Snurrande badkläder & kastanjläsk

Jag är stolt att presentera, dagens pryl i Japan:

Badklädercentrifugen

Finns i omklädningsrummet på Konami Sportcenter, gör badkläderna hyfsat torra på 10s.

Dagens matupplevelser:

ShakaShakaChicken, har funnits på McD i Japan i några år nu, en bit kyckling du skakar med en kryddpåse (svartpeppar, citron eller ost) för 100 yen. Riktigt värt.


Kastanj är höstens “frukt” i Japan, allt från kakor till mat ska helt plötsligt innehålla kastanj. Inte ens läsken går fri, smaken påminner om kaffegodis.

Ill in Japan

Things will happen while they can
I will wait here for my wife this week
It’s lonely when you’re ill in Japan

Aah when you’re ill in Japan-this week…
Ill in Japan-no-peak…
Ill in Japan… ooh the eastern sea’s so blue
Ill in Japan-I’m meek,
Come! — Then I’ll sleep by your side
Things are lonely when you’re ill in Japan
Oh when you’re ill in Japan.

Summa sumarum, det suger att vara sjuk och bo ensam. Allt blir nog bättre om en vecka, då kommer äntligen min fru hit <3

Edit bonus: Om någon någonsin undrat över exakt vart jag bor så är det här.

Jäger, makro & bowling = combo?

Idag har varit ett märkligt dygn. Allt började med en rejäl shoppingrunda i Akihabara, Ginza & Shinjuku. Följt av en fika med Ylva där vi trots ett tappra försök att hitta mysiga ställen ändå hamnade på McDonalds. Hade varit en tung dag i ett sinnesintrycksfyllt Tokyo så jag var lite sliten. Tur då att jag & Ylva hittade en välsorterad alkoholbutik som hade Jägermeister, som jag har letat! Det bar sedan av till en Izakaya med Emil & c:o som visade sig vara ett mycket märkligt ställe. Temat på baren var Wrestling, vilket syntes på de stora wrestlingplastdockorna som stod utplacerade i lokalen, alla blinkande lampor överallt samt att tv-skärmar överallt visade pågående wrestlingmatcher. Planen var att köpa en 3 timmars Nomihoudai (all-you-can-drink) med tillhörande mat för 3000 yen men då jag kom lite sent så var all mat redan slut(!). Tyckte 3000 yen var lite väl ovärt för bara den öl jag skulle hinna få i mig så jag drog hem istället. På vägen hittade jag ett kattcafé (ja du hörde rätt, ett café där man kan klappa katter) men det kostade 900 yen/h så jag skippade det för denna gång.

Väl på plats i Tokyo station observerade jag något lite underhållande på herrtoaletterna. Japan har alltid känts för mig som ett extremt renligt land, de till och med dammsuger utomhus emellanåt kring tågstationerna för att det ska vara fint samt har på sig ansiktsmasker så fort de är förkylda. Men av c:a 10 pers som använde pissoaren så tvättade ingen av dem händerna. På sin höjd viftade de med händerna vid handfatet så den automatiska vattenkranen gick igång, eller kanske lät lite vatten hamna på deras fingertoppar. Undrar varför det är så, jag hade tidigare hört om att England hade problem med denna typ av hygien men det kanske även är allvarligt i Japan?

När jag anlände hem så slog jag mig ner för att käka men icke, det fick jag inte göra. För nu ringde en av mina få japanska vänner för nu skulle det bowlas. Sagt och gjort, jag hängde på honom och vi körde ett stort gäng med blandat japaner och utlänningar en massa matcher till kl.02. Var riktigt roligt och fick lära känna många nya personer, varav 3 tydligen bor i min byggnad. Trots att vi är kanske 30 personer som bor i det här huset ser jag aldrig någonsin till någon annan förutom oss tre svenskar.

Nomura-san visar hur det ska gå till.

Synd bara för honom att jag ägde honom i alla våra matcher och lät honom höra det hela kvällen, typiskt ojapanskt vilket jag förklarade att jag fick syssla med eftersom jag är utlänning ^_~

Till slut så var jag då hemma, utmattad efter att ha traskat runt hela dagen och kört hårt. Nu var det dags att plocka upp dagens köpta leksaker. Ett par Logicool-högtalare (Logitech går under namnet Logicool i Japan), en usb-hubb & ett Canon 100mm F2.8 Makroobjektiv. Så äntligen kan jag lyssna på musik på ett vettigt sätt och det sistnämnda har jag velat köpa länge, nu kan jag bli som alla andra häftiga fotografer och fota vardagliga saker jättenära. För det, det är najs.

