En hyllning till Akihabara del 1/x, (x>1 && x

Nu ska jag börja med en serie där jag berättar för er alla om det absolut bästa med Tokyo. Från mitt första besök till Japan 2007 har jag fullkomligt älskat detta distrikt vilket sedan länge har varit ett Mecka för alla intresserade av teknik. Med jämna mellanrum tar jag Sobu Line från Inage, byter i Kinshichou och spenderar åtskilliga timmar här.


Akihabara började som en plats där intresserade av radioteknik möttes, köpte transistorer, kablar och andra delar. Detta märks fortfarande då dessa småaffärer finns kvar på bakgatorna, små affärer tätt ihoppackade där kablar säljs i metervara och lådor står uppradade fulla transistor, lysdioder och annat som gör livet värt att leva. Men numera är detta något som de flesta turister inte märker av när de beger sig hit utan istället hamnar man ganska direkt på huvudgatan, en stor bilväg med höghus på vardera sida och åtskilliga gränder bakom.

När ni går ut och börjar traska längs med huvudgatan kommer ni säkerligen uppleva en “Wow, jag är i Japan!”-känsla (likt den man känner på övergångstället i Shibuya). Du kan inte gå 30 m längs denna gata utan att stöta på åtminstonde 2 personer från ett maidcafé som glatt ger dig en servett, tilltalar dig mästare och frågar om du måntro inte kan titta förbi deras ödmjuka café. Här trängs 6-10 våningar höga teknikaffärer med snabbmatsrestauranger, arkadhallar och mangaåterförsäljare. Allt detta lockar turister från stora delar av Asien vilket gör att det är långt ifrån ovanligt att se grupper med indier shoppa teknik och flertalet affärer har dessutom indisktalande personal. Självklart finns även personal som talar engelska men själv brukar jag roa mig med att oavsett vilket språk de tilltalar mig med svara på japanska.


Om du är som jag och gillar att besöka elgiganten, clas ohlson m.fl. samt älskar Dustin Home, Ebay och Komplett.se så finner du allt detta och en himla massa mer i Akihabara. Det är lite som att vara på Internet, fast du kan traska runt och titta på alla grejer innan du handlar. Just butiker som säljer dessa saker, allt från hemelektronik så som riskokare, massagestolar och elektroniska toasitsar till datorer, kameror och mobiltelefoner hittar du överallt. Flertalet säljer momsfritt till dig som är turist (du sparar hela 5%, herregud!) men det absolut häftigaste stället är utan tvekan Yodobashi Akiba. Detta är en del av kedjan Yodobashi Camera vars största konkurrent är Bic Camera, två kedjor som säljer nästan exakt samma saker. Men just denna butik är med största sannolikhet den största i Japan av sitt slag, med 8 våningar teknik, hushåll och hobbyprodukter där varje våning i storlek motsvarar 3-4 normalstora elgiganten (fantastiskt bra uppskattat av mig) blir man lätt fast här ett tag. Stor favorit är kameraavdelningen där du hittar fler sorters linsskydd, objektiv och andra tillbehör än vad 1€ är värd enligt SD.

Om inte teknikaffärerna med sina datorer, riskokare, komradioapparater, robotar och PA-system tilltalar dig så kanske du gillar kortspel? Magic the Gathering, det största samlarkortspelet i Sverige är ganska litet här, men du kan ändå hitta affärer vars väggar är klädda med singelkort du kan köpa, på japanska eller engelska. Men det som verkligen är stort här är Yuh-Gih-Oh, en animeserie som slagit rejält som samlarkortspel. På mitt lokala köpcentrum i Inage brukar jag se japaner sittandes och lira detta spel i food courten, utanför gymmet och på andra platser. Det är inte lika vanligt som att se Nintendo DS/Playstation Portable-spelande japaner men det är i alla fall märkbart, om man har ögonen öppna får sådant.

Fortsättning följer (nästa gång blir det Don Quijote, anime, manga, tv-spel och mycket annat)…

Kaffe i solens land

Något jag har tampats & experimenterat med ända sedan jag satte foten i detta land är kaffe. Beroende på vart man kommer från här i världen så har man som kaffedrickare olika önskemål & krav vilka kan vara olika svåra att uppfylla. Mina preferenser är kaffe med mjölk, inga konstigheter. Men detta är inte så lätt som man kan tro i ninjaland och dessutom som fattig student, här följer mina erfarenheter av att försöka anskaffa denna dryck. Varning för ganska ointressant blogginlägg ^_~

Jidouhanbaiki-kaffe (Automatisk försäljningsmaskin-kaffe)

