Magic – Worlds 2010 – Chiba Japan – Dag 1

På grund av tenta-p & besök av både brorsan och Olle blir det lite korta blogginlägg, här nu med foton från dagens smygöppning av VM i Magic 2010. Imorgon öppnar eventet på riktigt, men då blir det plugga operativsystemsteori för mig hela dagen, wohoo! Introducerade för övrigt brorsan idag till Kappa Sushi, resulterade i frosseri med 20 bitar var. Omnomnom.






Äktenskapets frisyr

I torsdags så var det då dags att klippa sig och eftersom vi är gifta, vad är då mer passande än att vi ska ha likadana frisyrer?

Otroligt mycket har hänt, skolfestival, yakiniku- & bowlingfest, japansk acapella, sightseeing i Tokyo, resa till Okazaki, fest med värdfamilj, resa till Nagoya och Linneas första téceremoni. Kommer recap:a det hela med många foton när vi kommit hem till Inage igen. Nu blir det tur till köpcentrumet AEON, äta glass på Cold Stone, ett sista besök på KRONE (värdfamiljens café) och åter till Tokyo med shinkansen.

S5 – Samuel Simmar Som Solid Snake

Idag skaffade jag mig ett medlemskort på det närliggande gymmet och simhallen. Men inte vilket gym som helst utan “Konami Sports Club”. Ni hörde rätt, samma företag som gör fantastiska spel som “Metal Gear Solid” driver även en gymkedja. Såhär häftigt medlemskort får de som tränar där.

Riktigt bra ställe, på 5 våningen i köpcentrumet SATY som ligger 5 min från lägenheten. Med 2 stora pooler, stort gym, ett japanskt bad med bastu och hela komfortpaketet kommer jag stortrivas. Dessvärre går det loss på 5985 yen i månaden (~500 kr) så jag prövar först i 1-2 månader så får vi se.

Att bli medlem var en ganska intressant process. Det hela tog ungefär en timma, fick fylla i 6 olika formulär varav ett hade över 30 frågor rörande mina mål med träningen. Så klart skulle samtliga formulär signeras och mitt namn & telefonnummer fyllas i. Men det märkligaste var nog den kampanjen de körde just nu. Egentligen kostar det ytterligare 6300 yen i “ny-medlems-avgift” men, om jag anmäler mig till & deltar på två lektioner i hur träningsmaskinerna i gymmet fungerar så sänks den avgiften till 2100 yen. Det vill säga, jag har två obligatoriska lektioner att se fram emot. Frågade dem flera gånger om jag verkligen hade förstått rätt för det kändes som en mycket märklig kampanj. Men tydligen vill de verkligen lära ut hur jag bör träna rätt, till den grad att de vill “betala” mig för det hela.

Fotnot. Samtliga som simmade ikväll, inklusive alla barn i simskolan, hade speedos. Dessutom hade de, eftersom det är obligatoriskt, varsin personlig simmössa. Jag var verkligen inte sämre, ni skulle se mig i min nya utstyrsel, den är häpnadsväckande vacker.

Japan är allt bra fantastiskt.

Ett kortvarigt förhållande – Simklubben

Igår avslutades ett förhållande som pågått intensivt sedan torsdags förra veckan. Jag valde då att hoppa av Chiba Universitets simklubb efter många om och men. Såhär kan det gå till när en utlänning försöker gå med i en japansk universitetsklubb:

Det hela började med att jag ville börja träna samt att jag ville träffa japanska vänner. Tricket är att gå med i universitetsklubbar så för att lyckas med detta så jag började jaga efter simklubben som alla påstod inte fanns. Men det finns en pool på campus så det måste ju finnas en klubb trots allt resonerade jag och det visade sig att jag hade rätt. Fick träffa klubben en torsdagskväll då jag först trodde de sysslade med någon form av religös mässa. Alla repeterade samma fraser entonigt i en samlad kör, men det de gjorde var att styrketräna, inga konstigheter helt enkelt. Jag började dock nu ana att de kanske var lite mer seriösa än vad jag hoppades men blev ändock inbjuden till morgondagens simträning.

