Japan-Jens japanska tv-debut

Nu har jag då förutom att vara tv-kändis i Sverige (1 2 3 4) gjort min tv-debut här i Japan! Och det var en minst sagt märklig upplevelse. Varning för ett inlägg fyllt med ett viss mått av frustration. ^^;

För er som missat det så blev jag uppraggad i Shibuya för några veckor sedan av en kille som jobbade på Tokyo MX och letade efter utlänningar till sitt program. Jag tackade ja och sedan dess har det varit många vändor fram och tillbaka där jag har fått lite insikt i hur japansk tv-produktion går till. För att sammanfatta det hela så ringde han mig 2-4 gånger dagligen den senaste veckan och veckan innan dess “blott” en gång/dag. Han ställde många frågor till mig, kunde vara allt från mina favoritbitar gällande sushi, vad jag tyckte om Miso-fabriken i Okazaki till min största kulturkrock i landet eller vilken låt jag ville sjunga i karaoke. Efter varje samtal när han fått reda på vad han ville ha av mig pratade han med sin chef som troligtvis alltid några invändningar och förslag på nya idéer & frågor varpå han ringde igen. Så fortsatte det hela fram tills 2 timmar innan jag skulle vara på plats. Emellanåt blev jag väldigt frustrerad, skolboksexemplet är när jag blev tillfrågad om vad i Japan jag blivit mest förvånad över så svarade jag “att det är ok att ringa en person man inte känner efter kl.21″. Faktum är att han ringde vilken tid på dygnet som helst, kl.08-23, vilken dag som helst i veckan. Om detta verkar det inte finnas några gränser för i Japan, eller i alla fall inte i Tokyo.

Men det var först idag som det jag egentligen skulle göra på programmet utkristalliserade sig. Ingen karaoke utan jag skulle svara på frågor om anime & manga samt köra Diabolo. Helst i någon speciell form av Diabolo-dräkt till diabolo-musik, vilket han bad mig fixa gång på gång trots mina svar om att detta inte fanns och att han kunde spela vilken musik som helst, men de fortsatte att insistera på ett musikval från min sida.

Så jag valde tillslut “Cities of the Future” med “Infected Mushroom”. Men nu kom det fantastiska problemet att de inte kunde ta emot den som mp3. Eller, i alla fall inte via usb-minne utan den skulle antingen mailas eller så skulle jag ta med den på cd-skiva. (Bara jag som känner att cd/dvd-skivor känns ganska passé?) I vilket fall så var jag inte alltför pigg på att maila min musik över nätet, förklarade för honom att det är ju olagligt varför jag inte gärna ville göra det utan skickade en YouTube-länk istället. Han svarade med att de inte kunde spela upp från YouTube, men jag kunde ta med en cd-skiva? Svarade ännu en gång att jag inte hade några skivor, varpå han sa igen “Ja men, vi vill ju ha bakgrundsmusik så…kan du inte ta med en cd-skiva?”. Här börjar frustrationen, jag vet att han förstår exakt vad jag säger, men ställer ändå en fråga han redan fått svar på. Det han så klart vill be mig om men vilket han inte kan säga rakt ut är att han tycker jag ska gå och köpa en skiva för att bränna till honom. Såg framför mig att jag skulle behöva stressa för att hinna med detta, varpå när jag väl anländer märker att planen hade ändrats ännu en gång. Så jag svarar gång på gång att jag äger 0, zero, inga skivor alls och lyckas tillslut lyckas jag övertala honom att faktiskt köpa låten själv via iTunes om han prompt måste just ha den (för de 8 kronorna eller vad det nu kostar) och sedan bränna sin egna skiva ;)