Det första du stöter på när du anländer till Japan & letar kaffe är garanterat alla varianter som finns i varuautomater. Dessa maskiner finns överallt i landet, på gatorna, tågstationsperrongerna och utanför ditt hus. De är billiga och öppna dygnet runt, ifall du någonsin känner ett behov av cola, fanta, té, majssoppa eller kaffe så kan du alltid få tag i det. Till skillnad från Sverige kan du även få din flaska/burk med kaffe/té/majssoppa varm. Problemet är att det finns i princip två varianter av kaffe i dessa maskiner, trots att utbudet består av minst 100 olika märken & sorter. Det första går under många namn men är alltid blaskigt kaffe + mjölk + alldeles för mycket socker. Det andra, som brukar heta “Black” eller “Espresso” innebär, som det låter, svart kaffe av olika styrka/blaskighet. Emellanåt kan det sistnämnda även innehålla socker men det hör inte till vanligheterna. Det vill säga, kaffe med mjölk finns inte här utan sökandet går vidare.

Automatkaffe

Förväxla inte detta kaffe med ovanstående utan likt svenska kaffeautomater så rör sig detta om något du får i en pappers eller plastmugg och kan välja lite olika varianter på. I Okazaki hade vi en sådan maskin på första våningen av vår skolbyggnad där jag prövade alla möjliga inställningar. Dra ner sockernivån till botten, mjöknivån till topp och variera kaffestyrkan på diverse sätt. Det fanns även en knapp för att inte få is i kaffet (ja, i Japan är det vanligare med iskaffe än varmt) men jag lyckades aldrig påverka den inställningen. Dessvärre likt det svenska automatkaffet är detta inte någon behaglig upplevelse, blaskigt bränt kaffe & mjölken är givetvis inte mjölk utan någon form av coffee-cream som håller i 1000 år. Lite högre krav på mitt kaffe har jag än så, sökandet går vidare.

Starbucks

Även i Japan finns denna kedja som är hype:ad ordentligt. Här kan du beställa precis vad du vill ha men betalar därefter. 40 kr för en latte kontra 30 kr för en vanlig kopp kaffe är standardpris. Helt klart godare än samtliga ovanstående men av någon anledning har det en eftersmak av att de har bränt kaffet. Verkligen inte alls i samma klass som min absolut favorit hemma i Sverige, Espresso House. Men jag kan inte betala 80 kr/dag för kaffe som fattig student, sökandet går vidare.

PET-kaffe

Förutom kaffe i varuautomater finns det även så klart på din lokala matvarubutik eller convenience-store. Här finns det även flaskor i storlekarna 1-1,5l i prisnivåerna 10-30 kr/flaskan. Endast kallt kaffe finns i dessa storlekar men i samma varianter som det övriga burk/flask-kaffet. När du ändå är på en matvarubutik kan du alltid köpa din egna mjölk och blanda själv med det svarta vanliga kaffet och värma på hemma i köket. Resultatet, beroende på prisnivå av kaffet och mjölken, helt ok och det billigaste alternativet hittills. Men fortfarande inte i närheten av ditt egna bryggkaffe hemma i Sverige eller studentcafé Baljans pris, 3 kr koppen (stor kopp, dock inte speciellt gott kaffe ^^;;), och ganska omständigt.

Instant kaffe

Även i Japan finns Nescafé och till skillnad från Sverige i alla möjliga varianter och prisnivåer. Du får vad du betalar för och emellanåt kan det vara riktigt bra, men inte riktigt samma sak som vanligt filterkaffe. Kan vara jag som har en inneboende skepsis till pulverkaffe, har därför inte testat så många varianter.

Mr. Donut

En kedja som serverar munkar, kaffe med mera. Hit går jag ofta då du för 20-25 kr får dricka hur mycket kaffe du vill som smakar bättre än Starbucks (dock ingen latte utan vanligt bryggkaffe eller café au lait), munkarna kostar 10 kr/st och du får sitta så länge du vill. Just nu samlar jag där poäng för att få min alldeles egna Mr. Donut-servis, den får nog dock inte följa med hem till Sverige ^^

