“Det är ju bara Japans högsta berg, hur svårt kan det vara…?”

Som titeln avslöjar kommer detta inlägg handla om vårt stora äventyr med att klättra upp och ner för Fuji-san. Men sina 3776 meter är det inte det allra lättaste att göra så självklart skulle vi ge oss på det.

Men innan vi gav oss på det äventyret så väntade en del annat. Allting började igår med att vi checkade ut från Sakura Hostel där vi tillbringat natten. Vårt första problem blev då, vart i hela friden skulle vi göra av oss allt vårt bagage? Inte ville vi släpa det med laptops och allt upp och ner från Fuji, det var att be om att dö. Lösningen blev att vi gömde det i Sakura Hostels källare, en lösning som funkade riktigt bra. Om det inte hade varit för den höjda säkerheten på alla tågstationer så hade vi låst in dem i något låsbart skåp men dessa var dessvärre inte tillgängliga. Sedan begav vi oss av för att roa oss i väntan på att dra iväg på kvällen.

Ullis & jag drog till Ueno Parks Zoo för att titta på elefanter, lejon, giraffer och badande myrslokar. För Ullis som aldrig varit på Zoo var det himmelriket, för mig en riktigt trevlig utflykt. Solen sken, djuren var galna och glassen var god. Medans vi gjorde detta drog Sjöberg och Simon till Harajuku för att digga ett litet random japanskt band som spelade live. Vi joinade dem för att se deras sista låtar och drog sedan för att käka massor med ramen. Efter det shoppade vi ficklampor m.m och laddade för vårt äventyr.

Ganska snabbt visade det sig att vi inte kan planera. Eller, att ingen av oss hade gjort det. Vi skulle med en buss från Kanaguchi-stationen kl.21:15 som skulle ta oss upp halvvägs upp på Fuji. Vi kom dit kl.23… Lösningen blev att ta en taxi (oerhört billigt i Japan faktiskt ^^) och vi fick en väldigt trevlig chafför som berättade allt vi ville veta om Fuji. Sedan begav vi oss iväg, klockan var 00:10 och vårt mål var att ta oss till toppen till senast kl.04:30 och soluppgången. En etapp som i vanliga fall tar 5-6 h men vi satsade. Med humöret på topp så störtade vi iväg i mörkret med våra pannlampor.

Att bestiga Fuji var lättare sagt än gjort. Det började med enkel vandring sluttandes uppåt men allt eftersom så började det slutta mer och mer och mer. Tillslut så fick vi använda händerna och bokstavlingen klättra upp. Längs vägen upp fanns flertalet liknande fjällstationer där det såldes snickers, vatten, syrgas på tub och massa annat i vilka vi shoppade friskt. Vi höll ett bra tempo och humöret hölls uppe. Dock gjorde inte vädret det. Allt medans vi kom högre och högre upp så försvann allt mer syre och det blev kallare och kallare. Vi hade inte riktigt förberett oss på hur kallt det blev när det blåste på rejält och när det sedan började regna blev det verkligen inte bättre. Simon & Ullis hade skippat att ta med sig regnkläder, jag hade en regnponcho som inte är gjorda för stormiga förhållanden och Sjöbergs riktiga regnjacka hjälpte inte honom från att bli blöt heller. Under hela vägen försökte jag peppa alla, att kämpa på och hålla humöret uppe men när alla var blöta, frös och var trötta så var det svårt. Kl.04:00, en halvtimma innan soluppgången hade vi nått upp till 8:e och sista stationen, en timmas vandring från toppen (c:a 400 m i höjd) och då kunde vi inte fortsätta. Jag som på grund av min envishet var fast besluten att nå upp trots allt och gärna till solnedgången tjatade på dem andra att vi skulle fortsätta men det gick inte. Sjöberg som fått problem med bland annat den syrefattigaluften ville verkligen inte fortsätta i stormvädret utan stannade på fjällstationen. Efter en timmas övertalning fick jag med mig Simon och Ullis och vi kämpade uppåt, lite torrare än innan. Bara efter 5 min var vi på nytt genomblöta men tillslut, strax före kl.06 var vi uppe på toppen. Ingen utsikt fanns dock att se för att berget var täckt i dimma, vi var trötta, blöta och griniga.

Lite hopp fanns på toppen i form av en liten stuga där vi stannade i 40 min för att värma oss innan vi gick ut för att titta på kratern. Vad som väntade oss var vi dock inte beredda på, helklart fint väder med utsikt från toppen ända ner till dalarna runt omkring berget och ner i kratern. Aldrig förr har jag sett en sådan utsikt, det var mäktigt! Jag studsade runt, blöt, trött men var bara så lycklig av vad jag såg och beundrade det hela. Ullis & Simon fick inte samma kick men blev även de gladare av de häftiga vyerna. Efter en stunds beundran begav oss ner till Sjöberg som låg och sov i den 8:e fjällstugan. Nu var vi alla genomfrusna (förutom en varm David ^^) och smått sjuka så vi begav oss ner. Då jag var genomblöt in till underkläderna och strumporna så valde jag att där det var möjligt, springa ner för Fuji för att få upp värmen. Säga vad man vill, men att springa ner för ett berg är &#%”/ roligt och gjorde att jag kunde hålla mig någorlunda varm ^_^ Och med klart väder med bara avbrott för lite regn då och då så blev nergången mäktig. Att gå ner från ett berg slår lätt att gå upp för det när man hela tiden under vägen ner kan beundra utsikten.

Nu är vi på ett hostel, vi har inte sovit på c:a 48 h och är lite trötta och sjuka men glada och nyduschade. Det känns som vi har åstakommit något häftigt och smått galet, något vi inte kommer att glömma och något vi kan skryta om. Visst är ni lite imponerade? =)

2 thoughts on ““Det är ju bara Japans högsta berg, hur svårt kan det vara…?”

  1. Du glömde skriva att jag och simon */%”$#7 toppen på Fuji. Det var det riktigt värda!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>