Öv3r 9000 gäst3r!

För 4tt gör4 d3t 0möjL1gt 4tt öv3rs4tt4 d3nn4 t3xt m3d t.3x. G00gL3z v3rktyg zå v4Ld3 j4g 4tt skr1v4 d3n 1 l33t. 0m någ0n från Ch1b4 Un1v3rs1t3t skuLL3 läs4 d3n zå skuLL3 j4g nämL1g3n k4nsk3 h4mn4 1 trubb3L ^_~

J4g b0r s0m n1 r3d4n v3t 1 3n 10m^2 st0r läg3nh3t v1Lk3t 1nt3 lämp4r s1g för b3zök 3LL3r gäst3r 3g3ntL1g3n. D3t är t1LL 0ch m3d zå 4tt m4n 4bs0Lut 1nt3 får h4 gäst3r på b3zök 0ch 4bs0Lut 1nt3 någr4 s0m s0v3r öv3r (d3 h4r t1ll 0ch m3d öv3rv4kn1ngsk4m3r0r(!).). Men d3t h1ndr4r v3rkL1g3n 1nt3 4tt j4g h4r f0Lk s0m b0r här, sugn4 på 4tt sp4r4 p3ng4r jämför m3d 4tt b0 på v4ndr4rh3mm3n 1 T0ky0 :)

  • Linnea, två v3ck0r 1 n0v3mb3r.
  • Lendai, d0ck b4r4 på b3zök för Gyôz4 & Jäg3r.
  • Br0rs4n Tobias, två v3ck0r 1 d3c3mb3r.
  • Johan Goth, en n4tt 1 börj4n 4v j4nu4r1.
  • Petra, däck4d3 en n4tt 3ft3r 3n g4L3n f3st 1 1n4g3 1 j4nu4r1.
  • Erik Hedberg, en dryg v3ck4 1 j4nu4r1.
  • Ylva, en n4tt s0m säLLsk4p s4mm4 d4g j4g f1ck nyh3t3n 0m D4n13Lz b0rtgång.
  • Br0rs4n Daniel, ca. två v3ck0r 1 f3bru4r1.
  • Linnea 1 m4rz, k0mb1n3r4t m3d 3n r3s4 t1LL F1L1pp1n3rn4.
  • FöräLdr4rn4 1 4pr1L, d0ck b4r4 b3zök, b0r på v4ndr4rh3m.
  • 3v3ntu3LLt Henric 1 4pr1L.
  • 3v3ntu3LLt Ullis, Erik Eklundh, Fallgren 0ch Görel 1 m4j.
  • 3v3ntu3LLt Lendai på vår3n.
  • Linnea 1 jun1.
  • Linneas föräLdr4r 0ch br0r 1 jun1.
  • M1n f4st3r 3v3ntu3LLt någ0n gång.
  • Nils 3v3ntu3LLt någ0n gång.

0m j4g h4r gLömt någ0n zå skyLL3r j4g på t3nt4-p, sorry =/

Mitt livs märkligaste nyårsafton

Om julafton var märklig så tar den nyårsafton jag nu varit med om priset. Och då är inte nyårsafton speciellt traditonsbunden utan varierar helt från år till år.

Som ni vet spenderade jag en vecka i Okazaki med min värdfamilj och där skulle även nyårsafton firas. Efter att i några dagar frågat om vad vi egentligen skulle hända och fått luddiga svar som “nästan en festival” och “du ska koka kaffe!” så var det då dags. Det visade sig att vi skulle vara på en affär väldigt lik K-RAUTA eller Bauhaus som hade nattrea. Det stämmer, affären öppnade alltså vid tolvslaget och japaner begav sig dit för att handla ventilationsrör, högtryckstvättar & plankor. Det behövs knappt sägas, i Japan är inte nyårsafton någon direkt högtid.

I alla fall, vi var då på plats i form av Krone café, en miniversion av konditoriet familjen driver, och sålde kaffe & tårta. Jag stod glatt och ropade “Irasshaimase!” (välkomna!), “Kôhii ya kêkii wa ikaga deshou ka” (lite kaffe eller tårta kanske?) & “Oishii desu yo!” (det är gott!). Att prata kassörs/butiks-japanska är inte så krångligt, handlar mest om ett gäng inövade fraser & att kunna räkna men man låter otroligt duktig på språket medan man håller på.

Förutom deras butik så var några andra där och sålde andra mer traditionella japanska nyårssnacks så som söt röda böner-soppa, tydligen gör min värdfamilj & de andra företagarna detta varje år. När klockan började närma sig 02:30 så plockade vi ihop och begav oss hem. Vi gjorde ett besök på det närliggande templet, tackade för året som gått, önskade varandra lycka och bad om vad vi ville åstakomma under det kommande året. Väl hemma drack vi lite vin och pratade någon timme till innan det var dags att sova.

