Ett inlagg om Nepalesiska kottbullar

I vilket vara hjaltinnor introducerar svensk matkultur i ett land dar man ater ris och linssoppa tva ganger om dagen, varje dag.

Ber om ursakt for den laga uppdateringsfrekvensen pa bloggen! Det ar lite klurigt att komma ivag till internetcafeet eftersom vi jobbar till 13, kommer hem och ater lunch och sen maste vara tillbaka hemma hos vardfamiljen senast kl 18.

Nu borjar det handa lite pa sjukhuset! Till en borjan satt vi mest i bakgrunden men nu har de fattat att vi faktiskt vill gora saker – sa nu ar det lite battre. Tex har Emma idag fatt sy sin forsta sutur! :) Men det ar ganska fa patienter pa Akuten faktiskt sa det ar anda inte jattemycket som hander.

Sen senaste blogginlagget har vi firat festivalen Teej genom att kla upp oss fint, halsa pa diverse slaktingar, ata massa mat och dansa. Egentligen borde jag ju ha fastat ocksa, eftersom jag ar gift, men jag insag att ingen vill umgas med en Linnea som inte atit eller druckit pa 24 timmar. Sa jag skippade den biten. :P Sa om Samuel blir sjuk eller dor ung sa ar det mitt fel nu. :(

Nagra shoppingturer och lite sightseeing har vi ocksahunnit med, bla har vi besokt det buddistiska templet Swayambunath – riktigt vackert och absolut vart ett besok om man ar i Kathmandu! :)

Igar bjod vi familjen pa svensk mat (vilket var utlovat sedan en vecka; var rumskompis Ai ska bjuda pa japansk mat ocksa vidnagot tillfalle). Kottbullar (gjorda pa kycklingfars) och potatismos blev det. Kottbullarna gick hem hos barnen men moset petade de mest i. Farbrodern (som ater hos oss ibland) sa att “Swedish food is very sweet” vilket jag antar betyder smaklos. :P Men alla at upp det de fick serverat sa vi ar nojda. Enda problemet ar att vi gjorde aaalldeles for mycket – sa gar det nar man som svensk ar van vid att kopa fardig kottfars i ett plasttrag, och plotsligt star dar hos slaktaren och ska avgora hur manga kycklingar som behovs for att matta 8 personer. ;)

Till nasta gang!

Svar pa fragor

Tankte jag skulle svara pa ett par fragor som dok upp i samband med forra blogginlagget! Skriver som ett nytt inlagg eftersom jag tror att fler an min mor kan vara intresserade av svaren. :)

Är de [värdfamiljen] hinduer?

Ja, det ar de. (De allra flesta (ca 80%) i Nepal ar hinduer.) Sa hela stahejet krig det har med mens ar en hinduisk grej; vi pratade med en muslimsk sjukskoterskestudent pa sjukhuset och hon sa att det var ingenting de sysslade med i hennes hem. Vid Aamas altare hogst uppe i huset finns planscher forestallande olika hinduiska gudar och en guru med stort fluffigt har och ett vanligt leende (samma guru hanger for ovrigt portratt pa sjukhuset ocksa).

Hoppas ni inte kommer hem som taniga anorektiker!

Det ar nog lugnt. Visserligen ar mattiderna helt annorlunda mot i Sverige vilket vi inte riktigt vant oss vid annu, men nar vi val ater blir vi patrugade mycket mat! I Nepal gar man vanligtvis upp med solen (ca kl 05) och dricker te och ev ater nagot litet (vi har hittils fatt kex eller hembakat platt brod (roti) eller risflingor). Sedan gar man till jobbet. Ca kl 9-9:30 ar det dags for lunch/frukost och da ater man en ordentlig maltid. Sedan ar det middag ca kl 19 pa kvallen. Sa man ater vid farre tillfallen an i Sverige men lyckligtvis ar frukt valdigt billigt sa jag och Emma kan ta lite mellanmal da och da. :)

Hur är matsituationen på jobbet – där finns väl bestick, hoppas jag?

