Rapport från ett regnigt Okazaki

Hej bloggen!

Nu är julen över och jag befinner mig i Okazaki där det är lite kyligare än vad jag, som erfaren Tokyobo, är van vid. Har hänt en del sedan sist men vi försöker hålla det kort så ni inte blir alltför utråkade.

Efter att jag blivit tv-kändis (videon har nu nästan 800 views och var det hetaste på FB ett tag, yippie…!) så var det dan före dopparedan. Då passade jag på att göra det jag gör bäst, åka till Akihabara för att frossa bland nördprylar och köpa mig en ny dator. Med ny menar jag 7 år gammal och som backup till min MacBook vilken jag nu lämnat in på lagning, måste alltid ha en dator om man har datorteknik som huvudämne ;) Sedan med dator, julmat och packning bar det av hem till Ylva för att droppa av allting och sedan i sann julanda gå till en brittisk pub med nomihoudai (drick hur mkt du vill). Det var vi, Patrik som också pluggar vid LiU och ett gäng för mig okända japaner. Trevligt men inte så mycket till jul över det hela :)

Dagen därpå var det äntligen dags! Jag och Ylva hade bägge laddat upp med julmat, dryck, Karl Bertil Jonsson & Kalle Ankas julafton så vi firade på rejält. Risgrynsgröt till frukost och sedan detta dignande julbord:

Så trots alla konstigheter här i Japan blev det ganska mycket julstämning trots allt. Men sedan kom nästa märkliga händelse, kl.17 var det dags för mig att jobba som jultomte. Något jag tackat ja till 3 veckor innan och hade ingen aning om vad som skulle ske. Åkte till andra sidan Tokyo för att, trodde jag, stå på ett varuhus och dela ut presenter till barn. Detta visade sig vara helt fel, hembesök till en japansk familj stod på schemat. Men först skulle mamman som anställt mig skoja lite med sina vänner så hon slängde in mig i deras frisörsalong där jag delade ut presenter och hoade på japanska. Hembesöket sedan var väldigt lustigt, 2 flickor vilka knappt vågade svara på om de var snälla barn så de kunde få sina sparkcyklar av mig. Otrolig rolig upplevelse och familjen blev jätteglada att ha mig där. Så här vacker var jag:

Efter allt julstohej så var det då dags att åka till, till min galna värdfamilj i Okazaki. Dagen efter att jag anlänt bar det iväg för oss alla till stort lyxigt badhus, som Hasseludden i Sverige, med varma källor, fint rum och en otroligt lyxig sashimi-middag där vi t.ex. fick in en levande mussla vilken vi tillagade direkt vid bordet. Vi spelade en japansk variant av Black Jack allihopa, drack en massa samt sjöng karaoke. Där gjorde jag en fantastisk insats på japanska låtar som “Linda Linda” och “Ue wo Muite” utan att någon höjde ögonbrynen, men när Papa-san bad mig sjunga Abba och jag försökte mig på “Dancing Queen” så skrattade Mama-san så hon grät. Samtidigt viftade Papa-san med armarna för att få mig att sluta och dagen därpå berättade de noga för mig hur dålig var jag. De förklarade det med att det är inget konstigt, alla svenskar är dåliga på att sjunga, ni har ju inte sånglektioner i lågstadiet alls som vi har i Japan. Försökte förklara att man kan väl sjunga ändå fast man inte är så bra men det gick inte hem ;)

Nu framöver så är planen att fira nyår här för att sedan återvända till Tokyo. Där väntar Lotten, Peter, Ylva, Goth & eventuellt Magnus för galet festande en kväll tillsammans och strax därefter kommer min vän Erik Hedberg förbi och hänger mig mig 1-2 veckor. Kommer bli några bra veckor här framöver :)

Japan-Jens japanska tv-debut

Nu har jag då förutom att vara tv-kändis i Sverige (1 2 3 4) gjort min tv-debut här i Japan! Och det var en minst sagt märklig upplevelse. Varning för ett inlägg fyllt med ett viss mått av frustration. ^^;

För er som missat det så blev jag uppraggad i Shibuya för några veckor sedan av en kille som jobbade på Tokyo MX och letade efter utlänningar till sitt program. Jag tackade ja och sedan dess har det varit många vändor fram och tillbaka där jag har fått lite insikt i hur japansk tv-produktion går till. För att sammanfatta det hela så ringde han mig 2-4 gånger dagligen den senaste veckan och veckan innan dess “blott” en gång/dag. Han ställde många frågor till mig, kunde vara allt från mina favoritbitar gällande sushi, vad jag tyckte om Miso-fabriken i Okazaki till min största kulturkrock i landet eller vilken låt jag ville sjunga i karaoke. Efter varje samtal när han fått reda på vad han ville ha av mig pratade han med sin chef som troligtvis alltid några invändningar och förslag på nya idéer & frågor varpå han ringde igen. Så fortsatte det hela fram tills 2 timmar innan jag skulle vara på plats. Emellanåt blev jag väldigt frustrerad, skolboksexemplet är när jag blev tillfrågad om vad i Japan jag blivit mest förvånad över så svarade jag “att det är ok att ringa en person man inte känner efter kl.21″. Faktum är att han ringde vilken tid på dygnet som helst, kl.08-23, vilken dag som helst i veckan. Om detta verkar det inte finnas några gränser för i Japan, eller i alla fall inte i Tokyo.