Nu är jag hemma i Tokyo igen i mitt lilla kalla korridorsrum/lägenhet. Saknar värdfamiljen redan, de har verkligen blivit som en tredje familj för mig =) Om 4 dagar börjar föreläsningarna & det vanliga livet igen, innan dess ska jag försöka träffa & festa med alla andra Ii Japan-svenskar som nu alla befinner sig i Tokyo & strax efter det anländer Erik Hedberg.

Blir spännande att se vad Japan levererar för överraskningar dessa kommande 7 månader, 2010 gjorde en inte direkt besviken ^^

Skrikande kassapersonal m.m.

Här har det varit ganska dött ett tag nu. Anledningen är att det har varit fullt upp. Strax efter att Linnea åkte kom Daniel/Lendai hit och med honom många sena utekvällar. Idag drog han hem men redan imorgon kommer brorsan hit och på söndag dyker Olle upp eftersom VM i Magic nalkas (vilket råkar vara i just Chiba). Samt nästa vecka är det “mid-term”-tentor så det lär vara fullt upp ett tag framöver också.

Men för att delge någonting i alla fall så hände en lustig sak idag i mataffären. I Japan får man alltid kassar, alldeles för många och oavsett om du behöver den eller ej. Det är en liten procedur att varje gång förklara att man inte vill ha någon. Japanerna måste helt enkelt gilla förpackningar av alla dess slag. I vilket fall, idag så vid kassan så sa jag som vanligt “けっこうです” (Kekkô desu, bet. typ “det är bra tack”) men döm min förvåning när hon svarade med att skrika “いりません!?!” (Irimasen, “behövs ej”) för att sedan be om ursäkt för sitt beteende och fortsätta ta hand om mina varor.

Avslutningsvis så kommer här dagens Japanska-dramaserie-tips. Som en blandning av CSI och Yakitate!! Japan var Mr.Brain en helt klart trevlig serie, rekommenderas.

Kattcafé

Japan är ett litet land med mycket folk, vilket gör att det ibland kan vara svårt att få plats med husdjur hemma. Som vanligt har japanerna dock en fantastisk lösning på sina problem. I detta fall heter lösningen kattcafé. Det vill säga, ett café där du kan fika, äta lunch och klappa katter. Betalar gör man per timma + tilltug. Att det ligger på 10 minuter gångavstånd från min lägenhet måste ju vara fantastiskt.





Snurrande badkläder & kastanjläsk

Jag är stolt att presentera, dagens pryl i Japan:

Badklädercentrifugen

Finns i omklädningsrummet på Konami Sportcenter, gör badkläderna hyfsat torra på 10s.

Dagens matupplevelser:

ShakaShakaChicken, har funnits på McD i Japan i några år nu, en bit kyckling du skakar med en kryddpåse (svartpeppar, citron eller ost) för 100 yen. Riktigt värt.


Kastanj är höstens “frukt” i Japan, allt från kakor till mat ska helt plötsligt innehålla kastanj. Inte ens läsken går fri, smaken påminner om kaffegodis.

Jäger, makro & bowling = combo?

Idag har varit ett märkligt dygn. Allt började med en rejäl shoppingrunda i Akihabara, Ginza & Shinjuku. Följt av en fika med Ylva där vi trots ett tappra försök att hitta mysiga ställen ändå hamnade på McDonalds. Hade varit en tung dag i ett sinnesintrycksfyllt Tokyo så jag var lite sliten. Tur då att jag & Ylva hittade en välsorterad alkoholbutik som hade Jägermeister, som jag har letat! Det bar sedan av till en Izakaya med Emil & c:o som visade sig vara ett mycket märkligt ställe. Temat på baren var Wrestling, vilket syntes på de stora wrestlingplastdockorna som stod utplacerade i lokalen, alla blinkande lampor överallt samt att tv-skärmar överallt visade pågående wrestlingmatcher. Planen var att köpa en 3 timmars Nomihoudai (all-you-can-drink) med tillhörande mat för 3000 yen men då jag kom lite sent så var all mat redan slut(!). Tyckte 3000 yen var lite väl ovärt för bara den öl jag skulle hinna få i mig så jag drog hem istället. På vägen hittade jag ett kattcafé (ja du hörde rätt, ett café där man kan klappa katter) men det kostade 900 yen/h så jag skippade det för denna gång.

