Ett långt inlägg

I vilket vår hjältinna tar på sig genusglasögonen.

(Detta inlägg skrevs för ca en halv vecka sedan men pga tankspriddhet har det inte blivit postat förrän nu. Emma däremot har postat ett fint inlägg för ett tag sedan. Läs!)

Nepal, alltså.

Vid en första anblick är det lätt att förälska sig i Nepal. Kulturen är så annorlunda mot vår egen kultur att det känns sådär mysigt exotiskt som man vill att det ska vara när man är utomlands. Kvinnornas kläder och husfasaderna är vackert färgglada. Folk pratar med en på bussen bara för att man råkar vara utlänning och så gott som alltid är de glada och vänliga.

Inte artiga, dock. I Nepal säger man inte tack för maten eller ursäkta. Folk petar sig i näsan helt öppet och familjen traskar in i vårt rum utan att knacka först. De som jobbar i butiker i eller restauranger i turistkvarteren är ofta väldigt artiga, men det brukar märkas att det inte kommer naturligt för dem och ibland är det som att det slår över åt andra hållet istället:

”Excuse me, ma’am! Of course, ma’am. Try this, ma’am! I’m sorry, ma’am.”

I turistkvarteren är försäljarna ganska påflugna också. Men vi hänger där en del ändå, för det är bra shopping och det finns massor av restauranger som serverar annat än dahlbaat och man slipper bli utstirrad bara för att man är västerlänning. Ändå är jag glad att vi bor i värdfamilj och inte bara ser turistkvarteren. I en värdfamilj får man ju ta del av både den nepalesiska vardagen och…

Festivalerna:

Festivalerna är roliga. Vi har prickat in en bra tid att vara här eftersom vi får vara med om tre stora festivaler: Teej, Dashain och Tihar. Just nu pågår Tihar som är ”festival of light”. Det är fullt av blinkande ljusslingor utomhus och massor av levande ljus inomhus. Jag och Emma kom i sådan julstämning av alla ljus att vi bestämde oss för att det är ok att börja sjunga julsånger nu, trots att det varken är första advent eller första december (det är bara sisådär två veckor sedan som vi konstaterade att det faktiskt var ganska kallt så det var nog dags att sluta sjunga sommarsånger).

Generellt är festivalerna tillfällen för bön, god mat, välsigna varandra genom att sätta en tikka i pannan samt sång och dans. Häromdagen blev vi inbjudna till ett ”informal meeting” på sjukhuset med anledning av att det är Tihar. Jag och Emma visste inte riktigt vad vi kunde förvänta oss men tänkte att i bästa fall kanske det blir mingel med en kopp te och en liten kaka. Men självklart blev det firande Nepali Style – först genom att två tjejer uppträdde med en danskoreografi och sedan genom att en grupp ur personalen sjöng traditionella religiösa sånger. Det hela avslutades med allmän dans. Mitt på blanka eftermiddagen. Visst var det långt ifrån alla som deltog, men ändå. Bara grejen att ordna en liten tillställning med dans på en vardagseftermiddag. Utan alkohol. Sånt händer ju bara inte i Sverige. Jag gillar det här landet.

Men det finns delar av kulturen som inte är så najs. Till exempel…

Genusaspekten:

Som ni vet är jag ganska insnöad på feminism och könsroller. Men man behöver inte vara någon radikal kvinnokämpe för att lägga märke till att normerna kring kön är så mycket starkare här än vad de är hemma i Sverige.

Bara en sån sak som när Samuel och Kristoffer var här på besök. När de försökte hjälpa till i hushållet slog Aamaa allt som oftast ifrån sig: ”Nej, nej, sitt ner…” och så vidare. Och så hade det nog låtit i Sverige också; de var ju trots allt gäster i huset. Men en förmiddag när jag och Emma var på jobbet och grabbarna bestämde sig för att diska efter sig, kände Buwaa att det var dags att säga ifrån på skarpen, eftersom de där svenskarna tydligen inte fattade fina vinkar:

”In Nepal, only ladies do dishes.”

Och så var det med den saken.

Det är frustrerande, det är det. Samtidigt har vi stött på både kvinnliga poliser och kirurger, så situationen är ändå inte så illa som den kan verka om man bara tittar på hur det ser ut i vår värdfamilj. Men ja, jag har många gånger tänkt tanken att det behövs lite mer feministisk aktivism i det här landet.