Men det var först idag som det jag egentligen skulle göra på programmet utkristalliserade sig. Ingen karaoke utan jag skulle svara på frågor om anime & manga samt köra Diabolo. Helst i någon speciell form av Diabolo-dräkt till diabolo-musik, vilket han bad mig fixa gång på gång trots mina svar om att detta inte fanns och att han kunde spela vilken musik som helst, men de fortsatte att insistera på ett musikval från min sida.

Så jag valde tillslut “Cities of the Future” med “Infected Mushroom”. Men nu kom det fantastiska problemet att de inte kunde ta emot den som mp3. Eller, i alla fall inte via usb-minne utan den skulle antingen mailas eller så skulle jag ta med den på cd-skiva. (Bara jag som känner att cd/dvd-skivor känns ganska passé?) I vilket fall så var jag inte alltför pigg på att maila min musik över nätet, förklarade för honom att det är ju olagligt varför jag inte gärna ville göra det utan skickade en YouTube-länk istället. Han svarade med att de inte kunde spela upp från YouTube, men jag kunde ta med en cd-skiva? Svarade ännu en gång att jag inte hade några skivor, varpå han sa igen “Ja men, vi vill ju ha bakgrundsmusik så…kan du inte ta med en cd-skiva?”. Här börjar frustrationen, jag vet att han förstår exakt vad jag säger, men ställer ändå en fråga han redan fått svar på. Det han så klart vill be mig om men vilket han inte kan säga rakt ut är att han tycker jag ska gå och köpa en skiva för att bränna till honom. Såg framför mig att jag skulle behöva stressa för att hinna med detta, varpå när jag väl anländer märker att planen hade ändrats ännu en gång. Så jag svarar gång på gång att jag äger 0, zero, inga skivor alls och lyckas tillslut lyckas jag övertala honom att faktiskt köpa låten själv via iTunes om han prompt måste just ha den (för de 8 kronorna eller vad det nu kostar) och sedan bränna sin egna skiva ;)

Nog om det, väl på plats började nervositeten slå in! De hade skrivit ett manus åt mig vilket var på för mig ganska onaturlig japanska där jag berättat hur gärna jag vill bli gatukonstnär i Tokyo (wtf? Handlar all japansk tv om att man ska säga det som låtare roligare, även om det är en ren & skär lögn?). Ni märker i klippet hur jag stakar mig medan jag tittar på skyltarna de håller upp med stödmeningar, självklart fyllda ordentligt med kanji. Det var en helt annan femma att förbereda mig inför det här jämfört med Kanal Lokal Östergötland. Att prata på japanska inför halva Tokyo för att sedan köra Diabolo vilket jag inte gjort på evigheter (övade i 10 minuter innan programmet för att det skulle sitta någorlunda igen) gjorde att jag mådde hyfsat kasst innan allt gick av stapeln. Faktum är att när jag väl stod tryckt mot duken innan jag skulle traska in vid programmets början så höll jag på att svimma ^^; Men när väl allting var igång gick det som det alltid gör, otroligt mycket lättare.

Blev efteråt hemskickad med en DVD med programmet, en t-shirt & ett tack. Men framför allt har jag blivit en märklig erfarenhet rikare som jag, trots allt frustration, är otroligt nöjd med att jag genomförde. Men nog om mina långa haranger om detta, dags att visa videoklippet; varsågoda!

Adventskalendrar

Emellanåt kan det bli jobbigt att leva i Japanland. Kulturkrockarna är många & påfrestande och när jag läser om de olika stadierna vid anpassning till ett samhälle känner jag så igen mig. Det börjar med att man är i nirvana där allt med värdlandet är fantastiskt. Sen blir det totalt omvänt, man börjar höja upp sitt egna land till skyarna och skylla allt som är fel i ens liv & lite till på Japan och dess befolkning. Till sist så vänjer man sig grad för grad vilket kan väldigt olika lång tid beroende på hur man är som person och om man har sin fru med sig eller inte.

Men det är då saker som det jag tänker berätta om nu verkligen kan lysa upp ens tillvaro. Med Olle som kom i söndags hade Linnea skickat med en adventskalender till mig. Då jag är en rejäl sucker för överraskningar, presenter & mysterier så är det i form av 24 st paket av olika form.


Första paketet bjöd på en fantastisk överraskning, lussekatter! När jag är hemma i Sverige bakar jag varje år oerhört många och äter dem dagligen November-Januari vilket jag så klart saknar.

I varje paket så följer det med en pusselbit som i slutändan blir ett glöggrecept.

Varje dag är det olika små saker, som t.ex. kylskåpsmagneter med katter och fina ord på ^^

Som om inte detta skulle vara nog så fick jag igår ett paket från mina föräldrar. I det låg en julklapp, en mjölkchoklad från Marabou samt årets SVT-julkalender.

