Ett inlägg om oförutsedda religiösa aktiviteter

I vilket våra hjältinnor stiftar närmare bekantskap med guru Sathya Sai Baba.

Nå. Emma har varit sjuk en period och har därför hunnit med att skriva hela tre blogginlägg medan jag har varit på sjukhuset och haft tråkigt utan henne. (Här, här och här!) Jag rekommenderar att ni läser, dels eftersom hon skriver saker som jag själv tänkt ta upp och dels för att få se lite bilder. :)

Såhär efter ca tre veckor i Nepal kan jag ju konstatera att jag trivs väldigt bra. Det känns som att vi haft väldigt tur med vår värdfamilj, att de är så snälla och tillmötesgående (framför allt Aamaa har verkligen tagit oss volontärer under sina vingar).

Visst kan jag sakna min egen, mjuka säng eller en riktig toalett – men alla vi som varit på Eriksskär kan ju skriva under på att det är väldigt trivsamt att leva lite spartanskt under en period. Och sedan vår värdfamilj ordnade internet åt oss finns det verkligen inte mycket att klaga på i hemmet. Och! Takterassen! Herregud, vad mycket pengar man skulle behöva punga ut med om man skulle skaffa ett boende med motsvarande utsikt i Stockholm. (Teoretiskt nu alltså eftersom det i Stockholm varken finns berg eller buddistiska tempel som är upplysta med ett guldgult sken nattetid.)

Idag var en överraskande dag. Shristi (13-åriga dottern i familjen) och Aamaa kommer plötsligt in i vårt rum när vi sitter och slappar och Shristi berättar på engelska (men i kulsprutefart och med nepalesisk brytning) någonting om att det är en gud i något hus och att de redan sjungit första sången så vi måste skynda oss. Jag och Emma fattar typ hälften men följer lydigt med (efter att jag följt order och bytt om till en mer modest tröja).

I vardagsrummet i ett av grannhusen sitter tre kvinnor och två flickor redan på plats med korslagda ben på golvet framför ett altare. Altaret är helt fullt av bilder på gurun som jag nämnt tidigare; han med det fluffiga håret och det vänliga leendet. Vi sätter oss också med benen i kors och händerna i meditationsställning, får varsin sjal om axlarna (den modesta tröjan var tydligen inte tillräckligt modest) men ingen förklaring om vad som ska ske. Sen börjar mässandet och sjungandet. Jag och Emma kan förstås inte sjunga med men klappar händerna i samma takt som de andra och njuter av den högtidliga stämningen. Småflickorna framför oss vänder sig flera gånger om och tittar storögt på oss; uppenbarligen kan de inte riktigt fatta att två västerlänningar verkligen deltar i en hinduisk ceremoni.

Tyvärr var vi tvungna att gå tidigare för att följa Shristi till hennes skola, men jag och Emma är överens om att det var en riktigt häftig upplevelse. Tänk vad mycket man får vara med om när man bor i en värdfamilj som man aldrig skulle vara med om annars!

Efter lite googlande har jag nu listat ut att gurun med det fluffiga håret heter Sathya Sai Baba. Jag har inte hunnit läsa på ordentligt om honom ännu, men det står på wikipedia-sidan att han lär ha sagt “that his followers do not need to give up their original religion” och det verkar ju sympatiskt (och praktiskt för oss som ändå gillar Svenska Kyrkan).

2 thoughts on “Ett inlägg om oförutsedda religiösa aktiviteter

  1. Så spännande! Tänk vad ni får vara med om annorlunda saker och vilka minnen ni kommer att bära med er hela livet. Det verkar ju vara en kanonfamilj. Kramar i massor till er båda!

  2. Otroligt! Vilken häftig upplevelse! Undrar om det var någon särskild högtid som firades? Eller om detta sker varje vecka, som vår högmässa? Sympatisk guru verkar de hålla sig till iaf. Nu ser vi fram emot fler foton! Varma kramar från mig och Calle (som avverkat sin panschopremiär idag!)!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>