Bocchan Dango, en form av japanskt godis.

Softbank Prepaid on European Android


After a lot of hazzle I have finaly got everything working with my Swedish HTC Desire running Android 2.2 Froyo here in Japan. If you are like me and don’t want to get a new phone but instead use your android phone in Japan, then this guide is for you. There is a lot of them out on the net, a lot of forum threads and it can get quite confusing. But I hope that this guide can help someone out so they don’t have to google for hours like me. But be prepared to root your phone, otherwise its not possible to make everything work. The result will give you an phone capable of sending and receiving MMS, S!Mail and E-mail and of course calling and receiving calls. If you want to use 3g as well on a prepaid card (not sure if this is even possible) or some other Softbank-plan, then this guide is not for you.

Getting the Prepaid Card
This is probably the hardest thing to do, especially if you have a Tourist Visa and not a Alien Registration Card. A couple of years ago it was easy for tourists to buy Prepaid Phones but since then the rules have been stricter. At most shops they will tell you that you cannot just buy the SIM-card without buying a phone but it is possible. Expect to like always in Japan fill in a lot of forms and bring your passport and if you have your Alien Registration Card and your National Health Insurance Card. If you want to take the easy way out you can always buy their cheapest phone and just take out the card. Or find a friend who is leaving Japan and buy their SIM-card.

When you have the card, you probably want to change your e-mailadress from the standard-one that comes with your prepaid-card to something like “your-choice@softbank.ne.jp” but for that I think it is necessary to use a japanese phone. Ask for help about this in your local Softbank store and it will probably work out just fine.

Calling
No problems here if your phone is unlocked. If you call 1400 you arrive at the Prepaid Service Settings menu. Press 3, then 2 and then # to change the language to english. Here you can for example check your balance and your mail settings, but I haven’t used this menu especially much.

MMS, Mail, S!Mail
Here we have a big problem. In Japan they use a special kind of system, not SMS like in Europe so at first, your phone cannot send or receive messages. If someone tries to send you an MMS you will receive a header saying something “Message cannot be downloaded” but you can see who the message is from. To solve this we need to replace the message application, Mms.apk, in the system memory of your HTC Desire and also set up som APN-settings. For this we need root-access, but first, lets do the easy part.

APN-settings
Go to Settings–>Wireless & networks–>Mobile networks–>Acces Point Names
Press Menu–>New APN

Name: Open Softbank
APN: mailwebservice.softbank.ne.jp
Proxy:
Port:
username: softbank
Password: qceffknarlurqgbl
Server:
MMSC: sbmmsproxy.softbank.ne.jp
MMS: 8080
MMS protocol: WAP 2.0
MCC: 440
MNC: 20
Authentication type: PAP
APN type: mms

Press menu–>Save.

But this alone won’t magically make MMS and mail and work. So next thing, we need to root your phone.

Rooting HTC Desire running Android 2.2
I have heard horror stories about rooting HTC Desire, that is was quite difficult so guess if I was happy to find Unrevoked. Just install the application on your computer, set your phone in USB debugging mode “Settings–>Applications–>Development–>USB debugging”, plug it in to your computer and start everything. Then after a while your done, your is now rooted. Time to go to the next step.

Replacing the message application
Now it is time to replace the default message application. Thanks goes to Yokin who developed this application. You will find the Mms.apk I used in this blogpost and the file you need here. To install it you need to get Andoid SDK, a kit for installing developer software on your phone. In Linux/Ubuntu or Mac OS X you run the applications in your built in terminal, in Windows you use CMD in some magical way (I used Mac OS X so I cannot tell you how to do this, sorry.).