Dorippu-kôhii

Sist men inte minst, vanligt filter- bryggkaffe. Det finns kaffebryggare att köpa i Japan, de är dock inte så vanliga och ganska dyra. Men istället kan du i valfri 100-yensbutik hitta filterhållare i plast vilken du placerar ovanpå muggen, stoppar i pappersfilter & kaffepulver för att sedan hälla i varmvatten själv. Det malda kaffet kan du köpa på mer välsorterade matvarubutiker, IKEA eller Starbucks och resultatet blir riktigt bra. Lite omständigare än en vanlig kaffebryggare men helt klart värt det, vissa kaffeexperter påstår att detta är det enda rätta sättet att göra kaffe. Fyller upp min termos på så sätt med kaffe & mjölk och plockar med till campus dagligen. Problemet är bara när det kaffet tar slut, men även på detta problem har jag hittat en lösning. Det finns nämligen i Japan engångs-filterkaffe, vilket består av en liten pappställning med filter & kaffepulver vilken du placerar ovanpå din mugg, häller i vatten och sedan slänger bort. Blir riktigt gott och kostar ca. 2 kr/st, till det plockar jag med små förpackningar kaffemjölk och på så sätt kan jag överleva skoldagen.

Så där har ni det, er guide för hur man hittar kaffe i Japan. Utöver ovanstående så finns det även så kallade familjerestauranger med sin respektive “drink bar” som jag berättat om tidigare där man för 200-400 yen kan få dricka hur mycket kaffe, läsk & jos man vill. Deras kaffe faller under kategorin automatkaffe, men är något godare :)

Sist, en bonusvideo angående hur man gör en fantastisk kopp kaffe:

Mitt livs märkligaste nyårsafton

Om julafton var märklig så tar den nyårsafton jag nu varit med om priset. Och då är inte nyårsafton speciellt traditonsbunden utan varierar helt från år till år.

Som ni vet spenderade jag en vecka i Okazaki med min värdfamilj och där skulle även nyårsafton firas. Efter att i några dagar frågat om vad vi egentligen skulle hända och fått luddiga svar som “nästan en festival” och “du ska koka kaffe!” så var det då dags. Det visade sig att vi skulle vara på en affär väldigt lik K-RAUTA eller Bauhaus som hade nattrea. Det stämmer, affären öppnade alltså vid tolvslaget och japaner begav sig dit för att handla ventilationsrör, högtryckstvättar & plankor. Det behövs knappt sägas, i Japan är inte nyårsafton någon direkt högtid.

I alla fall, vi var då på plats i form av Krone café, en miniversion av konditoriet familjen driver, och sålde kaffe & tårta. Jag stod glatt och ropade “Irasshaimase!” (välkomna!), “Kôhii ya kêkii wa ikaga deshou ka” (lite kaffe eller tårta kanske?) & “Oishii desu yo!” (det är gott!). Att prata kassörs/butiks-japanska är inte så krångligt, handlar mest om ett gäng inövade fraser & att kunna räkna men man låter otroligt duktig på språket medan man håller på.

Förutom deras butik så var några andra där och sålde andra mer traditionella japanska nyårssnacks så som söt röda böner-soppa, tydligen gör min värdfamilj & de andra företagarna detta varje år. När klockan började närma sig 02:30 så plockade vi ihop och begav oss hem. Vi gjorde ett besök på det närliggande templet, tackade för året som gått, önskade varandra lycka och bad om vad vi ville åstakomma under det kommande året. Väl hemma drack vi lite vin och pratade någon timme till innan det var dags att sova.

Nu är jag hemma i Tokyo igen i mitt lilla kalla korridorsrum/lägenhet. Saknar värdfamiljen redan, de har verkligen blivit som en tredje familj för mig =) Om 4 dagar börjar föreläsningarna & det vanliga livet igen, innan dess ska jag försöka träffa & festa med alla andra Ii Japan-svenskar som nu alla befinner sig i Tokyo & strax efter det anländer Erik Hedberg.

Blir spännande att se vad Japan levererar för överraskningar dessa kommande 7 månader, 2010 gjorde en inte direkt besviken ^^

Japan-Jens japanska tv-debut

Nu har jag då förutom att vara tv-kändis i Sverige (1 2 3 4) gjort min tv-debut här i Japan! Och det var en minst sagt märklig upplevelse. Varning för ett inlägg fyllt med ett viss mått av frustration. ^^;

För er som missat det så blev jag uppraggad i Shibuya för några veckor sedan av en kille som jobbade på Tokyo MX och letade efter utlänningar till sitt program. Jag tackade ja och sedan dess har det varit många vändor fram och tillbaka där jag har fått lite insikt i hur japansk tv-produktion går till. För att sammanfatta det hela så ringde han mig 2-4 gånger dagligen den senaste veckan och veckan innan dess “blott” en gång/dag. Han ställde många frågor till mig, kunde vara allt från mina favoritbitar gällande sushi, vad jag tyckte om Miso-fabriken i Okazaki till min största kulturkrock i landet eller vilken låt jag ville sjunga i karaoke. Efter varje samtal när han fått reda på vad han ville ha av mig pratade han med sin chef som troligtvis alltid några invändningar och förslag på nya idéer & frågor varpå han ringde igen. Så fortsatte det hela fram tills 2 timmar innan jag skulle vara på plats. Emellanåt blev jag väldigt frustrerad, skolboksexemplet är när jag blev tillfrågad om vad i Japan jag blivit mest förvånad över så svarade jag “att det är ok att ringa en person man inte känner efter kl.21″. Faktum är att han ringde vilken tid på dygnet som helst, kl.08-23, vilken dag som helst i veckan. Om detta verkar det inte finnas några gränser för i Japan, eller i alla fall inte i Tokyo.

