Ett långt inlägg

I vilket vår hjältinna tar på sig genusglasögonen.

(Detta inlägg skrevs för ca en halv vecka sedan men pga tankspriddhet har det inte blivit postat förrän nu. Emma däremot har postat ett fint inlägg för ett tag sedan. Läs!)

Nepal, alltså.

Vid en första anblick är det lätt att förälska sig i Nepal. Kulturen är så annorlunda mot vår egen kultur att det känns sådär mysigt exotiskt som man vill att det ska vara när man är utomlands. Kvinnornas kläder och husfasaderna är vackert färgglada. Folk pratar med en på bussen bara för att man råkar vara utlänning och så gott som alltid är de glada och vänliga.

Inte artiga, dock. I Nepal säger man inte tack för maten eller ursäkta. Folk petar sig i näsan helt öppet och familjen traskar in i vårt rum utan att knacka först. De som jobbar i butiker i eller restauranger i turistkvarteren är ofta väldigt artiga, men det brukar märkas att det inte kommer naturligt för dem och ibland är det som att det slår över åt andra hållet istället:

”Excuse me, ma’am! Of course, ma’am. Try this, ma’am! I’m sorry, ma’am.”

I turistkvarteren är försäljarna ganska påflugna också. Men vi hänger där en del ändå, för det är bra shopping och det finns massor av restauranger som serverar annat än dahlbaat och man slipper bli utstirrad bara för att man är västerlänning. Ändå är jag glad att vi bor i värdfamilj och inte bara ser turistkvarteren. I en värdfamilj får man ju ta del av både den nepalesiska vardagen och…

Festivalerna:

Festivalerna är roliga. Vi har prickat in en bra tid att vara här eftersom vi får vara med om tre stora festivaler: Teej, Dashain och Tihar. Just nu pågår Tihar som är ”festival of light”. Det är fullt av blinkande ljusslingor utomhus och massor av levande ljus inomhus. Jag och Emma kom i sådan julstämning av alla ljus att vi bestämde oss för att det är ok att börja sjunga julsånger nu, trots att det varken är första advent eller första december (det är bara sisådär två veckor sedan som vi konstaterade att det faktiskt var ganska kallt så det var nog dags att sluta sjunga sommarsånger).

Generellt är festivalerna tillfällen för bön, god mat, välsigna varandra genom att sätta en tikka i pannan samt sång och dans. Häromdagen blev vi inbjudna till ett ”informal meeting” på sjukhuset med anledning av att det är Tihar. Jag och Emma visste inte riktigt vad vi kunde förvänta oss men tänkte att i bästa fall kanske det blir mingel med en kopp te och en liten kaka. Men självklart blev det firande Nepali Style – först genom att två tjejer uppträdde med en danskoreografi och sedan genom att en grupp ur personalen sjöng traditionella religiösa sånger. Det hela avslutades med allmän dans. Mitt på blanka eftermiddagen. Visst var det långt ifrån alla som deltog, men ändå. Bara grejen att ordna en liten tillställning med dans på en vardagseftermiddag. Utan alkohol. Sånt händer ju bara inte i Sverige. Jag gillar det här landet.

Men det finns delar av kulturen som inte är så najs. Till exempel…

Genusaspekten:

Som ni vet är jag ganska insnöad på feminism och könsroller. Men man behöver inte vara någon radikal kvinnokämpe för att lägga märke till att normerna kring kön är så mycket starkare här än vad de är hemma i Sverige.

Bara en sån sak som när Samuel och Kristoffer var här på besök. När de försökte hjälpa till i hushållet slog Aamaa allt som oftast ifrån sig: ”Nej, nej, sitt ner…” och så vidare. Och så hade det nog låtit i Sverige också; de var ju trots allt gäster i huset. Men en förmiddag när jag och Emma var på jobbet och grabbarna bestämde sig för att diska efter sig, kände Buwaa att det var dags att säga ifrån på skarpen, eftersom de där svenskarna tydligen inte fattade fina vinkar:

”In Nepal, only ladies do dishes.”

Och så var det med den saken.

