Japansk byråkrati, en skräckhistoria i 5 delar.

När jag drog hit till Japan så visste jag ännu inte mycket om min intagning till Chiba Universitet. Alla papper brukar komma i mitten på augusti (vilket de även gjorde) medan jag skulle resa redan den 2 augusti. Detta medförde att jag åkte in på ett 90-dagars turistvisum istället för ett studentvisum. För att garanterat få ett turistvisum tror jag att man behöver ha en bokad hemresa, vilket jag även hade för säkerhetsskull. Har däremot aldrig behövt visa några hemresebiljetter vid mina 3 resor hit. Det visum man får på flygplatsen ser ut i stil med det nedan, i form av ett frimärkesliknande litet papper som de sätter i passet.

Så planen var då att lite lätt och enkelt byta mitt turistvisum till ett studentvisum när jag anlände hit. Det hade gjorts förr och många LiU-studenter hade fått hjälp av skolan med handlingsförfarandet. Men inte jag inte och det visade sig vara långt mycket jobbigare än vad jag hoppats på. Jag fick rådet av min värdfamilj att ta i tur med det hela när jag anlände till Chiba för om jag gjorde det i Okazaki så skulle jag i och med flytten behöva genomgå några av samma procedurer en gång till.

Väl i Chiba, efter att ha blivit lite snällt utskälld av universitetspersonalen så bad de mig åka till immigrationskontoret. En cykeltur på 30 min tog mig en fredagmorgon där jag sedan snällt frågade efter att få byta mitt visum. Fick en kölapp & 5 blanketter fyllda med kanji och frågor i stil med “Hur många brott har du hittills begått i Japan?”. När jag väntat i 40 min och personalen går iväg på lunch så inser jag att det inte kommer att bli min tur på de ytterligare 5 timmarna kontoret har öppet. Under tiden har jag så klart förstått ytterst lite av blanketterna så jag beger mig skamset hem.

Nu börjar jag bli ganska orolig, det är redan en bit in i oktober, mitt turistvisum går ut den 1 november och personalen på skolan sa att visumansökanförfarandet brukar i regel ta drygt en månad. Stannar man för länge i Japan utan att meddela det blir man deporterad och får inte komma tillbaka till landet på 5 år. Förvarnar man om sin situation men överskriver visumgränsen så blir man deporterad men har då lyxen att bara bli bannlyst från Japan i 1 år.

Jag frågar runt lite på skolan om mina nya blanketter, visar sig att 2 av dessa ska min fakultet fylla i, stämpla och skriva på. Tar mig till deras kontor och får det fixat samtidigt som jag ställer några frågor. På blanketten måste jag nämligen fylla i mitt “Alien Registration Card Number” men för att få en sådan id-handling behöver man ett annat visum än turistvisum…ni ser mitt problem? Men självklart går detta att lösa med lite pengar, underskrifter och passfoto i flertalet kopior på stadskontoret.

Beger mig dit en dag senare tillsammans med Nakayama-san, en glad pensionär tidigare verksam inom pappersindustrin vilket gjort att han flertalet gånger åkt på affärsresa till Stockholm. Vi fixar ett temporärt “Alien Registration Card” åt mig i form av en blankett & jag får en stämpel i passet att visa upp. Jag tackar & bockar Nakayama-san och ger mig än en gång iväg till immigrationskontoret.

Med mitt temporära “Alien Registration Card”, mitt “Certificate of Eligibility” från skolan, mitt intagningsbevis, mina 5 ifyllda blanketter & mitt pass så får jag efter 2 timmars väntetid äntligen hjälp av personalen. Har tur och får en ung kille som handhar mitt ärende. Lämnar över allting och hoppas på det bästa, men än är det inte över! Nu ska det snällt betalas 400 kr för att få ett litet frimärke att sätta på ytterligare en blankett som ska fyllas i. Detta speciella frimärke köper man i postkontoret i närheten…som tur är behöll jag dock min plats i kön medan jag var iväg och köpte det hela.

Sen till slut så får jag dock mitt studentvisum! Ett litet frimärke i passet som berättar att jag numera får stanna i Japan till och med januari 2012. Jag hade kunnat slippa allt detta krångel på antingen två sätt:

  • Inte åkt in innan jag fått mina papper från skolan & framför allt mitt “Certificate of Eligibility”. Men då hade jag inte kunnat gå språkskola i 8 veckor innan Chiba.
  • Om jag bara åkt ToR till ett annat land, exempelvis Sydkorea, hade det inte varit några som helst problem att få mitt nya visum. Men är man kvar i landet, oj oj, då blir det krångligt.
  • Nu är allting (kring visum, kvar är id, sjukförsäkring, bank etc.) i alla fall löst. Hade jag haft någon japan som kunnat hjälpa mig hade allting gått förhoppningsvis otroligt mycket smidigare. Men ofta vet inte ens japanerna om hur de ska fylla i blanketterna, har hänt flertalet gånger när vi frågat universitetspersonal om diverse formulär vi fått från dem själva att de inte kunnat svara. Undrar hur de tror att vi som utbytesstudenter ska förstå oss på tillvägagångssätten då? Men summa sumarum, det var trots allt helt klart värt besväret med visumet eftersom språkskolan gjorde sådan stor nytta, men lite mörkrädd blir jag allt. Undrar hur svensk immigrationsbyråkrati är i jämförelse med denna?

    Sist så kan vi avsluta detta inlägg med något desto roligare:

    Japansk cykeletikett

    En typisk varm höstdag i Tokyo, Samuel på väg till universitetet.

    Här i Japan är det helt klart farligare att cykla & gå än i Sverige. Gatorna är smalare, trottoarerna saknas många gånger, cyklisterna signalerar inte när de ska svänga och trängs med bilarna om att ta sig fram. Men trots detta så får man så klart inte vara oförskämd när man är ute och cyklar. En typisk oförskämd sak är att plinga och på så sätt signalera att “Här är jag, jag ska fram!”. Därför görs detta aldrig och skulle du som utlänning plinga så reagerar ingen. Problemet är bara om du kommer framåt i hög fart och gångtrafikanter blockerar hela vägbanan framför dig. Detta har japanerna löst som så att alla cyklar har 1-2 handbromsar som gnisslar och låter riktigt hemskt när man använder dem. Så som cyklist i Japan bromsar man titt som tätt och signalerar då till alla att “här är jag” samtidigt som man inte signalerar detta utan bara bromsar. För att göra det på ett så direkt och framfusigt sätt som med en ringklocka vore ju helt absurt…

    Japansk byråkrati när den är som bäst

    Lämnade i morse in en blankett som jag fått av LiU till det internationella kontoret på Chiba Campus. Det Chiba ska göra är att skriva under på att jag har anlänt, att jag är här i Japan. Gick samma dag på eftermiddagen till ovan nämnda kontor för att hämta den och fick då svaret.

    “Det är ju inte så lätt, vad tror du egentligen? Den ska skickas runt, visas för min chef etc. Sådant här tar tid!”

    Ja…att skriva på ett papper är lätt en procedur som kräver att det tar en vecka. Det räcker inte som bevis för att jag är här att de faktiskt fick pappret av mig & att jag bor i en av deras lägenheter så att de bara skulle kunna skriva under det hela, dvs. max 30s jobb. Och detta är bara början, jag håller fortfarande på och kämpar för livet för att få mitt studentvisum så att jag inte blir deporterad om en månad.