Vi har inte atit pa jobbet (annu) utan Aamaa har anpassat sig efter vara arbetstider och lagar lunch till oss nar vi kommer hem fran jobbet efter kl 13. (Men ja, ibland far man en sked eller gaffel till maten sa bestick existerar, de ar bara inte sa vanliga.)

Får ni göra något med patienterna?

Forsta dagen observerade vi bara men igar fick vi prova pa att lagga om varsitt sar. Forhoppningsvis far vi gora mer allteftersom! :)

Ett inlagg fran Kathmandu

I vilket vara hjaltinnor ger en forsta rapport fran sin nya vardag.

Ber om ursakt for bristen pa svenska bokstaver; vi har annu inte lyckats hitta ett internetcafe dar jag kan plugga in min laptop. Eftersom vi har mycket att beratta och ett ganska skruttigt internet har vi bestamt oss for att samkora detta blogginlagg. Emma skriver om vardfamiljen och jag om sjukhuset. Enjoy!

Sjukhuset:

Nu har vi bara varit en enda dag pa sjukhuset sa det ar kanske lite tidigt att ge en rapport darifran, men lite finns anda att beratta. Mycket kanner vi igen fran Sverige. Lakemedlen, venkanylerna och saromlaggningen ar i princip samma. Mycket ar annorlunda. Det ar ett ganska litet sjukhus. Storre delen av verksamheten ar inhyst i en fuktskadad betongbyggnad men det finns ocksa en annan del som ar lite fraschare och som de satsar pa att bygga ut – nar vi aker harifran kanske de till och med kommer ha en hiss! Overlag ar lokalerna och utrustningen ganska skruttig och gammaldags (jamfort med Sverige, forstas – jamfort med manga andra stallen ar det sakert valdigt modernt!). Rullstolarna ar tex en sorts hemmabyggen gjorda av tradgardsstolar och cykelhjul. (Bilder kommer forhoppningsvis snart!)

Den storsta skillnaden mot Sverige ar nog dock (kanske inte helt ovantat) hur noga man ar med hygienen. Handskar anvands vid saromlaggning men inte PVK-sattning. Handsprit verkar de inte ens ha. De bryr sig inte om ifall det droppar blod i sangen eller pa golvet och nar det val blir en blodpol pa golvet later de den bara vara dar i vantan pa att staderskan ska komma och ta hand om det (staderskan ar dock desto mer flitig!). En annan stor skillnad ar installningen till patienterna. Kanske ocksa for tidigt att saga efter bara en dag, men har verkar sjukskoterskorna ha en ganska nonchalant installning. Inget vanligt “Namaste” nar patienterna kommer in pa Akuten och ingen ansats till att halla handen pa den som har ont. Om detta hor samman med kastsystemet (patienter med lagre rang behover inte behandlas sa respektfullt?), eller en annan syn pa hur nara man kan komma en framling utan att det blir opassande, eller om det har att gora med att anhoriga sa gott som alltid finns pa plats bredvid patienten, ska vi lata vara osagt – eftersom vi egentligen inte har nan jakla aning.

Det marks att de ar ovana vid att ha volontarer; vi fick ingen speciell handledare och inget direkt schema. Nar vi dok upp i morse pa Akuten var det ingen dar som hade blivit informerad om att vi skulle komma. Men de ar trevliga och svarar garna pa fragor (men berattar inte saker pa eget bevag; sa det galler att vi ligger pa lite!). Stamningen ar bra, mycket skratt och skamt (som vi saklart inte forstar) och det rader ingen stel hierarki som mellan lakare och sjukskoterskor utan det ar en familjar stamning overlag. Daremot, nar den administrativa chefen eller “medical director” kom in pa Akuten for att halsa, hoppade sjukskoterskestudenterna snabbt upp fran sina stolar och stallde sig med handflatorna ihop framfor brostet i en traditionell halsning. Sa helt fritt fran hierarki ar det minsann inte.

