Ett långt inlägg

I vilket vår hjältinna tar på sig genusglasögonen.

(Detta inlägg skrevs för ca en halv vecka sedan men pga tankspriddhet har det inte blivit postat förrän nu. Emma däremot har postat ett fint inlägg för ett tag sedan. Läs!)

Nepal, alltså.

Vid en första anblick är det lätt att förälska sig i Nepal. Kulturen är så annorlunda mot vår egen kultur att det känns sådär mysigt exotiskt som man vill att det ska vara när man är utomlands. Kvinnornas kläder och husfasaderna är vackert färgglada. Folk pratar med en på bussen bara för att man råkar vara utlänning och så gott som alltid är de glada och vänliga.

Inte artiga, dock. I Nepal säger man inte tack för maten eller ursäkta. Folk petar sig i näsan helt öppet och familjen traskar in i vårt rum utan att knacka först. De som jobbar i butiker i eller restauranger i turistkvarteren är ofta väldigt artiga, men det brukar märkas att det inte kommer naturligt för dem och ibland är det som att det slår över åt andra hållet istället:

”Excuse me, ma’am! Of course, ma’am. Try this, ma’am! I’m sorry, ma’am.”

I turistkvarteren är försäljarna ganska påflugna också. Men vi hänger där en del ändå, för det är bra shopping och det finns massor av restauranger som serverar annat än dahlbaat och man slipper bli utstirrad bara för att man är västerlänning. Ändå är jag glad att vi bor i värdfamilj och inte bara ser turistkvarteren. I en värdfamilj får man ju ta del av både den nepalesiska vardagen och…

Festivalerna:

Festivalerna är roliga. Vi har prickat in en bra tid att vara här eftersom vi får vara med om tre stora festivaler: Teej, Dashain och Tihar. Just nu pågår Tihar som är ”festival of light”. Det är fullt av blinkande ljusslingor utomhus och massor av levande ljus inomhus. Jag och Emma kom i sådan julstämning av alla ljus att vi bestämde oss för att det är ok att börja sjunga julsånger nu, trots att det varken är första advent eller första december (det är bara sisådär två veckor sedan som vi konstaterade att det faktiskt var ganska kallt så det var nog dags att sluta sjunga sommarsånger).

Generellt är festivalerna tillfällen för bön, god mat, välsigna varandra genom att sätta en tikka i pannan samt sång och dans. Häromdagen blev vi inbjudna till ett ”informal meeting” på sjukhuset med anledning av att det är Tihar. Jag och Emma visste inte riktigt vad vi kunde förvänta oss men tänkte att i bästa fall kanske det blir mingel med en kopp te och en liten kaka. Men självklart blev det firande Nepali Style – först genom att två tjejer uppträdde med en danskoreografi och sedan genom att en grupp ur personalen sjöng traditionella religiösa sånger. Det hela avslutades med allmän dans. Mitt på blanka eftermiddagen. Visst var det långt ifrån alla som deltog, men ändå. Bara grejen att ordna en liten tillställning med dans på en vardagseftermiddag. Utan alkohol. Sånt händer ju bara inte i Sverige. Jag gillar det här landet.

Men det finns delar av kulturen som inte är så najs. Till exempel…

Genusaspekten:

Som ni vet är jag ganska insnöad på feminism och könsroller. Men man behöver inte vara någon radikal kvinnokämpe för att lägga märke till att normerna kring kön är så mycket starkare här än vad de är hemma i Sverige.

Bara en sån sak som när Samuel och Kristoffer var här på besök. När de försökte hjälpa till i hushållet slog Aamaa allt som oftast ifrån sig: ”Nej, nej, sitt ner…” och så vidare. Och så hade det nog låtit i Sverige också; de var ju trots allt gäster i huset. Men en förmiddag när jag och Emma var på jobbet och grabbarna bestämde sig för att diska efter sig, kände Buwaa att det var dags att säga ifrån på skarpen, eftersom de där svenskarna tydligen inte fattade fina vinkar:

”In Nepal, only ladies do dishes.”

Och så var det med den saken.

Det är frustrerande, det är det. Samtidigt har vi stött på både kvinnliga poliser och kirurger, så situationen är ändå inte så illa som den kan verka om man bara tittar på hur det ser ut i vår värdfamilj. Men ja, jag har många gånger tänkt tanken att det behövs lite mer feministisk aktivism i det här landet.