Det är frustrerande, det är det. Samtidigt har vi stött på både kvinnliga poliser och kirurger, så situationen är ändå inte så illa som den kan verka om man bara tittar på hur det ser ut i vår värdfamilj. Men ja, jag har många gånger tänkt tanken att det behövs lite mer feministisk aktivism i det här landet.

Och hela det här resonemanget leder oss förstås in på…

Det Här Med Mensen:

Som Emma redan skrivit om får man inte komma in i köket när man har mens, då mensblod anses vara väldigt orent. Det finns faktiskt mängder av regler kring det där med mensen, vilka vi lärt oss efterhand (även om det verkar vara väldigt olika hur mycket regler det finns och hur väl de efterföljs beroende på var man bor, vilket kast man tillhör och självklart hur religiös man är). När jag har mens får tex inte tallriken jag ätit på komma in i köket igen, så vill jag ha påfyllning måste någon komma ut i hallen och servera mig. Och eftersom det finns risk att jag förorenar allt vatten jag kommer i kontakt med får jag inte hälla upp vatten åt mig själv. Det är ok att jag hjälper till med disken – men jag får bara skrubba disken, inte skölja den, för då är förstås all disk smutsig igen iom att vattnet jag rör vid blir förorenat.

Men som om det inte vore nog med allt detta krångel, får inte menstruerande kvinnor be. De får inte gå in i tempel eller utföra religiösa ceremonier. Det här innebär såklart att kvinnor inte kan bli präster, för det vore ju helt förskräckligt med en präst som måste ta ledigt några dagar i månaden. Man kan tänka att det här är en knäpp gammal sed som lever kvar från den tiden då det inte fanns ordentliga mensskydd och menstruerande kvinnor faktiskt var lite snuskiga – eller så kan man se det som ett fruktansvärt praktiskt och effektivt sätt att se till att kvinnor inte får för mycket makt. Välj själva.

Och apropå det här med mensen; ett annat problem med att blod från slidan anses så orent är att de som hjälper till vid förlossningar har väldigt låg status. De anses faktiskt så smutsiga att de nästan är på samma nivå som prostituerade. Det här fick vi veta när vi kom i kontakt med…

Barnmorskeprojektet:

Det var ju bara en helt fantastisk tur, att vi halkade in på detta. Min kusin Lovisas gudföräldrars vän (lång kedja där, jag vet) Kerstin är här i Kathmandu på uppdrag av UNFPA för att hjälpa till med uppstartandet av en barnmorskeutbildning. Jag hade aldrig träffat Kerstin tidigare, men Lovisas far Lennart förmedlade kontakten (tack!). Samma dag som jag fick Kerstins mejladress slängde jag iväg ett mejl. Redan efter någon timme ringde hon upp. Det visade sig att vi hade sådan tur att det dagen därpå skulle hållas en konferens om just detta med att starta upp en barnmorskeutbildning. Och den blev vi inbjudna till. Jätteintressant, var det!

Barnmorskor finns inte riktigt i Nepal. Det finns något som heter skilled birth attendants (SBA) eller maternal and child health workers (MCHW), vilka – om jag har förstått det hela rätt – har gått en 15-veckors utbildning och eventuellt även en 6-veckors påbyggnadsutbildning. I och med att mödra- och barnadödligheten i Nepal är så hög behövs dock något göras. Det behövs för det första fler MCHW:s men också riktigt välutbildade barnmorskor som kan starta egna birthing clinics ute på landsbygden där det är långt till närmsta sjukhus samt handleda MCHW:s.

I princip alla är överens om att det behövs barnmorskor i Nepal. Och varit överens om det sen åtminstone 2006. Problemet är bara att myndigheterna inte ser till att det faktiskt händer något. Det finns universitetssjukhus som är med på tåget och vill starta utbildningar, det finns ett barnmorskeförbund – nu väntar man bara på att myndigheterna ska få tummen ur och ordna med reglering av yrket så att barnmorskorna kan få legitimation när de är färdigutbildade. När detta ska ske? Lite oklart. 2017, kanske, om vi har tur.

Ingen brådska, killar. Det är ju bara 12 kvinnor och 75 barn som dör varje dag.