Så glad i hågen men ändock lite rädd begav jag mig iväg till första träningen i fredags morgon, kl.07:30 en 30 min cykeltur hemifrån. Väl på plats visade det sig verkligen att den här klubben inte passade in i min bild över universitetsklubbar. I vanliga fall brukar de till skillnad från gymnasieklubbarna vara ganska avslappnade, folk som aldrig utövat sporten tidigare startar i dem och det är frivilligt hur ofta man deltar. Jag kommer in i simhallen där alla visar sig vara vältränade simmare som kör 2h intervallträning på 5 km i olika stilar. Vi bugar till poolen innan & efter träningen & tackar den vilket känns lite märkligt. En av tjejerna blir för träningen min personliga tränare och visar mig hur man crawlar ordentligt och även om allt är lite konstigt & jag är klart sämre än alla andra har jag kort och gott riktigt roligt! Alla är riktigt snälla och jag känner att här kommer jag trivas.

Lördagens morgon bjuder också på träning, ny dag med ny tränare. Lördagars simträning är den i veckan som är obligatorisk så nu är hela klubben med och tränar. Samma visa likt förra, nu känns det helt plötsligt naturligt att buga inför poolen men istället känns det märkligt att vara den enda i klubben som inte har speedos :) Så direkt efter träningen drar jag och en ifrån klubben iväg till närmaste sportaffär för att köpa mig ett par (sådana som går till knäna, inte sådana här vackra.) för att sedan dra till styrketräning med alla. Nu började dock det gå utför…

Det visade sig att klubben simtränar 6 ggr i veckan, sedan utöver detta styrketräning 2 ggr i veckan. Av dessa är tre tillfällen obligatoriska så det kändes ändå som något jag utan problem skulle kunna vara med på. Men, så ställer jag frågan till klubbens manager som jag inte skulle ha gjort; “varför finns det tillfällen som är obligatoriska?”. Fick höra om klubbens bästa, lagandan och för att vinna tävlingar. Det visar sig att man som medlem måste delta i simtävlingar och att när det är skollov så har klubben obligatorisk träning varje dag. Detta funkade så klart inte alls för mig som t.ex. på vårlovet ska till Filippinerna med Linnea så nu fick jag ångest. Ska jag hänga på simklubben, träna med dem och sedan när det börjar närma sig tillfällen som är olägliga för mig hoppa av? Eller ska jag hoppa av redan nu?

Lösningen blev att dra på gårdagens obligatoriska styrketräning, delta i den och ta ett snack med managern om det hela. Kändes att jag fick så mycket hjälp av dem hela tiden, att jag skulle komma att stå i sådan oerhörd skuld till dem att det verkligen inte skulle vara rättvist att hoppa av. (Jag kanske håller på att bygga upp ett genuint japanskt tankesätt?) Kändes riktigt illa att berätta att jag ville hoppa av men ändå som något som behövde göras, ungefär som om man gör slut med någon.

Under dessa få men intensiva dagar kändes det verkligen som om de alla skulle kunnat bli riktigt bra vänner med mig så att skiljas var lite jobbigt men i efterhand känns det ändå rätt. Jag är dock tydligen välkommen att träna med dem då och då om jag vill och så länge ska jag träna själv varje vecka. Har hittat en simhall i närheten av där jag bor som verkar trevlig om än dock dyr. Jag måste ju få användning för min nya badmössa & mina speedos ;)

Så summa sumarum, på japanska universitet finns det två typer av klubbar. Det finns circles/サークル “saakuru” som är väldigt avslappnade där du kan delta varje vecka eller en gång i månaden om du känner för det. Sen finns det 部活 “bukatsu” som är mer som skolans officiella lag och de är riktigt seriösa i sitt utövande. Så från och med nu ska jag jaga efter fler klubbar som ligger på rätt nivå för mig för än ger jag inte upp, ska vara här ganska lång tid så måste ha lite japaner att hänga med och inte bara svenskar. ^_^

Det ska inte vara lätt – Kurser vid Chiba


Nu har jag kämpat ett bra tag med att försöka hitta, anmäla mig till och sedan närvara på kurser här på Chiba Universitet och idag hade jag då mina första föreläsningar.

Föreläsning 1 – Marknadsföring II
På hemsidan stod det inget om var lektionen skulle vara, det internationella kontoret vid Chiba kunde inte heller svara men som tur kunde jag fråga en student vid “Faculty of Law and Economics” om vägen och hittade till slut rätt. Föreläsningen kändes riktigt vettig, synd bara att jag förstod ca. 70% av allting. Med 70% menar jag inte av meningarna utan av orden, vilket gjorde att jag förstod kanske 10-20% av föreläsningsinnehållet. Fick i alla fall efter lite samtal med föreläsaren efter lektionen på min bästa Keigo reda på hur jag drar med Powerpoint-slides:en så jag kan översätta dem inför varje föreläsning.