First if you have unplugged it, once again plug in your phone. Then turn if off, and start it by holding the Power- and the Back-button at the same time. Navigate using the volume- and the power-key and choose “Bootloader–>Recovery” Then by using the “trackball” choose “Mount–>mount /system” which will make your system files accesible from your computer. Then go to a shell/terminal, place yourself in “android-sdk-mac”-folder and the go to the “tools”-folder. There write (if you run Mac OS X):

./adb pull /system/app/Mms.apk
./adb pull /system/app/Mms.odex

This will make sure you have a backup of these files, if anything would go wrong. Rename them to Mms-backup.apk and Mms-backup.odex. Then it is time to remove these from your phone, write:

./adb shell

This will give you a shell in your phone. Write:

cd /system/app/
rm Mms.apk
rm Mms.odex
quit

Now it is time to install the Mms.apk you got from Yokin. Rename it to Mms.apk and cut-and-paste it into your tools-folder and write:

./adb push Mms.apk /system/app/

There we are done. On your desire, unmount the folder, press back and choose “restart”.

The last settings
With your phone started up, launch your new “Messaging”-application. Press Menu–>Settings—>Custom User-Agent–>Softbank V802E. Now you should be able to receive mail! The last thing to do, not sure if it is really necessary though, is to install the message application named Handcent, you can find it on Android Market. After this you maybe have to make a normal restart of your phone and activate Mobile-Network (Settings–>Wireless and networks–>Mobile network) but other than that, you should now have everything done. With these settings I can receive MMS and E-mail and using Handcent I can send MMS/Email to adresses without a problem. I still have some difficulty sending messages to phonenumbers, but I have read that in Japan you can only send MMS to phonenumbers if they have the same carrier as you, otherwise you have to use their e-mailadress.

Happy messaging!

S5 – Samuel Simmar Som Solid Snake

Idag skaffade jag mig ett medlemskort på det närliggande gymmet och simhallen. Men inte vilket gym som helst utan “Konami Sports Club”. Ni hörde rätt, samma företag som gör fantastiska spel som “Metal Gear Solid” driver även en gymkedja. Såhär häftigt medlemskort får de som tränar där.

Riktigt bra ställe, på 5 våningen i köpcentrumet SATY som ligger 5 min från lägenheten. Med 2 stora pooler, stort gym, ett japanskt bad med bastu och hela komfortpaketet kommer jag stortrivas. Dessvärre går det loss på 5985 yen i månaden (~500 kr) så jag prövar först i 1-2 månader så får vi se.

Att bli medlem var en ganska intressant process. Det hela tog ungefär en timma, fick fylla i 6 olika formulär varav ett hade över 30 frågor rörande mina mål med träningen. Så klart skulle samtliga formulär signeras och mitt namn & telefonnummer fyllas i. Men det märkligaste var nog den kampanjen de körde just nu. Egentligen kostar det ytterligare 6300 yen i “ny-medlems-avgift” men, om jag anmäler mig till & deltar på två lektioner i hur träningsmaskinerna i gymmet fungerar så sänks den avgiften till 2100 yen. Det vill säga, jag har två obligatoriska lektioner att se fram emot. Frågade dem flera gånger om jag verkligen hade förstått rätt för det kändes som en mycket märklig kampanj. Men tydligen vill de verkligen lära ut hur jag bör träna rätt, till den grad att de vill “betala” mig för det hela.

Fotnot. Samtliga som simmade ikväll, inklusive alla barn i simskolan, hade speedos. Dessutom hade de, eftersom det är obligatoriskt, varsin personlig simmössa. Jag var verkligen inte sämre, ni skulle se mig i min nya utstyrsel, den är häpnadsväckande vacker.

Japan är allt bra fantastiskt.

Ett kortvarigt förhållande – Simklubben

Igår avslutades ett förhållande som pågått intensivt sedan torsdags förra veckan. Jag valde då att hoppa av Chiba Universitets simklubb efter många om och men. Såhär kan det gå till när en utlänning försöker gå med i en japansk universitetsklubb:

Det hela började med att jag ville börja träna samt att jag ville träffa japanska vänner. Tricket är att gå med i universitetsklubbar så för att lyckas med detta så jag började jaga efter simklubben som alla påstod inte fanns. Men det finns en pool på campus så det måste ju finnas en klubb trots allt resonerade jag och det visade sig att jag hade rätt. Fick träffa klubben en torsdagskväll då jag först trodde de sysslade med någon form av religös mässa. Alla repeterade samma fraser entonigt i en samlad kör, men det de gjorde var att styrketräna, inga konstigheter helt enkelt. Jag började dock nu ana att de kanske var lite mer seriösa än vad jag hoppades men blev ändock inbjuden till morgondagens simträning.