Väl på plats i Tokyo station observerade jag något lite underhållande på herrtoaletterna. Japan har alltid känts för mig som ett extremt renligt land, de till och med dammsuger utomhus emellanåt kring tågstationerna för att det ska vara fint samt har på sig ansiktsmasker så fort de är förkylda. Men av c:a 10 pers som använde pissoaren så tvättade ingen av dem händerna. På sin höjd viftade de med händerna vid handfatet så den automatiska vattenkranen gick igång, eller kanske lät lite vatten hamna på deras fingertoppar. Undrar varför det är så, jag hade tidigare hört om att England hade problem med denna typ av hygien men det kanske även är allvarligt i Japan?

När jag anlände hem så slog jag mig ner för att käka men icke, det fick jag inte göra. För nu ringde en av mina få japanska vänner för nu skulle det bowlas. Sagt och gjort, jag hängde på honom och vi körde ett stort gäng med blandat japaner och utlänningar en massa matcher till kl.02. Var riktigt roligt och fick lära känna många nya personer, varav 3 tydligen bor i min byggnad. Trots att vi är kanske 30 personer som bor i det här huset ser jag aldrig någonsin till någon annan förutom oss tre svenskar.

Nomura-san visar hur det ska gå till.

Synd bara för honom att jag ägde honom i alla våra matcher och lät honom höra det hela kvällen, typiskt ojapanskt vilket jag förklarade att jag fick syssla med eftersom jag är utlänning ^_~

Till slut så var jag då hemma, utmattad efter att ha traskat runt hela dagen och kört hårt. Nu var det dags att plocka upp dagens köpta leksaker. Ett par Logicool-högtalare (Logitech går under namnet Logicool i Japan), en usb-hubb & ett Canon 100mm F2.8 Makroobjektiv. Så äntligen kan jag lyssna på musik på ett vettigt sätt och det sistnämnda har jag velat köpa länge, nu kan jag bli som alla andra häftiga fotografer och fota vardagliga saker jättenära. För det, det är najs.

Bocchan Dango, en form av japanskt godis.

S5 – Samuel Simmar Som Solid Snake

Idag skaffade jag mig ett medlemskort på det närliggande gymmet och simhallen. Men inte vilket gym som helst utan “Konami Sports Club”. Ni hörde rätt, samma företag som gör fantastiska spel som “Metal Gear Solid” driver även en gymkedja. Såhär häftigt medlemskort får de som tränar där.

Riktigt bra ställe, på 5 våningen i köpcentrumet SATY som ligger 5 min från lägenheten. Med 2 stora pooler, stort gym, ett japanskt bad med bastu och hela komfortpaketet kommer jag stortrivas. Dessvärre går det loss på 5985 yen i månaden (~500 kr) så jag prövar först i 1-2 månader så får vi se.

Att bli medlem var en ganska intressant process. Det hela tog ungefär en timma, fick fylla i 6 olika formulär varav ett hade över 30 frågor rörande mina mål med träningen. Så klart skulle samtliga formulär signeras och mitt namn & telefonnummer fyllas i. Men det märkligaste var nog den kampanjen de körde just nu. Egentligen kostar det ytterligare 6300 yen i “ny-medlems-avgift” men, om jag anmäler mig till & deltar på två lektioner i hur träningsmaskinerna i gymmet fungerar så sänks den avgiften till 2100 yen. Det vill säga, jag har två obligatoriska lektioner att se fram emot. Frågade dem flera gånger om jag verkligen hade förstått rätt för det kändes som en mycket märklig kampanj. Men tydligen vill de verkligen lära ut hur jag bör träna rätt, till den grad att de vill “betala” mig för det hela.

Fotnot. Samtliga som simmade ikväll, inklusive alla barn i simskolan, hade speedos. Dessutom hade de, eftersom det är obligatoriskt, varsin personlig simmössa. Jag var verkligen inte sämre, ni skulle se mig i min nya utstyrsel, den är häpnadsväckande vacker.

Japan är allt bra fantastiskt.

Ett kortvarigt förhållande – Simklubben

Igår avslutades ett förhållande som pågått intensivt sedan torsdags förra veckan. Jag valde då att hoppa av Chiba Universitets simklubb efter många om och men. Såhär kan det gå till när en utlänning försöker gå med i en japansk universitetsklubb:

Det hela började med att jag ville börja träna samt att jag ville träffa japanska vänner. Tricket är att gå med i universitetsklubbar så för att lyckas med detta så jag började jaga efter simklubben som alla påstod inte fanns. Men det finns en pool på campus så det måste ju finnas en klubb trots allt resonerade jag och det visade sig att jag hade rätt. Fick träffa klubben en torsdagskväll då jag först trodde de sysslade med någon form av religös mässa. Alla repeterade samma fraser entonigt i en samlad kör, men det de gjorde var att styrketräna, inga konstigheter helt enkelt. Jag började dock nu ana att de kanske var lite mer seriösa än vad jag hoppades men blev ändock inbjuden till morgondagens simträning.