Föreläsning 2 – Exercices for computer software II
Här visste jag i alla fall vilken sal jag skulle vara i men inte byggnad. Att hitta den visade sig dock ännu svårare än den tidigare, efter lite hjälp från en vänlig professor hittade jag rätt, 40 min sen till föreläsningen. Direkt när jag kom in gick föreläsaren fram till mig och började utfråga mig om mina datorkunskaper inför hela klassen. Det visade sig att förkunskapskravet till kursen var att man kan Scheme, en dialekt av programmeringsspråket Lisp som används främst i undervisningssyfte. Nu förstod jag dock mer av vad föreläsningen handlade om, däremot kände jag mig fortfarande som ett fån. Denna kurs blir jag nog tvungen att skippa helt, föreläsaren rådde mig till och med till det efter föreläsningen.

Föreläsning 3 – Operating Systems
En kurs rörande uppbyggnaden av ett operativssystem från grunden. I detta fall visste jag precis vart kursen skulle hållas så jag begav mig med hopp och framtidstro iväg. På klassrumsdörren stod att här skulle kursen hållas så nu hade jag hittat rätt. Men av någon anledning dök inte föreläsaren eller en enda student upp så det blev även detta ett totalt misslyckande.

Helst av allt skulle jag vilja läsa så mycket programmering som möjligt men det har jag inte lyckats hitta så många vettiga kurser inom. Det största problemet är nog att man som utbytesstudent kommer hit till hösten, medan japanernas studieår alltid börjar på hösten vilket gör att alla bas-/nivå-1-kurser går på våren medan fortsättningskurserna går på hösten. Vi blir helt enkelt tvungna att läsa baklänges och många gånger.

För er som är intresserade så kan ni här hitta ett Google Dokument där på blad 1 kurser jag har hittat vid Chiba är listade & på blad 2 kurser vid LiU som rör mitt program.

Japansk byråkrati, en skräckhistoria i 5 delar.

När jag drog hit till Japan så visste jag ännu inte mycket om min intagning till Chiba Universitet. Alla papper brukar komma i mitten på augusti (vilket de även gjorde) medan jag skulle resa redan den 2 augusti. Detta medförde att jag åkte in på ett 90-dagars turistvisum istället för ett studentvisum. För att garanterat få ett turistvisum tror jag att man behöver ha en bokad hemresa, vilket jag även hade för säkerhetsskull. Har däremot aldrig behövt visa några hemresebiljetter vid mina 3 resor hit. Det visum man får på flygplatsen ser ut i stil med det nedan, i form av ett frimärkesliknande litet papper som de sätter i passet.

Så planen var då att lite lätt och enkelt byta mitt turistvisum till ett studentvisum när jag anlände hit. Det hade gjorts förr och många LiU-studenter hade fått hjälp av skolan med handlingsförfarandet. Men inte jag inte och det visade sig vara långt mycket jobbigare än vad jag hoppats på. Jag fick rådet av min värdfamilj att ta i tur med det hela när jag anlände till Chiba för om jag gjorde det i Okazaki så skulle jag i och med flytten behöva genomgå några av samma procedurer en gång till.

Väl i Chiba, efter att ha blivit lite snällt utskälld av universitetspersonalen så bad de mig åka till immigrationskontoret. En cykeltur på 30 min tog mig en fredagmorgon där jag sedan snällt frågade efter att få byta mitt visum. Fick en kölapp & 5 blanketter fyllda med kanji och frågor i stil med “Hur många brott har du hittills begått i Japan?”. När jag väntat i 40 min och personalen går iväg på lunch så inser jag att det inte kommer att bli min tur på de ytterligare 5 timmarna kontoret har öppet. Under tiden har jag så klart förstått ytterst lite av blanketterna så jag beger mig skamset hem.

Nu börjar jag bli ganska orolig, det är redan en bit in i oktober, mitt turistvisum går ut den 1 november och personalen på skolan sa att visumansökanförfarandet brukar i regel ta drygt en månad. Stannar man för länge i Japan utan att meddela det blir man deporterad och får inte komma tillbaka till landet på 5 år. Förvarnar man om sin situation men överskriver visumgränsen så blir man deporterad men har då lyxen att bara bli bannlyst från Japan i 1 år.