Och hela det här resonemanget leder oss förstås in på…

Det Här Med Mensen:

Som Emma redan skrivit om får man inte komma in i köket när man har mens, då mensblod anses vara väldigt orent. Det finns faktiskt mängder av regler kring det där med mensen, vilka vi lärt oss efterhand (även om det verkar vara väldigt olika hur mycket regler det finns och hur väl de efterföljs beroende på var man bor, vilket kast man tillhör och självklart hur religiös man är). När jag har mens får tex inte tallriken jag ätit på komma in i köket igen, så vill jag ha påfyllning måste någon komma ut i hallen och servera mig. Och eftersom det finns risk att jag förorenar allt vatten jag kommer i kontakt med får jag inte hälla upp vatten åt mig själv. Det är ok att jag hjälper till med disken – men jag får bara skrubba disken, inte skölja den, för då är förstås all disk smutsig igen iom att vattnet jag rör vid blir förorenat.

Men som om det inte vore nog med allt detta krångel, får inte menstruerande kvinnor be. De får inte gå in i tempel eller utföra religiösa ceremonier. Det här innebär såklart att kvinnor inte kan bli präster, för det vore ju helt förskräckligt med en präst som måste ta ledigt några dagar i månaden. Man kan tänka att det här är en knäpp gammal sed som lever kvar från den tiden då det inte fanns ordentliga mensskydd och menstruerande kvinnor faktiskt var lite snuskiga – eller så kan man se det som ett fruktansvärt praktiskt och effektivt sätt att se till att kvinnor inte får för mycket makt. Välj själva.

Och apropå det här med mensen; ett annat problem med att blod från slidan anses så orent är att de som hjälper till vid förlossningar har väldigt låg status. De anses faktiskt så smutsiga att de nästan är på samma nivå som prostituerade. Det här fick vi veta när vi kom i kontakt med…

Barnmorskeprojektet:

Det var ju bara en helt fantastisk tur, att vi halkade in på detta. Min kusin Lovisas gudföräldrars vän (lång kedja där, jag vet) Kerstin är här i Kathmandu på uppdrag av UNFPA för att hjälpa till med uppstartandet av en barnmorskeutbildning. Jag hade aldrig träffat Kerstin tidigare, men Lovisas far Lennart förmedlade kontakten (tack!). Samma dag som jag fick Kerstins mejladress slängde jag iväg ett mejl. Redan efter någon timme ringde hon upp. Det visade sig att vi hade sådan tur att det dagen därpå skulle hållas en konferens om just detta med att starta upp en barnmorskeutbildning. Och den blev vi inbjudna till. Jätteintressant, var det!

Barnmorskor finns inte riktigt i Nepal. Det finns något som heter skilled birth attendants (SBA) eller maternal and child health workers (MCHW), vilka – om jag har förstått det hela rätt – har gått en 15-veckors utbildning och eventuellt även en 6-veckors påbyggnadsutbildning. I och med att mödra- och barnadödligheten i Nepal är så hög behövs dock något göras. Det behövs för det första fler MCHW:s men också riktigt välutbildade barnmorskor som kan starta egna birthing clinics ute på landsbygden där det är långt till närmsta sjukhus samt handleda MCHW:s.

I princip alla är överens om att det behövs barnmorskor i Nepal. Och varit överens om det sen åtminstone 2006. Problemet är bara att myndigheterna inte ser till att det faktiskt händer något. Det finns universitetssjukhus som är med på tåget och vill starta utbildningar, det finns ett barnmorskeförbund – nu väntar man bara på att myndigheterna ska få tummen ur och ordna med reglering av yrket så att barnmorskorna kan få legitimation när de är färdigutbildade. När detta ska ske? Lite oklart. 2017, kanske, om vi har tur.

Ingen brådska, killar. Det är ju bara 12 kvinnor och 75 barn som dör varje dag.

Svar pa fragor

Tankte jag skulle svara pa ett par fragor som dok upp i samband med forra blogginlagget! Skriver som ett nytt inlagg eftersom jag tror att fler an min mor kan vara intresserade av svaren. :)

Är de [värdfamiljen] hinduer?

Ja, det ar de. (De allra flesta (ca 80%) i Nepal ar hinduer.) Sa hela stahejet krig det har med mens ar en hinduisk grej; vi pratade med en muslimsk sjukskoterskestudent pa sjukhuset och hon sa att det var ingenting de sysslade med i hennes hem. Vid Aamas altare hogst uppe i huset finns planscher forestallande olika hinduiska gudar och en guru med stort fluffigt har och ett vanligt leende (samma guru hanger for ovrigt portratt pa sjukhuset ocksa).

Hoppas ni inte kommer hem som taniga anorektiker!

Det ar nog lugnt. Visserligen ar mattiderna helt annorlunda mot i Sverige vilket vi inte riktigt vant oss vid annu, men nar vi val ater blir vi patrugade mycket mat! I Nepal gar man vanligtvis upp med solen (ca kl 05) och dricker te och ev ater nagot litet (vi har hittils fatt kex eller hembakat platt brod (roti) eller risflingor). Sedan gar man till jobbet. Ca kl 9-9:30 ar det dags for lunch/frukost och da ater man en ordentlig maltid. Sedan ar det middag ca kl 19 pa kvallen. Sa man ater vid farre tillfallen an i Sverige men lyckligtvis ar frukt valdigt billigt sa jag och Emma kan ta lite mellanmal da och da. :)

Hur är matsituationen på jobbet – där finns väl bestick, hoppas jag?

Vi har inte atit pa jobbet (annu) utan Aamaa har anpassat sig efter vara arbetstider och lagar lunch till oss nar vi kommer hem fran jobbet efter kl 13. (Men ja, ibland far man en sked eller gaffel till maten sa bestick existerar, de ar bara inte sa vanliga.)

Får ni göra något med patienterna?

Forsta dagen observerade vi bara men igar fick vi prova pa att lagga om varsitt sar. Forhoppningsvis far vi gora mer allteftersom! :)

Ett inlagg fran Kathmandu

I vilket vara hjaltinnor ger en forsta rapport fran sin nya vardag.

Ber om ursakt for bristen pa svenska bokstaver; vi har annu inte lyckats hitta ett internetcafe dar jag kan plugga in min laptop. Eftersom vi har mycket att beratta och ett ganska skruttigt internet har vi bestamt oss for att samkora detta blogginlagg. Emma skriver om vardfamiljen och jag om sjukhuset. Enjoy!

Sjukhuset:

Nu har vi bara varit en enda dag pa sjukhuset sa det ar kanske lite tidigt att ge en rapport darifran, men lite finns anda att beratta. Mycket kanner vi igen fran Sverige. Lakemedlen, venkanylerna och saromlaggningen ar i princip samma. Mycket ar annorlunda. Det ar ett ganska litet sjukhus. Storre delen av verksamheten ar inhyst i en fuktskadad betongbyggnad men det finns ocksa en annan del som ar lite fraschare och som de satsar pa att bygga ut – nar vi aker harifran kanske de till och med kommer ha en hiss! Overlag ar lokalerna och utrustningen ganska skruttig och gammaldags (jamfort med Sverige, forstas – jamfort med manga andra stallen ar det sakert valdigt modernt!). Rullstolarna ar tex en sorts hemmabyggen gjorda av tradgardsstolar och cykelhjul. (Bilder kommer forhoppningsvis snart!)

Den storsta skillnaden mot Sverige ar nog dock (kanske inte helt ovantat) hur noga man ar med hygienen. Handskar anvands vid saromlaggning men inte PVK-sattning. Handsprit verkar de inte ens ha. De bryr sig inte om ifall det droppar blod i sangen eller pa golvet och nar det val blir en blodpol pa golvet later de den bara vara dar i vantan pa att staderskan ska komma och ta hand om det (staderskan ar dock desto mer flitig!). En annan stor skillnad ar installningen till patienterna. Kanske ocksa for tidigt att saga efter bara en dag, men har verkar sjukskoterskorna ha en ganska nonchalant installning. Inget vanligt “Namaste” nar patienterna kommer in pa Akuten och ingen ansats till att halla handen pa den som har ont. Om detta hor samman med kastsystemet (patienter med lagre rang behover inte behandlas sa respektfullt?), eller en annan syn pa hur nara man kan komma en framling utan att det blir opassande, eller om det har att gora med att anhoriga sa gott som alltid finns pa plats bredvid patienten, ska vi lata vara osagt – eftersom vi egentligen inte har nan jakla aning.