Så glad i hågen men ändock lite rädd begav jag mig iväg till första träningen i fredags morgon, kl.07:30 en 30 min cykeltur hemifrån. Väl på plats visade det sig verkligen att den här klubben inte passade in i min bild över universitetsklubbar. I vanliga fall brukar de till skillnad från gymnasieklubbarna vara ganska avslappnade, folk som aldrig utövat sporten tidigare startar i dem och det är frivilligt hur ofta man deltar. Jag kommer in i simhallen där alla visar sig vara vältränade simmare som kör 2h intervallträning på 5 km i olika stilar. Vi bugar till poolen innan & efter träningen & tackar den vilket känns lite märkligt. En av tjejerna blir för träningen min personliga tränare och visar mig hur man crawlar ordentligt och även om allt är lite konstigt & jag är klart sämre än alla andra har jag kort och gott riktigt roligt! Alla är riktigt snälla och jag känner att här kommer jag trivas.

Lördagens morgon bjuder också på träning, ny dag med ny tränare. Lördagars simträning är den i veckan som är obligatorisk så nu är hela klubben med och tränar. Samma visa likt förra, nu känns det helt plötsligt naturligt att buga inför poolen men istället känns det märkligt att vara den enda i klubben som inte har speedos :) Så direkt efter träningen drar jag och en ifrån klubben iväg till närmaste sportaffär för att köpa mig ett par (sådana som går till knäna, inte sådana här vackra.) för att sedan dra till styrketräning med alla. Nu började dock det gå utför…

Det visade sig att klubben simtränar 6 ggr i veckan, sedan utöver detta styrketräning 2 ggr i veckan. Av dessa är tre tillfällen obligatoriska så det kändes ändå som något jag utan problem skulle kunna vara med på. Men, så ställer jag frågan till klubbens manager som jag inte skulle ha gjort; “varför finns det tillfällen som är obligatoriska?”. Fick höra om klubbens bästa, lagandan och för att vinna tävlingar. Det visar sig att man som medlem måste delta i simtävlingar och att när det är skollov så har klubben obligatorisk träning varje dag. Detta funkade så klart inte alls för mig som t.ex. på vårlovet ska till Filippinerna med Linnea så nu fick jag ångest. Ska jag hänga på simklubben, träna med dem och sedan när det börjar närma sig tillfällen som är olägliga för mig hoppa av? Eller ska jag hoppa av redan nu?

Lösningen blev att dra på gårdagens obligatoriska styrketräning, delta i den och ta ett snack med managern om det hela. Kändes att jag fick så mycket hjälp av dem hela tiden, att jag skulle komma att stå i sådan oerhörd skuld till dem att det verkligen inte skulle vara rättvist att hoppa av. (Jag kanske håller på att bygga upp ett genuint japanskt tankesätt?) Kändes riktigt illa att berätta att jag ville hoppa av men ändå som något som behövde göras, ungefär som om man gör slut med någon.

Under dessa få men intensiva dagar kändes det verkligen som om de alla skulle kunnat bli riktigt bra vänner med mig så att skiljas var lite jobbigt men i efterhand känns det ändå rätt. Jag är dock tydligen välkommen att träna med dem då och då om jag vill och så länge ska jag träna själv varje vecka. Har hittat en simhall i närheten av där jag bor som verkar trevlig om än dock dyr. Jag måste ju få användning för min nya badmössa & mina speedos ;)

Så summa sumarum, på japanska universitet finns det två typer av klubbar. Det finns circles/サークル “saakuru” som är väldigt avslappnade där du kan delta varje vecka eller en gång i månaden om du känner för det. Sen finns det 部活 “bukatsu” som är mer som skolans officiella lag och de är riktigt seriösa i sitt utövande. Så från och med nu ska jag jaga efter fler klubbar som ligger på rätt nivå för mig för än ger jag inte upp, ska vara här ganska lång tid så måste ha lite japaner att hänga med och inte bara svenskar. ^_^

Kött i Inage

Ikväll hittade vi en riktigt nice Yakiniku restaurang, på 5 minuter promenadavstånd från min lägenhet. För en drink, en öl, massor av kött + lite sallad & ris så att man blev ordentligt mätt fick jag betala 1500 yen (dvs. drygt 120 kr). Inte alls illa för en middag en fredagkväll.

Johan poserar med köttet.

Är på jakt efter alla toppenställen här omkring så att jag kan visa folk runt när de väl kommer hit och besöker mig. Först ut är Linnea om 2,5 veckor <3