Och hela det här resonemanget leder oss förstås in på…

Det Här Med Mensen:

Som Emma redan skrivit om får man inte komma in i köket när man har mens, då mensblod anses vara väldigt orent. Det finns faktiskt mängder av regler kring det där med mensen, vilka vi lärt oss efterhand (även om det verkar vara väldigt olika hur mycket regler det finns och hur väl de efterföljs beroende på var man bor, vilket kast man tillhör och självklart hur religiös man är). När jag har mens får tex inte tallriken jag ätit på komma in i köket igen, så vill jag ha påfyllning måste någon komma ut i hallen och servera mig. Och eftersom det finns risk att jag förorenar allt vatten jag kommer i kontakt med får jag inte hälla upp vatten åt mig själv. Det är ok att jag hjälper till med disken – men jag får bara skrubba disken, inte skölja den, för då är förstås all disk smutsig igen iom att vattnet jag rör vid blir förorenat.

Men som om det inte vore nog med allt detta krångel, får inte menstruerande kvinnor be. De får inte gå in i tempel eller utföra religiösa ceremonier. Det här innebär såklart att kvinnor inte kan bli präster, för det vore ju helt förskräckligt med en präst som måste ta ledigt några dagar i månaden. Man kan tänka att det här är en knäpp gammal sed som lever kvar från den tiden då det inte fanns ordentliga mensskydd och menstruerande kvinnor faktiskt var lite snuskiga – eller så kan man se det som ett fruktansvärt praktiskt och effektivt sätt att se till att kvinnor inte får för mycket makt. Välj själva.

Och apropå det här med mensen; ett annat problem med att blod från slidan anses så orent är att de som hjälper till vid förlossningar har väldigt låg status. De anses faktiskt så smutsiga att de nästan är på samma nivå som prostituerade. Det här fick vi veta när vi kom i kontakt med…

Barnmorskeprojektet:

Det var ju bara en helt fantastisk tur, att vi halkade in på detta. Min kusin Lovisas gudföräldrars vän (lång kedja där, jag vet) Kerstin är här i Kathmandu på uppdrag av UNFPA för att hjälpa till med uppstartandet av en barnmorskeutbildning. Jag hade aldrig träffat Kerstin tidigare, men Lovisas far Lennart förmedlade kontakten (tack!). Samma dag som jag fick Kerstins mejladress slängde jag iväg ett mejl. Redan efter någon timme ringde hon upp. Det visade sig att vi hade sådan tur att det dagen därpå skulle hållas en konferens om just detta med att starta upp en barnmorskeutbildning. Och den blev vi inbjudna till. Jätteintressant, var det!

Barnmorskor finns inte riktigt i Nepal. Det finns något som heter skilled birth attendants (SBA) eller maternal and child health workers (MCHW), vilka – om jag har förstått det hela rätt – har gått en 15-veckors utbildning och eventuellt även en 6-veckors påbyggnadsutbildning. I och med att mödra- och barnadödligheten i Nepal är så hög behövs dock något göras. Det behövs för det första fler MCHW:s men också riktigt välutbildade barnmorskor som kan starta egna birthing clinics ute på landsbygden där det är långt till närmsta sjukhus samt handleda MCHW:s.

I princip alla är överens om att det behövs barnmorskor i Nepal. Och varit överens om det sen åtminstone 2006. Problemet är bara att myndigheterna inte ser till att det faktiskt händer något. Det finns universitetssjukhus som är med på tåget och vill starta utbildningar, det finns ett barnmorskeförbund – nu väntar man bara på att myndigheterna ska få tummen ur och ordna med reglering av yrket så att barnmorskorna kan få legitimation när de är färdigutbildade. När detta ska ske? Lite oklart. 2017, kanske, om vi har tur.

Ingen brådska, killar. Det är ju bara 12 kvinnor och 75 barn som dör varje dag.

Ett kort inlagg

I vilket var hjaltinna samanfattar de senaste veckornas aktiviteter.