Jag har en fantastisk fru & familj <3

Ett kortvarigt förhållande – Simklubben

Igår avslutades ett förhållande som pågått intensivt sedan torsdags förra veckan. Jag valde då att hoppa av Chiba Universitets simklubb efter många om och men. Såhär kan det gå till när en utlänning försöker gå med i en japansk universitetsklubb:

Det hela började med att jag ville börja träna samt att jag ville träffa japanska vänner. Tricket är att gå med i universitetsklubbar så för att lyckas med detta så jag började jaga efter simklubben som alla påstod inte fanns. Men det finns en pool på campus så det måste ju finnas en klubb trots allt resonerade jag och det visade sig att jag hade rätt. Fick träffa klubben en torsdagskväll då jag först trodde de sysslade med någon form av religös mässa. Alla repeterade samma fraser entonigt i en samlad kör, men det de gjorde var att styrketräna, inga konstigheter helt enkelt. Jag började dock nu ana att de kanske var lite mer seriösa än vad jag hoppades men blev ändock inbjuden till morgondagens simträning.

Så glad i hågen men ändock lite rädd begav jag mig iväg till första träningen i fredags morgon, kl.07:30 en 30 min cykeltur hemifrån. Väl på plats visade det sig verkligen att den här klubben inte passade in i min bild över universitetsklubbar. I vanliga fall brukar de till skillnad från gymnasieklubbarna vara ganska avslappnade, folk som aldrig utövat sporten tidigare startar i dem och det är frivilligt hur ofta man deltar. Jag kommer in i simhallen där alla visar sig vara vältränade simmare som kör 2h intervallträning på 5 km i olika stilar. Vi bugar till poolen innan & efter träningen & tackar den vilket känns lite märkligt. En av tjejerna blir för träningen min personliga tränare och visar mig hur man crawlar ordentligt och även om allt är lite konstigt & jag är klart sämre än alla andra har jag kort och gott riktigt roligt! Alla är riktigt snälla och jag känner att här kommer jag trivas.

Lördagens morgon bjuder också på träning, ny dag med ny tränare. Lördagars simträning är den i veckan som är obligatorisk så nu är hela klubben med och tränar. Samma visa likt förra, nu känns det helt plötsligt naturligt att buga inför poolen men istället känns det märkligt att vara den enda i klubben som inte har speedos :) Så direkt efter träningen drar jag och en ifrån klubben iväg till närmaste sportaffär för att köpa mig ett par (sådana som går till knäna, inte sådana här vackra.) för att sedan dra till styrketräning med alla. Nu började dock det gå utför…

Det visade sig att klubben simtränar 6 ggr i veckan, sedan utöver detta styrketräning 2 ggr i veckan. Av dessa är tre tillfällen obligatoriska så det kändes ändå som något jag utan problem skulle kunna vara med på. Men, så ställer jag frågan till klubbens manager som jag inte skulle ha gjort; “varför finns det tillfällen som är obligatoriska?”. Fick höra om klubbens bästa, lagandan och för att vinna tävlingar. Det visar sig att man som medlem måste delta i simtävlingar och att när det är skollov så har klubben obligatorisk träning varje dag. Detta funkade så klart inte alls för mig som t.ex. på vårlovet ska till Filippinerna med Linnea så nu fick jag ångest. Ska jag hänga på simklubben, träna med dem och sedan när det börjar närma sig tillfällen som är olägliga för mig hoppa av? Eller ska jag hoppa av redan nu?

Lösningen blev att dra på gårdagens obligatoriska styrketräning, delta i den och ta ett snack med managern om det hela. Kändes att jag fick så mycket hjälp av dem hela tiden, att jag skulle komma att stå i sådan oerhörd skuld till dem att det verkligen inte skulle vara rättvist att hoppa av. (Jag kanske håller på att bygga upp ett genuint japanskt tankesätt?) Kändes riktigt illa att berätta att jag ville hoppa av men ändå som något som behövde göras, ungefär som om man gör slut med någon.

Under dessa få men intensiva dagar kändes det verkligen som om de alla skulle kunnat bli riktigt bra vänner med mig så att skiljas var lite jobbigt men i efterhand känns det ändå rätt. Jag är dock tydligen välkommen att träna med dem då och då om jag vill och så länge ska jag träna själv varje vecka. Har hittat en simhall i närheten av där jag bor som verkar trevlig om än dock dyr. Jag måste ju få användning för min nya badmössa & mina speedos ;)

Så summa sumarum, på japanska universitet finns det två typer av klubbar. Det finns circles/サークル “saakuru” som är väldigt avslappnade där du kan delta varje vecka eller en gång i månaden om du känner för det. Sen finns det 部活 “bukatsu” som är mer som skolans officiella lag och de är riktigt seriösa i sitt utövande. Så från och med nu ska jag jaga efter fler klubbar som ligger på rätt nivå för mig för än ger jag inte upp, ska vara här ganska lång tid så måste ha lite japaner att hänga med och inte bara svenskar. ^_^