Nog om det, väl på plats började nervositeten slå in! De hade skrivit ett manus åt mig vilket var på för mig ganska onaturlig japanska där jag berättat hur gärna jag vill bli gatukonstnär i Tokyo (wtf? Handlar all japansk tv om att man ska säga det som låtare roligare, även om det är en ren & skär lögn?). Ni märker i klippet hur jag stakar mig medan jag tittar på skyltarna de håller upp med stödmeningar, självklart fyllda ordentligt med kanji. Det var en helt annan femma att förbereda mig inför det här jämfört med Kanal Lokal Östergötland. Att prata på japanska inför halva Tokyo för att sedan köra Diabolo vilket jag inte gjort på evigheter (övade i 10 minuter innan programmet för att det skulle sitta någorlunda igen) gjorde att jag mådde hyfsat kasst innan allt gick av stapeln. Faktum är att när jag väl stod tryckt mot duken innan jag skulle traska in vid programmets början så höll jag på att svimma ^^; Men när väl allting var igång gick det som det alltid gör, otroligt mycket lättare.

Blev efteråt hemskickad med en DVD med programmet, en t-shirt & ett tack. Men framför allt har jag blivit en märklig erfarenhet rikare som jag, trots allt frustration, är otroligt nöjd med att jag genomförde. Men nog om mina långa haranger om detta, dags att visa videoklippet; varsågoda!

Japan-Jens goes japansk TV

I lördags innan jag & brorsan drog till Shinjuku för att gå på vad som blev en episk fest. Men den berättelsen kommer senare, det viktiga var vad som hände innan dess. Vi skulle tillsammans med Ylva dra runt i Shibuya för att se oss omkring, fika & shoppa. Väl när vi alla hade möts och skulle bege oss in mot stan blev jag stoppad av en Japan. Om jag får gissa själv så var det antagligen på grund av frisyren…

I alla fall, han presenterade sig som en del av ett tv-team för ett program som går varje kväll på Tokyo MX. Under programmet så har de ett inslag som jag & Ylva gissar handlar om att “skratta åt ulänningen”, där ville han att vi skulle delta och göra någonting “spexigt”. Han såg gärna att jag skulle sjunga karaoke och vad Ylva skulle göra bad han henne fundera över. (kanske för att hon inte är lika konstig/rolig? ^^;;)

Hemma i Sverige hade man blivit minst sagt misstänksam kring ett sådant här spektakel men jag känner att i Japan under det här utlandsåret så gäller det att våga slänga sig ut i det okända för att vara med om lite fler galna äventyr. Så jag är på, den 22 december gäller det, då kommer ni om ni bor i Tokyo se mig sjunga japansk karaoke medan japaner skrattar åt mig! ^__^ Blir spännande att se om han hör av sig eller om han får tag på andra mer intressanta utlänningar men om det hela blir av så tror jag att jag ska sjunga “Linda Linda!” (se nedan) alternativt “One Night Carnival”. Efter programmet skulle jag få en dvd med inslaget så räkna med att det dyker upp här sen.

Edit: De ringde precis från tv-bolaget, när jag berättade att jag och Ylva bara är vänner så svarade han direkt att då var det omöjligt för oss att delta båda i programmet. Så nu får vi se hur det går men han ville i alla fall att jag skulle dyka upp den 22 dec som sagt. ^^;;

Akihabarabarabara!

Idag drog jag med brorsan till nördarnas paradis på jorden, Akihabara. Som en helomvändning från gårdagens mjuklandning i Japan med IKEA-besök tänkte jag chocka honom rejält med allt vad japansk populärkultur innebär. Gigantiska teknik-, anime- och mangaaffärer i ett distrikt som aldrig verkar ta slut med japanska tjejer klädda i “maiddräkt” som bjöd in till diverse caféer & klubbar kring varje gathörn.
Dvs typ såhär, när Lendai var här passade vi på att gå på ett Maid-café, en annorlunda upplevelse.

Vi drog till tv-spelsbutiker & arkadhallar, där jag efter ett tag hittade följande berömda spel. Döda zombies genom att skriva ord med tangentbordet(!).


Utöver det så köpte jag en fantastisk sparbössa, efter att Ullis visat att han hade skaffat en så kände jag att även jag var tvungen att ha en. Så nu har jag ett fint ställe att göra mig av med alla &%#€”% mynt man får i det här landet.