Till skillnad fran i vardfamiljen pratar bade lakare och sjukskoterskor mycket bra engelska (dock med kraftig nepalesisk brytning) sa det ar inga problem att kommunicera, vilket ar skont. Dessutom sker all journalforing pa engelska, till var stora gladje! Om vi vill kunna prata med patienterna maste vi daremot ova pa var nepalesiska da manga av dem har lagre socioekonomisk status och darmed lagre utbildning.

Emma berattar om vardfamiljen har: http://emmaochkristoffer.blogg.se/2012/september/ma-nepaali-bhasaa-sikdaichhu-im-learning-nepali.html

Ett första inlägg

I vilket vår hjältinna återupptar bloggandet och förbereder sig mentalt.

Jao. Sitter på tåget på väg mot Göteborg nu (men kommer inte kunna publicera detta förrän jag är framme hos Emma pga att jag inte lyckas få mobilen att dela internet med laptopen). Första etappen på resan. I natt sover jag över hos Emma och i morgon bitti åker vi tillsammans med tåg ner till Kastrup, där vi tar flyget till Katmandu via mellanlandning i Qatar.

Och det känns overkligt och spännande och pirrigt och fantastiskt och nervöst och roligt och lite jobbigt, allt på samma gång.

Mest roligt och spännande, för åh ÄNTLIGEN blir det av det jag pratat om så länge nu blir det verklighet på riktigt snart är jag där och är mitt uppe i det och träffar häftiga människor och provar ny konstig mat och lär mig nya ord på ett helt främmande språk och får inblick i en helt annan kultur och framför allt – får jobba utomlands med allt vad det innebär. Vad kommer det innebära? Andra rutiner, arbetssätt, sjukdomar och omvårdnadsproblem som man inte stöter på i Sverige, striktare hierarki? Jag vet inte riktigt. Det ska bli fantastiskt att få veta.

Nervöst för jag vet att det kommer bli krångligt och fel och att jag kommer göra bort mig och det kommer kännas jobbigt. Jag vet bara inte riktigt på vilket sätt. Jag kommer ha problem att hitta i staden och inte veta hur mycket jag ska pruta och inse senare att jag gick en förfärligt lång omväg och att jag blivit lurad för egentligen borde jag bara betalat hälften så mycket. Jag kommer bli dålig i magen och få hundra myggbett och stå på Apoteket och på en blandning av engelska och teckenspråk försöka förklara vad det är för medicin jag letar efter. Jag kommer glömma bort etikettsreglerna och göra någon arg eller obekväm för att jag räckte över något med vänsterhanden eller försökte bjuda på mat jag redan smakat på. Jag kommer glömma bort att en huvudskakning betyder “ja” och bli jätteförvirrad när jag ställer frågor och sen kommer jag ha hemlängtan. Allt det där räknar jag med. Men sen finns det säkert tusen andra sätt det kan bli fel; framför allt när det gäller språket och kulturen och det kommer vara pinsamt och jobbigt och jag har ingen möjlighet att förutse det.

Lite jobbigt att lämna Samuel hemma. Vi har ju gjort distansgrejen förut och vi vet ju att det funkar, men det blir inte roligare för det. Samtidigt så älskar jag just det med vårt förhållande, att vi stöttar varandra i våra respektive upptåg och projekt och tillåter varandra att förverkliga oss själva på var sitt håll. Och varje gång vi möts igen på flygplatsen och äääntligen får krama varandra och det bara känns så där RÄTT så blir jag påmind om hur bra vi har det och det kan behövas ibland, när man varit tillsammans i ett antal år och det går lite på rutin. Men just nu känns det lite jobbigt ändå.

Fast ändå. Mest roligt och spännande. Snart är jag framme i Göteborg.