brinna för mina övriga projekt, arrangera Sveriges bästa konvent och stötta årets CM under resans gång.

    Pingevinerna är på min sida

    (Alltså, dethär skulle egentligen bli ett inlägg om gulliga pingeviner, men det råkade bli ett inlägg om Gud istället. Jag ber om ursäkt.)

    Jag hade nämligen nyligen en diskussion om Gud tillsammans med en vän, sådär som man har ibland. Vännen ifråga är djupt kristen medan jag själv har en tro som utgår från kristendomen men som skiljer på lite för många och stora punkter för att kunna kallas kristendom. Ett av mina stora problem med kristendomen är att det är för mycket regler. Jag kan inte tro på en Gud som är Kärlek men som samtidigt sätter upp gränser för Kärleken. Dethär att Jesus offrades för att frälsa världen, för att besegra döden. Men samtidigt krävs det ändå att den enskilda människan TROR på detta fantastiska osannolika för att få frälsning och få komma till himmelriket.

    Det skär sig lite för mig. Eftersom jag tror så starkt på att Gud älskar alla människor alltid, oavsett. Som en förälder älskar (borde älska) sitt barn, fastän barnet har sårat och svikit och förstört mycket mer än föräldern trodde var möjligt. I slutändan förlåts allt. Kärleken är för stor för att MammaPappa Gud ska kunna vara arg för alltid. (Den förlorade sonen and all that jazz, ni vet.) Så jag tror att JA, Gud blir glad när man lever på ett “sunt” sätt och är snäll mot andra och sig själv. Men NEJ, jag tror inte det är nödvändigt för frälsningen. (För mig blir det tydligt att vad man trott på i jordelivet inte spelar någon roll i slutänden när jag läser: “Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” (Första Korinthierbrevet 13:13))

    Alltså: Jag tror att Gud blir arg och ledsen när man skadar någon. Men några regler finns egentligen inte. (“Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet, men allt bygger inte upp. Ingen skall söka sitt eget bästa, utan var och en den andres.” (Första Korinthierbrevet 10:23,24))

    Och för mig är “skadar någon” nyckelord. Så länge vi inte skadar någon med vårt sätt att leva/agera, gör vi inte Gud arg eller ledsen. Om vi däremot gör goda gärningar och sprider glädje bland människorna blir Gud glad. (Att inte skada någon är ju förstås omöjligt i praktiken, för hur man än gör kommer man ju alltid såra eller skada någon vare sig man vill det eller inte, men jag tänker mig att Gud gläds även åt ens försök, även om man inte lyckas.)

    Och där kommer man ju oundvikligen in på homo-/bisexualitet. För enligt Bibeln är det fel. Men enligt mitt tidigare resonerande kan jag inte tro att det är fel, så länge det inte skadar någon. Och varför skulle Gud ha skapat människor med andra sexuella läggningar om hen inte ville att de människorna skulle leva ut sin läggning? Men här skiljer sig mina åsikter från min väns. Hon tolkar “men allt bygger inte upp” på ett helt annat sätt än jag; hon menar att homo-/bisexualitet är ett osunt sätt att leva på. Samt att det inte är något man föds som; ingenting man “är”, utan något man väljer; “blir”.

    Jag klandrar inte min vän för att hon säger sådana saker; om man nu tror att Bibeln är Guds ord och Sanning så har man ju inte så mycket att välja på, liksom. Då får man ju gå efter vad Bibeln säger. (Och hon är verkligen inte den som behandlar någon sämre bara för att hon misstycker till den personens val av livsstil.) Men jag blir lite ledsen, för att hon inte kan se Guds kärlek även i de förhållanden som inte är heterosexuella. Och oroar mig lite för vilken relation hon kan tänkas få till eventuella framtida homo-/bisexuella barn. Lätt att det blir skuld- och skamkänslor när man utgår från att det är ett destruktivt livsval barnet gjort, och inte något i barnets natur som hen inte själv rår för…

    Frågan är alltså: nature or nurture? Och här kommer det sjukt gulliga Wikipedia-citatet in i bilden:

    “For example, male penguin couples have been documented to mate for life, build nests together, and to use a stone as a surrogate egg in nesting and brooding. In a well-publicized story from 2004, the Central Park Zoo in the United States replaced one male couple’s stone with a fertile egg, which the couple then raised as their own offspring.”

    Är det inte ungefär det sötaste du hört i år? ^^ Och forskning/iakttagelser som dessa tyder ju på att homo-/bisexualitet faktiskt skulle vara något medfött, eftersom pingeviner och delfiner och flugor antagligen inte påverkas lika mycket av traumatiska barndomshändelser och sociala roller (eller vad man nu tror att det är som skulle kunna få folk att välja homo-/bisexualitet) som människor. Aha! Pingevinerna är på min sida i denhär debatten!

    Om jag hade hittat någon bild på Bernard, den filosofiska pingevinen, hade jag bifogat den här. Istället får ni nöja er med en länk till en av mina favoritbloggare, Sara Lövestam, aka “Bruden”. Hon skriver fantastiskt välformulerat och roligt. Hon är visserligen ingen pingevin, men däremot homosexuell och övertygad om att hon alltid varit det. Och söt. Söt som en pingevin? Upp till dig att avgöra!

    (Och jag lovar, snartsnartsnart ska jag skriva ett blogginlägg om min cykelolycka och lägga upp bilder så alla kan se hur blåtiran såg ut samt före/efter-operationsbilder på mitt kindben.)

    Fem dagar senare: Men åh! NU hittade jag ju en bild på Bernard!
    Bernard.jpg