Men det var först idag som det jag egentligen skulle göra på programmet utkristalliserade sig. Ingen karaoke utan jag skulle svara på frågor om anime & manga samt köra Diabolo. Helst i någon speciell form av Diabolo-dräkt till diabolo-musik, vilket han bad mig fixa gång på gång trots mina svar om att detta inte fanns och att han kunde spela vilken musik som helst, men de fortsatte att insistera på ett musikval från min sida.

Så jag valde tillslut “Cities of the Future” med “Infected Mushroom”. Men nu kom det fantastiska problemet att de inte kunde ta emot den som mp3. Eller, i alla fall inte via usb-minne utan den skulle antingen mailas eller så skulle jag ta med den på cd-skiva. (Bara jag som känner att cd/dvd-skivor känns ganska passé?) I vilket fall så var jag inte alltför pigg på att maila min musik över nätet, förklarade för honom att det är ju olagligt varför jag inte gärna ville göra det utan skickade en YouTube-länk istället. Han svarade med att de inte kunde spela upp från YouTube, men jag kunde ta med en cd-skiva? Svarade ännu en gång att jag inte hade några skivor, varpå han sa igen “Ja men, vi vill ju ha bakgrundsmusik så…kan du inte ta med en cd-skiva?”. Här börjar frustrationen, jag vet att han förstår exakt vad jag säger, men ställer ändå en fråga han redan fått svar på. Det han så klart vill be mig om men vilket han inte kan säga rakt ut är att han tycker jag ska gå och köpa en skiva för att bränna till honom. Såg framför mig att jag skulle behöva stressa för att hinna med detta, varpå när jag väl anländer märker att planen hade ändrats ännu en gång. Så jag svarar gång på gång att jag äger 0, zero, inga skivor alls och lyckas tillslut lyckas jag övertala honom att faktiskt köpa låten själv via iTunes om han prompt måste just ha den (för de 8 kronorna eller vad det nu kostar) och sedan bränna sin egna skiva ;)

Nog om det, väl på plats började nervositeten slå in! De hade skrivit ett manus åt mig vilket var på för mig ganska onaturlig japanska där jag berättat hur gärna jag vill bli gatukonstnär i Tokyo (wtf? Handlar all japansk tv om att man ska säga det som låtare roligare, även om det är en ren & skär lögn?). Ni märker i klippet hur jag stakar mig medan jag tittar på skyltarna de håller upp med stödmeningar, självklart fyllda ordentligt med kanji. Det var en helt annan femma att förbereda mig inför det här jämfört med Kanal Lokal Östergötland. Att prata på japanska inför halva Tokyo för att sedan köra Diabolo vilket jag inte gjort på evigheter (övade i 10 minuter innan programmet för att det skulle sitta någorlunda igen) gjorde att jag mådde hyfsat kasst innan allt gick av stapeln. Faktum är att när jag väl stod tryckt mot duken innan jag skulle traska in vid programmets början så höll jag på att svimma ^^; Men när väl allting var igång gick det som det alltid gör, otroligt mycket lättare.

Blev efteråt hemskickad med en DVD med programmet, en t-shirt & ett tack. Men framför allt har jag blivit en märklig erfarenhet rikare som jag, trots allt frustration, är otroligt nöjd med att jag genomförde. Men nog om mina långa haranger om detta, dags att visa videoklippet; varsågoda!

Skrikande kassapersonal m.m.

Här har det varit ganska dött ett tag nu. Anledningen är att det har varit fullt upp. Strax efter att Linnea åkte kom Daniel/Lendai hit och med honom många sena utekvällar. Idag drog han hem men redan imorgon kommer brorsan hit och på söndag dyker Olle upp eftersom VM i Magic nalkas (vilket råkar vara i just Chiba). Samt nästa vecka är det “mid-term”-tentor så det lär vara fullt upp ett tag framöver också.