Som de trogna lasare ni saklart ar, har ni forstas fortvivlat over att det inte dykt upp nagra blogginlagg pa valdigt lange. Detta beror pa att laddaren till min dator helt plotsligt bestamde sig for att sluta fungera. I vantan pa att Kristoffer ska komma pa besok och ha med sig en fungerande sladd och ett fungerande batteri till min stackars laptop, surfar jag mest pa mobilen. Det funkar bra nar man bara ska skriva korta Facebook-inlagg eller liknande men ar valdigt opraktiskt nar man vill skriva langre texter som blogginlagg. Just nu lanar jag familjens dator (darav bristen pa svenska tecken), mest for att meddela att jag lever och mar bra.

Sa vad har hant sedan sist? Familjen har utokats med annu en volontar; en sjukgymnast fran Osterrike som heter Johanna. Vi har varit pa sightseeing varje lordag sa nu har vi bockat av alla 5 varldsarvsplatser i narheten – Swayambhunath, Patan Durbar Square, Kathmandu Durbar Square dar vi fick en glimt av “the living godess” Kumari Devi, Boudhanath samt Pashupatinath dar vi fick se (och kanna lukten av!) kremering.

Pa arbetsfronten har vi tjuvstartat lite med att ga till ICU:n ibland. Det ar namligen inte alla dagar det hander nagonting pa operationsavdelningen. Tydligen var det mangder med patienter pa sjukhuset och fullt upp att gora hela tiden fram till ca 6 manader sedan. Da infordes en ny lag om att man inte far kora bil/motorcykel efter att man druckit alkohol och sedan dess har trafikolyckorna och darmed sjukhusets patientklientel minskat drastiskt. ;P

Lite bilder har dykt upp pa Facebook (men aven det ligger pa is nu nar jag inte har min dator) sa om man vill se hur vi har det har i Nepal ar det bara att bli kompis med mig pa Facebook. (Joda, ska forsoka fa upp bilder har pa bloggen ocksa men det visade sig vara lite krangligare).

PS. Om ni inte redan last Emmas senaste inlagg kan ni ju ta och lasa det aven om det ar gammalt. Klicka har.

Ett inlägg om oförutsedda religiösa aktiviteter

I vilket våra hjältinnor stiftar närmare bekantskap med guru Sathya Sai Baba.

Nå. Emma har varit sjuk en period och har därför hunnit med att skriva hela tre blogginlägg medan jag har varit på sjukhuset och haft tråkigt utan henne. (Här, här och här!) Jag rekommenderar att ni läser, dels eftersom hon skriver saker som jag själv tänkt ta upp och dels för att få se lite bilder. :)

Såhär efter ca tre veckor i Nepal kan jag ju konstatera att jag trivs väldigt bra. Det känns som att vi haft väldigt tur med vår värdfamilj, att de är så snälla och tillmötesgående (framför allt Aamaa har verkligen tagit oss volontärer under sina vingar).

Visst kan jag sakna min egen, mjuka säng eller en riktig toalett – men alla vi som varit på Eriksskär kan ju skriva under på att det är väldigt trivsamt att leva lite spartanskt under en period. Och sedan vår värdfamilj ordnade internet åt oss finns det verkligen inte mycket att klaga på i hemmet. Och! Takterassen! Herregud, vad mycket pengar man skulle behöva punga ut med om man skulle skaffa ett boende med motsvarande utsikt i Stockholm. (Teoretiskt nu alltså eftersom det i Stockholm varken finns berg eller buddistiska tempel som är upplysta med ett guldgult sken nattetid.)

Idag var en överraskande dag. Shristi (13-åriga dottern i familjen) och Aamaa kommer plötsligt in i vårt rum när vi sitter och slappar och Shristi berättar på engelska (men i kulsprutefart och med nepalesisk brytning) någonting om att det är en gud i något hus och att de redan sjungit första sången så vi måste skynda oss. Jag och Emma fattar typ hälften men följer lydigt med (efter att jag följt order och bytt om till en mer modest tröja).