Sist, eftersom det är VM i Magic nästa vecka drog vi till några MTG-butiker. Där hittade jag följande plastfickor vilka jag då direkt köpte upp alla de hade (4×50 st). Om någon av er är som jag, retro- & kortspelsnörd så säljer jag 2 x 50 st av dessa till högstbjudande :)
<

Smart marknadsföring & Tokyo Game Show

Snart bär det av till ännu en karaokekväll här i Okazaki med Svenskgänget som vi så fint kallas. Det är nog inte så mycket att det är fantastiskt roligt att sjunga tillsammans som att det är ett av de få sätten man kan festa och vara högljudd tillsammans i Japan (för en billig penning). Hemmafester är väldigt sällsynta, vilket är ganska logiskt när man bor ganska trångt i lägenheter med tunna väggar. Att man dessutom har en kultur där det är ovanligt att släppa in folk hemma hos sig och tätt inpå ens privatliv bidrar också. Det finns så klart undantag, såsom min värdfamilj. ^__^

Stor nyhet är att jag och Peter nu har köpt ToR-resa till Tokyo, på lördag-söndag för då är det nämligen dags för Tokyo Game Show, världens största tv-spelsmässa! Lite fånigt att betala 1000 kr för resan ToR då jag den 30 september flyttar in i en lägenhet 30 min från mässhallen ;) Men det är bara en gång om året och nästa års upplaga kommer jag missa så jag får ta chansen. Känn er avundsjuka, jag återkommer med bildreportage :)

Något jag och Peter skrattade gott åt idag var McD senaste sätt att marknadsföra sig i Japan. Det finns likt Dance Dance Revolution många musikspel i Japan, ett av dem går ut på att spela en traditionell japansk Taiko-trumma. Man betalar 100 yen och får spela 2 låtar, men nu har McD betalat Bandai för att det alltid ska dyka upp alternativet att gratis spela den japanska McD-låten. Klart man vill spela gratis så där står man och slår i takt till deras propaganda. Otroligt smart marknadsföring :)


Arkadmaskinen i all sin prakt.


Hur det ser ut när man spelar.

Bio på japanska – BECK

Om bara 20 min bär det av för att se filmen BECK tillsammans med Ishiguro. Har börjat titta på japanska dramaserier utan undertexter den senaste tiden men nu blir det första gången jag ser en långfilm på detta sätt. Filmen är baserad på en av mina favoritmangor/favoritanimeserier så det ska bli spännande att se om den är i närheten så bra.

…nu är jag då hemma efter min första bioupplevelse i Japan. Jag köpte mig de obligatoriska popcornen med karamellsmak och vi slog oss ner i salongen. Efter en stund med repetitiv musik och meddelanden som mestadels handlade om att vara artig och inte piratkopiera så började alla filmtrailers. Blev lite förvånad över att det inte gjordes reklam för en enda amerikansk film, men det är kanske inte så förvånande att Japan har en stor filmmarknad med tanke på antalet japaner. En annan sak jag skarpt gillade var det generösa benutrymmet mellan stolsraderna, kunde lätt sträcka ut benen helt framför mig.

Karamellpopcorn!


Galet benutrymme!

Filmen var ca. 2,5 h lång och jag blev glatt överraskad över hur lätt det var att följa med. Förstod drygt 80% av japanskan, resten kunde man gissa sig till och i filmen var det ofta sekvenser där de pratade engelska. Har lite svårt att betygsätta den rättvist med tanke på min förkärlek till BECK i allmänhet men det kändes som de hade lyckats riktigt bra. Ingen skabbig liveactionfilm utan en riktigt välgjord film med otroligt mycket musik byggd på en schysst manga. Har nog aldrig sett en film tidigare som har så pass många videosekvenser med närbilder på gitarrer. ^_^ Kan tänka mig att den kan bli lite förvirrande om man inte läst mangan då de tryckte in en hel serie i 2,5 h film, rekommenderar er i alla fall att ge den en chans. Själv ska jag lätt köpa den på DVD när den väl släpps här :)