Men för att delge någonting i alla fall så hände en lustig sak idag i mataffären. I Japan får man alltid kassar, alldeles för många och oavsett om du behöver den eller ej. Det är en liten procedur att varje gång förklara att man inte vill ha någon. Japanerna måste helt enkelt gilla förpackningar av alla dess slag. I vilket fall, idag så vid kassan så sa jag som vanligt “けっこうです” (Kekkô desu, bet. typ “det är bra tack”) men döm min förvåning när hon svarade med att skrika “いりません!?!” (Irimasen, “behövs ej”) för att sedan be om ursäkt för sitt beteende och fortsätta ta hand om mina varor.

Avslutningsvis så kommer här dagens Japanska-dramaserie-tips. Som en blandning av CSI och Yakitate!! Japan var Mr.Brain en helt klart trevlig serie, rekommenderas.

Kattcafé

Japan är ett litet land med mycket folk, vilket gör att det ibland kan vara svårt att få plats med husdjur hemma. Som vanligt har japanerna dock en fantastisk lösning på sina problem. I detta fall heter lösningen kattcafé. Det vill säga, ett café där du kan fika, äta lunch och klappa katter. Betalar gör man per timma + tilltug. Att det ligger på 10 minuter gångavstånd från min lägenhet måste ju vara fantastiskt.





Jäger, makro & bowling = combo?

Idag har varit ett märkligt dygn. Allt började med en rejäl shoppingrunda i Akihabara, Ginza & Shinjuku. Följt av en fika med Ylva där vi trots ett tappra försök att hitta mysiga ställen ändå hamnade på McDonalds. Hade varit en tung dag i ett sinnesintrycksfyllt Tokyo så jag var lite sliten. Tur då att jag & Ylva hittade en välsorterad alkoholbutik som hade Jägermeister, som jag har letat! Det bar sedan av till en Izakaya med Emil & c:o som visade sig vara ett mycket märkligt ställe. Temat på baren var Wrestling, vilket syntes på de stora wrestlingplastdockorna som stod utplacerade i lokalen, alla blinkande lampor överallt samt att tv-skärmar överallt visade pågående wrestlingmatcher. Planen var att köpa en 3 timmars Nomihoudai (all-you-can-drink) med tillhörande mat för 3000 yen men då jag kom lite sent så var all mat redan slut(!). Tyckte 3000 yen var lite väl ovärt för bara den öl jag skulle hinna få i mig så jag drog hem istället. På vägen hittade jag ett kattcafé (ja du hörde rätt, ett café där man kan klappa katter) men det kostade 900 yen/h så jag skippade det för denna gång.

Väl på plats i Tokyo station observerade jag något lite underhållande på herrtoaletterna. Japan har alltid känts för mig som ett extremt renligt land, de till och med dammsuger utomhus emellanåt kring tågstationerna för att det ska vara fint samt har på sig ansiktsmasker så fort de är förkylda. Men av c:a 10 pers som använde pissoaren så tvättade ingen av dem händerna. På sin höjd viftade de med händerna vid handfatet så den automatiska vattenkranen gick igång, eller kanske lät lite vatten hamna på deras fingertoppar. Undrar varför det är så, jag hade tidigare hört om att England hade problem med denna typ av hygien men det kanske även är allvarligt i Japan?

När jag anlände hem så slog jag mig ner för att käka men icke, det fick jag inte göra. För nu ringde en av mina få japanska vänner för nu skulle det bowlas. Sagt och gjort, jag hängde på honom och vi körde ett stort gäng med blandat japaner och utlänningar en massa matcher till kl.02. Var riktigt roligt och fick lära känna många nya personer, varav 3 tydligen bor i min byggnad. Trots att vi är kanske 30 personer som bor i det här huset ser jag aldrig någonsin till någon annan förutom oss tre svenskar.

Nomura-san visar hur det ska gå till.

Synd bara för honom att jag ägde honom i alla våra matcher och lät honom höra det hela kvällen, typiskt ojapanskt vilket jag förklarade att jag fick syssla med eftersom jag är utlänning ^_~

Till slut så var jag då hemma, utmattad efter att ha traskat runt hela dagen och kört hårt. Nu var det dags att plocka upp dagens köpta leksaker. Ett par Logicool-högtalare (Logitech går under namnet Logicool i Japan), en usb-hubb & ett Canon 100mm F2.8 Makroobjektiv. Så äntligen kan jag lyssna på musik på ett vettigt sätt och det sistnämnda har jag velat köpa länge, nu kan jag bli som alla andra häftiga fotografer och fota vardagliga saker jättenära. För det, det är najs.

Bocchan Dango, en form av japanskt godis.