Har sedan senaste tenta-p varit i en studiesvacka. Mycket har känts hopplöst med plugget och frågorna har varit många.

Är det verkligen det här jag vill göra? Ska jag inte jobba nu istället? Är det här rätt utbildning? Kommer jag ens tycka att det är roligt efter japanåret? Borde jag dra ner på mitt ideella engagemang för att bättre hinna med? Borde jag få mycket bättre betyg om det ens ska vara värt att ta sig igenom detta?

Men nu äntligen börjar det kännas som att det lättar upp. Jag tror banne mig att detta är helt rätt utbildning för mig. Det är tufft men hej, att läsa till civilingenjör och dessutom Industriell Ekonomi med en stor släng japanska på det är verkligen inte en lätt utbildning. Och då jag har en benägenhet att ta på mig mycket ideella engagemang så räcker tiden nästan aldrig till. Kurser släpar efter, vissa blir halvdant pluggade och inte hinner jag spela några som helst tv-spel ^_^ För mitt eget välbefinnande ska jag nu lista allt jag engagerar mig i just nu som tar tid:

Sen på det har vi såklart det som man alltid ska hinna med som människa. Att vara social, träffa många människor, styra upp fester, träna, ta hand om sig, umgås med sin partner, utveckla sina fritidsintressen etc etc etc. Summa sumarum, som jag lever (fast jag hela tiden säger att jag ska ta på mig mindre saker) så går det inte att få 5.0 i snittbetyg. Men nu har jag bestämt mig för att det är lugnt, det spelar ingen roll.

Vad var det då som fick mig på rätt spår igen? Den här veckan är det i40 och mängder av gamla I:are kommer tillbaka, föreläser och deltar i festligheter. Själv dokumenterar jag hela kalaset genom att vara fotograf. Och det är när jag har pratat med alla dessa framgångsrika människor som jag äntligen fått ett hyfsat bra svar på frågan om hur stor roll betygen egentligen spelar. Inte så stor roll egentligen verkar det som utan det är en överdimensionerad betygshets. Bara det att man blir färdig civilingenjör är stort och har man engagerat sig så är det nog inte så svårt att få jobb. Vi I:are är väldigt eftertraktade på marknaden, det känns riktigt bra.

Jag har alltså kommit överens med mig själv om att jag vill fortsätta engagera mig. För att driva projekt, lära känna nya människor och få bekräftelse på det hela är det bästa jag vet. På grund av mitt stora sociala behov så är detta det jag lever för och utvecklas allra mest genom, utan det blir jag nere, ineffektiv och en väldigt sorgsen figur. Sen får jag se till att ta mig igenom utbildningen så att jag klarar den, det får ta den tid det tar. Jag vill verkligen engagera mig i sektionen och andra häftiga studentföreningar. Sen kanske jag ska arbeta för kåren och utexamineras strax innan jag fyller 30 år men i slutändan så tror jag att allting löser sig. Jag kommer nog att kunna hitta de där jobben jag söker efter och trots allt få ett ganska bra liv ändå.

Det är viktigt att komma ihåg det, när ångesten börjar bli oerhörd och tentastressen sliter ut en.