I vardagsrummet i ett av grannhusen sitter tre kvinnor och två flickor redan på plats med korslagda ben på golvet framför ett altare. Altaret är helt fullt av bilder på gurun som jag nämnt tidigare; han med det fluffiga håret och det vänliga leendet. Vi sätter oss också med benen i kors och händerna i meditationsställning, får varsin sjal om axlarna (den modesta tröjan var tydligen inte tillräckligt modest) men ingen förklaring om vad som ska ske. Sen börjar mässandet och sjungandet. Jag och Emma kan förstås inte sjunga med men klappar händerna i samma takt som de andra och njuter av den högtidliga stämningen. Småflickorna framför oss vänder sig flera gånger om och tittar storögt på oss; uppenbarligen kan de inte riktigt fatta att två västerlänningar verkligen deltar i en hinduisk ceremoni.

Tyvärr var vi tvungna att gå tidigare för att följa Shristi till hennes skola, men jag och Emma är överens om att det var en riktigt häftig upplevelse. Tänk vad mycket man får vara med om när man bor i en värdfamilj som man aldrig skulle vara med om annars!

Efter lite googlande har jag nu listat ut att gurun med det fluffiga håret heter Sathya Sai Baba. Jag har inte hunnit läsa på ordentligt om honom ännu, men det står på wikipedia-sidan att han lär ha sagt “that his followers do not need to give up their original religion” och det verkar ju sympatiskt (och praktiskt för oss som ändå gillar Svenska Kyrkan).

Ett inlagg om Nepalesiska kottbullar

I vilket vara hjaltinnor introducerar svensk matkultur i ett land dar man ater ris och linssoppa tva ganger om dagen, varje dag.

Ber om ursakt for den laga uppdateringsfrekvensen pa bloggen! Det ar lite klurigt att komma ivag till internetcafeet eftersom vi jobbar till 13, kommer hem och ater lunch och sen maste vara tillbaka hemma hos vardfamiljen senast kl 18.

Nu borjar det handa lite pa sjukhuset! Till en borjan satt vi mest i bakgrunden men nu har de fattat att vi faktiskt vill gora saker – sa nu ar det lite battre. Tex har Emma idag fatt sy sin forsta sutur! :) Men det ar ganska fa patienter pa Akuten faktiskt sa det ar anda inte jattemycket som hander.

Sen senaste blogginlagget har vi firat festivalen Teej genom att kla upp oss fint, halsa pa diverse slaktingar, ata massa mat och dansa. Egentligen borde jag ju ha fastat ocksa, eftersom jag ar gift, men jag insag att ingen vill umgas med en Linnea som inte atit eller druckit pa 24 timmar. Sa jag skippade den biten. :P Sa om Samuel blir sjuk eller dor ung sa ar det mitt fel nu. :(

Nagra shoppingturer och lite sightseeing har vi ocksahunnit med, bla har vi besokt det buddistiska templet Swayambunath – riktigt vackert och absolut vart ett besok om man ar i Kathmandu! :)

Igar bjod vi familjen pa svensk mat (vilket var utlovat sedan en vecka; var rumskompis Ai ska bjuda pa japansk mat ocksa vidnagot tillfalle). Kottbullar (gjorda pa kycklingfars) och potatismos blev det. Kottbullarna gick hem hos barnen men moset petade de mest i. Farbrodern (som ater hos oss ibland) sa att “Swedish food is very sweet” vilket jag antar betyder smaklos. :P Men alla at upp det de fick serverat sa vi ar nojda. Enda problemet ar att vi gjorde aaalldeles for mycket – sa gar det nar man som svensk ar van vid att kopa fardig kottfars i ett plasttrag, och plotsligt star dar hos slaktaren och ska avgora hur manga kycklingar som behovs for att matta 8 personer. ;)

Till nasta gang!

Svar pa fragor

Tankte jag skulle svara pa ett par fragor som dok upp i samband med forra blogginlagget! Skriver som ett nytt inlagg eftersom jag tror att fler an min mor kan vara intresserade av svaren. :)

Är de [värdfamiljen] hinduer?

Ja, det ar de. (De allra flesta (ca 80%) i Nepal ar hinduer.) Sa hela stahejet krig det har med mens ar en hinduisk grej; vi pratade med en muslimsk sjukskoterskestudent pa sjukhuset och hon sa att det var ingenting de sysslade med i hennes hem. Vid Aamas altare hogst uppe i huset finns planscher forestallande olika hinduiska gudar och en guru med stort fluffigt har och ett vanligt leende (samma guru hanger for ovrigt portratt pa sjukhuset ocksa).

Hoppas ni inte kommer hem som taniga anorektiker!