Det marks att de ar ovana vid att ha volontarer; vi fick ingen speciell handledare och inget direkt schema. Nar vi dok upp i morse pa Akuten var det ingen dar som hade blivit informerad om att vi skulle komma. Men de ar trevliga och svarar garna pa fragor (men berattar inte saker pa eget bevag; sa det galler att vi ligger pa lite!). Stamningen ar bra, mycket skratt och skamt (som vi saklart inte forstar) och det rader ingen stel hierarki som mellan lakare och sjukskoterskor utan det ar en familjar stamning overlag. Daremot, nar den administrativa chefen eller “medical director” kom in pa Akuten for att halsa, hoppade sjukskoterskestudenterna snabbt upp fran sina stolar och stallde sig med handflatorna ihop framfor brostet i en traditionell halsning. Sa helt fritt fran hierarki ar det minsann inte.

Till skillnad fran i vardfamiljen pratar bade lakare och sjukskoterskor mycket bra engelska (dock med kraftig nepalesisk brytning) sa det ar inga problem att kommunicera, vilket ar skont. Dessutom sker all journalforing pa engelska, till var stora gladje! Om vi vill kunna prata med patienterna maste vi daremot ova pa var nepalesiska da manga av dem har lagre socioekonomisk status och darmed lagre utbildning.

Emma berattar om vardfamiljen har: http://emmaochkristoffer.blogg.se/2012/september/ma-nepaali-bhasaa-sikdaichhu-im-learning-nepali.html

Angående så kallade kvinnolöner

(Jo, jag vet att det numera skrivs så sällan på denna blogg att läsekretsen vid det här laget troligtvis bara består av två personer, men förhoppningsvis får de två personerna en känsla av att inläggen är desto mer exklusiva när de väl kommer. ;) )

En vän lade upp en länk i min logg på Facebook: ”Kvinnors dolda kompetens måste med i lönesättningen”

Jag håller med Margareta Sandebo Eriksson. Att definiera och synliggöra vissa arbetsuppgifter och kompetenser som tidigare varit “osynliga” är viktigt, både för yrkesstolthet, yrkesstatus och förhoppningsvis också för löneutvecklingen. Det är ju detta vi håller på med inom sjuksköterskeutbildningen med våra omvårdnadsteorier och omvårdnadsbegrepp.

Men jag tycker artikelförfattaren delvis använder fel ord. “Kvinnolöner” är väl iofs inte hennes eget ordval (det står bara i rubriken och ingressen; de brukar aldrig artikelförfattarna få skriva själva) men överlag är det mycket fokus på vad KVINNOR gör och kan. Tycker att man istället borde prata om vad folk gör och kan inom “traditionella kvinnoyrken”, “kvinnodominerade yrken”, osv.

Mina MANLIGA sjuksköterskekollegor tittar ju OCKSÅ till patienten i sängen bredvid samtidigt som de tar ett blodtryck! Det är inte exklusiv kvinnokompetens det handlar om utan kompetens som som värderas (/historiskt sett har värderats) lägre eftersom det ses som (/historiskt har setts/varit (och till viss del fortfarande är)) typiskt kvinnliga egenskaper.

För att sammanfatta: Sandebo Eriksson har ett par bra poänger, dock verkar hon inte riktigt ha hängt med i den utveckling som skett sedan 70-talet. ;) Men SJÄLVKLART fylls kommentarsfältet direkt av en massa människor som klankar ner på feminister (även om artikelförfattaren inte skrivit att hon är feminist); som säger att feminismen delar upp människor i “vi” och “dom” (hej förenkling av särartsfeminism) och att man får skylla sig själv om man väljer att bli sjuksköterska för man vet ju på förhand att lönen kommer vara låg (och fabriksarbetarna i Pakistan får också skylla sig själva, dethär med att organisera sig i fackförbund och annat man gör för att förbättra löner och arbetsvillkor, det är bara trams). Man blir ju så trött.

Men det vägs upp lite av hur sjukt glad jag blir över att en vän som inte själv är genusintresserad eller arbetar inom vården tänker på mig när han ser en sån här artikel och tar sig tid (även om det nu bara tar 10 sekunder) att tipsa mig om den! Mer sånt! :D