Så glad i hågen men ändock lite rädd begav jag mig iväg till första träningen i fredags morgon, kl.07:30 en 30 min cykeltur hemifrån. Väl på plats visade det sig verkligen att den här klubben inte passade in i min bild över universitetsklubbar. I vanliga fall brukar de till skillnad från gymnasieklubbarna vara ganska avslappnade, folk som aldrig utövat sporten tidigare startar i dem och det är frivilligt hur ofta man deltar. Jag kommer in i simhallen där alla visar sig vara vältränade simmare som kör 2h intervallträning på 5 km i olika stilar. Vi bugar till poolen innan & efter träningen & tackar den vilket känns lite märkligt. En av tjejerna blir för träningen min personliga tränare och visar mig hur man crawlar ordentligt och även om allt är lite konstigt & jag är klart sämre än alla andra har jag kort och gott riktigt roligt! Alla är riktigt snälla och jag känner att här kommer jag trivas.

Lördagens morgon bjuder också på träning, ny dag med ny tränare. Lördagars simträning är den i veckan som är obligatorisk så nu är hela klubben med och tränar. Samma visa likt förra, nu känns det helt plötsligt naturligt att buga inför poolen men istället känns det märkligt att vara den enda i klubben som inte har speedos :) Så direkt efter träningen drar jag och en ifrån klubben iväg till närmaste sportaffär för att köpa mig ett par (sådana som går till knäna, inte sådana här vackra.) för att sedan dra till styrketräning med alla. Nu började dock det gå utför…

Det visade sig att klubben simtränar 6 ggr i veckan, sedan utöver detta styrketräning 2 ggr i veckan. Av dessa är tre tillfällen obligatoriska så det kändes ändå som något jag utan problem skulle kunna vara med på. Men, så ställer jag frågan till klubbens manager som jag inte skulle ha gjort; “varför finns det tillfällen som är obligatoriska?”. Fick höra om klubbens bästa, lagandan och för att vinna tävlingar. Det visar sig att man som medlem måste delta i simtävlingar och att när det är skollov så har klubben obligatorisk träning varje dag. Detta funkade så klart inte alls för mig som t.ex. på vårlovet ska till Filippinerna med Linnea så nu fick jag ångest. Ska jag hänga på simklubben, träna med dem och sedan när det börjar närma sig tillfällen som är olägliga för mig hoppa av? Eller ska jag hoppa av redan nu?

Lösningen blev att dra på gårdagens obligatoriska styrketräning, delta i den och ta ett snack med managern om det hela. Kändes att jag fick så mycket hjälp av dem hela tiden, att jag skulle komma att stå i sådan oerhörd skuld till dem att det verkligen inte skulle vara rättvist att hoppa av. (Jag kanske håller på att bygga upp ett genuint japanskt tankesätt?) Kändes riktigt illa att berätta att jag ville hoppa av men ändå som något som behövde göras, ungefär som om man gör slut med någon.

Under dessa få men intensiva dagar kändes det verkligen som om de alla skulle kunnat bli riktigt bra vänner med mig så att skiljas var lite jobbigt men i efterhand känns det ändå rätt. Jag är dock tydligen välkommen att träna med dem då och då om jag vill och så länge ska jag träna själv varje vecka. Har hittat en simhall i närheten av där jag bor som verkar trevlig om än dock dyr. Jag måste ju få användning för min nya badmössa & mina speedos ;)

Så summa sumarum, på japanska universitet finns det två typer av klubbar. Det finns circles/サークル “saakuru” som är väldigt avslappnade där du kan delta varje vecka eller en gång i månaden om du känner för det. Sen finns det 部活 “bukatsu” som är mer som skolans officiella lag och de är riktigt seriösa i sitt utövande. Så från och med nu ska jag jaga efter fler klubbar som ligger på rätt nivå för mig för än ger jag inte upp, ska vara här ganska lång tid så måste ha lite japaner att hänga med och inte bara svenskar. ^_^

Kött i Inage

Ikväll hittade vi en riktigt nice Yakiniku restaurang, på 5 minuter promenadavstånd från min lägenhet. För en drink, en öl, massor av kött + lite sallad & ris så att man blev ordentligt mätt fick jag betala 1500 yen (dvs. drygt 120 kr). Inte alls illa för en middag en fredagkväll.

Johan poserar med köttet.

Är på jakt efter alla toppenställen här omkring så att jag kan visa folk runt när de väl kommer hit och besöker mig. Först ut är Linnea om 2,5 veckor <3