Det ar nog lugnt. Visserligen ar mattiderna helt annorlunda mot i Sverige vilket vi inte riktigt vant oss vid annu, men nar vi val ater blir vi patrugade mycket mat! I Nepal gar man vanligtvis upp med solen (ca kl 05) och dricker te och ev ater nagot litet (vi har hittils fatt kex eller hembakat platt brod (roti) eller risflingor). Sedan gar man till jobbet. Ca kl 9-9:30 ar det dags for lunch/frukost och da ater man en ordentlig maltid. Sedan ar det middag ca kl 19 pa kvallen. Sa man ater vid farre tillfallen an i Sverige men lyckligtvis ar frukt valdigt billigt sa jag och Emma kan ta lite mellanmal da och da. :)

Hur är matsituationen på jobbet – där finns väl bestick, hoppas jag?

Vi har inte atit pa jobbet (annu) utan Aamaa har anpassat sig efter vara arbetstider och lagar lunch till oss nar vi kommer hem fran jobbet efter kl 13. (Men ja, ibland far man en sked eller gaffel till maten sa bestick existerar, de ar bara inte sa vanliga.)

Får ni göra något med patienterna?

Forsta dagen observerade vi bara men igar fick vi prova pa att lagga om varsitt sar. Forhoppningsvis far vi gora mer allteftersom! :)

Ett inlagg fran Kathmandu

I vilket vara hjaltinnor ger en forsta rapport fran sin nya vardag.

Ber om ursakt for bristen pa svenska bokstaver; vi har annu inte lyckats hitta ett internetcafe dar jag kan plugga in min laptop. Eftersom vi har mycket att beratta och ett ganska skruttigt internet har vi bestamt oss for att samkora detta blogginlagg. Emma skriver om vardfamiljen och jag om sjukhuset. Enjoy!

Sjukhuset:

Nu har vi bara varit en enda dag pa sjukhuset sa det ar kanske lite tidigt att ge en rapport darifran, men lite finns anda att beratta. Mycket kanner vi igen fran Sverige. Lakemedlen, venkanylerna och saromlaggningen ar i princip samma. Mycket ar annorlunda. Det ar ett ganska litet sjukhus. Storre delen av verksamheten ar inhyst i en fuktskadad betongbyggnad men det finns ocksa en annan del som ar lite fraschare och som de satsar pa att bygga ut – nar vi aker harifran kanske de till och med kommer ha en hiss! Overlag ar lokalerna och utrustningen ganska skruttig och gammaldags (jamfort med Sverige, forstas – jamfort med manga andra stallen ar det sakert valdigt modernt!). Rullstolarna ar tex en sorts hemmabyggen gjorda av tradgardsstolar och cykelhjul. (Bilder kommer forhoppningsvis snart!)

Den storsta skillnaden mot Sverige ar nog dock (kanske inte helt ovantat) hur noga man ar med hygienen. Handskar anvands vid saromlaggning men inte PVK-sattning. Handsprit verkar de inte ens ha. De bryr sig inte om ifall det droppar blod i sangen eller pa golvet och nar det val blir en blodpol pa golvet later de den bara vara dar i vantan pa att staderskan ska komma och ta hand om det (staderskan ar dock desto mer flitig!). En annan stor skillnad ar installningen till patienterna. Kanske ocksa for tidigt att saga efter bara en dag, men har verkar sjukskoterskorna ha en ganska nonchalant installning. Inget vanligt “Namaste” nar patienterna kommer in pa Akuten och ingen ansats till att halla handen pa den som har ont. Om detta hor samman med kastsystemet (patienter med lagre rang behover inte behandlas sa respektfullt?), eller en annan syn pa hur nara man kan komma en framling utan att det blir opassande, eller om det har att gora med att anhoriga sa gott som alltid finns pa plats bredvid patienten, ska vi lata vara osagt – eftersom vi egentligen inte har nan jakla aning.