Jag frågar runt lite på skolan om mina nya blanketter, visar sig att 2 av dessa ska min fakultet fylla i, stämpla och skriva på. Tar mig till deras kontor och får det fixat samtidigt som jag ställer några frågor. På blanketten måste jag nämligen fylla i mitt “Alien Registration Card Number” men för att få en sådan id-handling behöver man ett annat visum än turistvisum…ni ser mitt problem? Men självklart går detta att lösa med lite pengar, underskrifter och passfoto i flertalet kopior på stadskontoret.

Beger mig dit en dag senare tillsammans med Nakayama-san, en glad pensionär tidigare verksam inom pappersindustrin vilket gjort att han flertalet gånger åkt på affärsresa till Stockholm. Vi fixar ett temporärt “Alien Registration Card” åt mig i form av en blankett & jag får en stämpel i passet att visa upp. Jag tackar & bockar Nakayama-san och ger mig än en gång iväg till immigrationskontoret.

Med mitt temporära “Alien Registration Card”, mitt “Certificate of Eligibility” från skolan, mitt intagningsbevis, mina 5 ifyllda blanketter & mitt pass så får jag efter 2 timmars väntetid äntligen hjälp av personalen. Har tur och får en ung kille som handhar mitt ärende. Lämnar över allting och hoppas på det bästa, men än är det inte över! Nu ska det snällt betalas 400 kr för att få ett litet frimärke att sätta på ytterligare en blankett som ska fyllas i. Detta speciella frimärke köper man i postkontoret i närheten…som tur är behöll jag dock min plats i kön medan jag var iväg och köpte det hela.

Sen till slut så får jag dock mitt studentvisum! Ett litet frimärke i passet som berättar att jag numera får stanna i Japan till och med januari 2012. Jag hade kunnat slippa allt detta krångel på antingen två sätt:

  • Inte åkt in innan jag fått mina papper från skolan & framför allt mitt “Certificate of Eligibility”. Men då hade jag inte kunnat gå språkskola i 8 veckor innan Chiba.
  • Om jag bara åkt ToR till ett annat land, exempelvis Sydkorea, hade det inte varit några som helst problem att få mitt nya visum. Men är man kvar i landet, oj oj, då blir det krångligt.
  • Nu är allting (kring visum, kvar är id, sjukförsäkring, bank etc.) i alla fall löst. Hade jag haft någon japan som kunnat hjälpa mig hade allting gått förhoppningsvis otroligt mycket smidigare. Men ofta vet inte ens japanerna om hur de ska fylla i blanketterna, har hänt flertalet gånger när vi frågat universitetspersonal om diverse formulär vi fått från dem själva att de inte kunnat svara. Undrar hur de tror att vi som utbytesstudenter ska förstå oss på tillvägagångssätten då? Men summa sumarum, det var trots allt helt klart värt besväret med visumet eftersom språkskolan gjorde sådan stor nytta, men lite mörkrädd blir jag allt. Undrar hur svensk immigrationsbyråkrati är i jämförelse med denna?

    Sist så kan vi avsluta detta inlägg med något desto roligare:

    Japansk cykeletikett

    En typisk varm höstdag i Tokyo, Samuel på väg till universitetet.

    Här i Japan är det helt klart farligare att cykla & gå än i Sverige. Gatorna är smalare, trottoarerna saknas många gånger, cyklisterna signalerar inte när de ska svänga och trängs med bilarna om att ta sig fram. Men trots detta så får man så klart inte vara oförskämd när man är ute och cyklar. En typisk oförskämd sak är att plinga och på så sätt signalera att “Här är jag, jag ska fram!”. Därför görs detta aldrig och skulle du som utlänning plinga så reagerar ingen. Problemet är bara om du kommer framåt i hög fart och gångtrafikanter blockerar hela vägbanan framför dig. Detta har japanerna löst som så att alla cyklar har 1-2 handbromsar som gnisslar och låter riktigt hemskt när man använder dem. Så som cyklist i Japan bromsar man titt som tätt och signalerar då till alla att “här är jag” samtidigt som man inte signalerar detta utan bara bromsar. För att göra det på ett så direkt och framfusigt sätt som med en ringklocka vore ju helt absurt…

    Scones på 12m^2 & dödstoaletter

    Resultatet blev över förväntan & med smör & marmelad så hade jag mig en festmåltid här ikväll.

    Blev för en liten stund sedan surprise-inbjuden till en Oktober-fest här i Tokyo som jag strax ska dra iväg till. Blir spännande att se hur det hela slutar :) Som en sista kommentar innan jag drar iväg så kan jag visa er alla något häftigt, den japanska dödstoaletten. Varsågoda: