Ett kort inlagg

I vilket var hjaltinna samanfattar de senaste veckornas aktiviteter.

Som de trogna lasare ni saklart ar, har ni forstas fortvivlat over att det inte dykt upp nagra blogginlagg pa valdigt lange. Detta beror pa att laddaren till min dator helt plotsligt bestamde sig for att sluta fungera. I vantan pa att Kristoffer ska komma pa besok och ha med sig en fungerande sladd och ett fungerande batteri till min stackars laptop, surfar jag mest pa mobilen. Det funkar bra nar man bara ska skriva korta Facebook-inlagg eller liknande men ar valdigt opraktiskt nar man vill skriva langre texter som blogginlagg. Just nu lanar jag familjens dator (darav bristen pa svenska tecken), mest for att meddela att jag lever och mar bra.

Sa vad har hant sedan sist? Familjen har utokats med annu en volontar; en sjukgymnast fran Osterrike som heter Johanna. Vi har varit pa sightseeing varje lordag sa nu har vi bockat av alla 5 varldsarvsplatser i narheten – Swayambhunath, Patan Durbar Square, Kathmandu Durbar Square dar vi fick en glimt av “the living godess” Kumari Devi, Boudhanath samt Pashupatinath dar vi fick se (och kanna lukten av!) kremering.

Pa arbetsfronten har vi tjuvstartat lite med att ga till ICU:n ibland. Det ar namligen inte alla dagar det hander nagonting pa operationsavdelningen. Tydligen var det mangder med patienter pa sjukhuset och fullt upp att gora hela tiden fram till ca 6 manader sedan. Da infordes en ny lag om att man inte far kora bil/motorcykel efter att man druckit alkohol och sedan dess har trafikolyckorna och darmed sjukhusets patientklientel minskat drastiskt. ;P

Lite bilder har dykt upp pa Facebook (men aven det ligger pa is nu nar jag inte har min dator) sa om man vill se hur vi har det har i Nepal ar det bara att bli kompis med mig pa Facebook. (Joda, ska forsoka fa upp bilder har pa bloggen ocksa men det visade sig vara lite krangligare).

PS. Om ni inte redan last Emmas senaste inlagg kan ni ju ta och lasa det aven om det ar gammalt. Klicka har.

Ett inlägg om oförutsedda religiösa aktiviteter

I vilket våra hjältinnor stiftar närmare bekantskap med guru Sathya Sai Baba.

Nå. Emma har varit sjuk en period och har därför hunnit med att skriva hela tre blogginlägg medan jag har varit på sjukhuset och haft tråkigt utan henne. (Här, här och här!) Jag rekommenderar att ni läser, dels eftersom hon skriver saker som jag själv tänkt ta upp och dels för att få se lite bilder. :)

Såhär efter ca tre veckor i Nepal kan jag ju konstatera att jag trivs väldigt bra. Det känns som att vi haft väldigt tur med vår värdfamilj, att de är så snälla och tillmötesgående (framför allt Aamaa har verkligen tagit oss volontärer under sina vingar).

Visst kan jag sakna min egen, mjuka säng eller en riktig toalett – men alla vi som varit på Eriksskär kan ju skriva under på att det är väldigt trivsamt att leva lite spartanskt under en period. Och sedan vår värdfamilj ordnade internet åt oss finns det verkligen inte mycket att klaga på i hemmet. Och! Takterassen! Herregud, vad mycket pengar man skulle behöva punga ut med om man skulle skaffa ett boende med motsvarande utsikt i Stockholm. (Teoretiskt nu alltså eftersom det i Stockholm varken finns berg eller buddistiska tempel som är upplysta med ett guldgult sken nattetid.)

Idag var en överraskande dag. Shristi (13-åriga dottern i familjen) och Aamaa kommer plötsligt in i vårt rum när vi sitter och slappar och Shristi berättar på engelska (men i kulsprutefart och med nepalesisk brytning) någonting om att det är en gud i något hus och att de redan sjungit första sången så vi måste skynda oss. Jag och Emma fattar typ hälften men följer lydigt med (efter att jag följt order och bytt om till en mer modest tröja).

I vardagsrummet i ett av grannhusen sitter tre kvinnor och två flickor redan på plats med korslagda ben på golvet framför ett altare. Altaret är helt fullt av bilder på gurun som jag nämnt tidigare; han med det fluffiga håret och det vänliga leendet. Vi sätter oss också med benen i kors och händerna i meditationsställning, får varsin sjal om axlarna (den modesta tröjan var tydligen inte tillräckligt modest) men ingen förklaring om vad som ska ske. Sen börjar mässandet och sjungandet. Jag och Emma kan förstås inte sjunga med men klappar händerna i samma takt som de andra och njuter av den högtidliga stämningen. Småflickorna framför oss vänder sig flera gånger om och tittar storögt på oss; uppenbarligen kan de inte riktigt fatta att två västerlänningar verkligen deltar i en hinduisk ceremoni.

Tyvärr var vi tvungna att gå tidigare för att följa Shristi till hennes skola, men jag och Emma är överens om att det var en riktigt häftig upplevelse. Tänk vad mycket man får vara med om när man bor i en värdfamilj som man aldrig skulle vara med om annars!

Efter lite googlande har jag nu listat ut att gurun med det fluffiga håret heter Sathya Sai Baba. Jag har inte hunnit läsa på ordentligt om honom ännu, men det står på wikipedia-sidan att han lär ha sagt “that his followers do not need to give up their original religion” och det verkar ju sympatiskt (och praktiskt för oss som ändå gillar Svenska Kyrkan).