Det marks att de ar ovana vid att ha volontarer; vi fick ingen speciell handledare och inget direkt schema. Nar vi dok upp i morse pa Akuten var det ingen dar som hade blivit informerad om att vi skulle komma. Men de ar trevliga och svarar garna pa fragor (men berattar inte saker pa eget bevag; sa det galler att vi ligger pa lite!). Stamningen ar bra, mycket skratt och skamt (som vi saklart inte forstar) och det rader ingen stel hierarki som mellan lakare och sjukskoterskor utan det ar en familjar stamning overlag. Daremot, nar den administrativa chefen eller “medical director” kom in pa Akuten for att halsa, hoppade sjukskoterskestudenterna snabbt upp fran sina stolar och stallde sig med handflatorna ihop framfor brostet i en traditionell halsning. Sa helt fritt fran hierarki ar det minsann inte.

Till skillnad fran i vardfamiljen pratar bade lakare och sjukskoterskor mycket bra engelska (dock med kraftig nepalesisk brytning) sa det ar inga problem att kommunicera, vilket ar skont. Dessutom sker all journalforing pa engelska, till var stora gladje! Om vi vill kunna prata med patienterna maste vi daremot ova pa var nepalesiska da manga av dem har lagre socioekonomisk status och darmed lagre utbildning.

Emma berattar om vardfamiljen har: http://emmaochkristoffer.blogg.se/2012/september/ma-nepaali-bhasaa-sikdaichhu-im-learning-nepali.html

Ett första inlägg

I vilket vår hjältinna återupptar bloggandet och förbereder sig mentalt.

Jao. Sitter på tåget på väg mot Göteborg nu (men kommer inte kunna publicera detta förrän jag är framme hos Emma pga att jag inte lyckas få mobilen att dela internet med laptopen). Första etappen på resan. I natt sover jag över hos Emma och i morgon bitti åker vi tillsammans med tåg ner till Kastrup, där vi tar flyget till Katmandu via mellanlandning i Qatar.

Och det känns overkligt och spännande och pirrigt och fantastiskt och nervöst och roligt och lite jobbigt, allt på samma gång.

Mest roligt och spännande, för åh ÄNTLIGEN blir det av det jag pratat om så länge nu blir det verklighet på riktigt snart är jag där och är mitt uppe i det och träffar häftiga människor och provar ny konstig mat och lär mig nya ord på ett helt främmande språk och får inblick i en helt annan kultur och framför allt – får jobba utomlands med allt vad det innebär. Vad kommer det innebära? Andra rutiner, arbetssätt, sjukdomar och omvårdnadsproblem som man inte stöter på i Sverige, striktare hierarki? Jag vet inte riktigt. Det ska bli fantastiskt att få veta.

Nervöst för jag vet att det kommer bli krångligt och fel och att jag kommer göra bort mig och det kommer kännas jobbigt. Jag vet bara inte riktigt på vilket sätt. Jag kommer ha problem att hitta i staden och inte veta hur mycket jag ska pruta och inse senare att jag gick en förfärligt lång omväg och att jag blivit lurad för egentligen borde jag bara betalat hälften så mycket. Jag kommer bli dålig i magen och få hundra myggbett och stå på Apoteket och på en blandning av engelska och teckenspråk försöka förklara vad det är för medicin jag letar efter. Jag kommer glömma bort etikettsreglerna och göra någon arg eller obekväm för att jag räckte över något med vänsterhanden eller försökte bjuda på mat jag redan smakat på. Jag kommer glömma bort att en huvudskakning betyder “ja” och bli jätteförvirrad när jag ställer frågor och sen kommer jag ha hemlängtan. Allt det där räknar jag med. Men sen finns det säkert tusen andra sätt det kan bli fel; framför allt när det gäller språket och kulturen och det kommer vara pinsamt och jobbigt och jag har ingen möjlighet att förutse det.

Lite jobbigt att lämna Samuel hemma. Vi har ju gjort distansgrejen förut och vi vet ju att det funkar, men det blir inte roligare för det. Samtidigt så älskar jag just det med vårt förhållande, att vi stöttar varandra i våra respektive upptåg och projekt och tillåter varandra att förverkliga oss själva på var sitt håll. Och varje gång vi möts igen på flygplatsen och äääntligen får krama varandra och det bara känns så där RÄTT så blir jag påmind om hur bra vi har det och det kan behövas ibland, när man varit tillsammans i ett antal år och det går lite på rutin. Men just nu känns det lite jobbigt ändå.

Fast ändå. Mest roligt och spännande. Snart är jag framme i Göteborg.